Rejäla satsningar på folkhälsoarbetet en framgångsfaktor!

Okategoriserade Inga kommentarer »

 

Vi har en historisk möjlighet idag att vända den trend med ökande livsstilssjukdomar vi sett de senaste decennierna. Kostnaderna för hälso- och sjukvården i landet, regioner och kommunerna fortsätter att öka. Den del av dessa kostnader som kan relateras till just livsstilssjukdomar är i vår kultur betydande. Detta skapar svåra ställningstaganden för politiker och profession när det gäller prioriteringar inom hälso- och sjukvården.

Mycket av den specialistsjukvård vi har, är vi av nödvändighet tvingade att genomföra. Den är så att säga inte förhandlingsbar, då den av etiska skäl, absolut skall upprätthållas. Men det finns andra områden som är påverkningsbara och ett av dessa är våra livsstilssjukdomar. Några av de riskfaktorer som brukar nämnas i dessa sammanhang och som betraktas so livsstils relaterade är bland annat, bruk, riskbruk och missbruk av alkohol,  rökning, överkonsumtion av fet mat och socker, för låg motionsnivå, osv. Men även stress i olika former som skapar sömnproblem och psykisk ohälsa.

Om vi har politiskt mod att faktiskt se, hur det står till med ohälsan i vårt land, i regioner och kommuner, skall vi självklart agera. Den är inte på topp! Speciellt inte för den grupp unga vuxna (15-25 år), som sticker ut i FHI (Folkhälsoinstitutet) senast publicerade statistik.

Med denna kunskap om läget, bör vi naturligtvis göra något kraftfullt och riktat mot de egentliga orsakerna till våra problem och inte bara fortsätta som vanligt att hantera symtomen.

Ett förslag att anpassa, läs höja, nivåerna på satsningar till folkhälsoarbete i vårt område blir då inte särskilt kontroversiellt.

I Västra Götalands regionen på folkhälsokansliet, pågår för närvarande ett arbete med att ta reda på vad de egentliga kostnaderna för ohälsan per år i regionen är. Vi vet att det kan handla om miljarder kronor per år. Vi vet också att om satsningarna på folkhälsa når upp till en optimal nivå, i relation till kostnaderna, kan det mänskliga lidandet minskas och de nödvändiga resurserna för specialistsjukvård och primärvård vidmakthållas.

Idag avsätter vi i VGR ca 60 kr/innevånare och år till folkhälsan. Miljöpartiet de Gröna förslår i sitt valmanifest för kommande mandatperiod, att man gör en budgetförstärkning för arbetet med folkhälsa, med 140 mnkr mer/år än övriga partier i regionen.

Av dessa fördelas ca 20 mnkr till Folkhälsokommittén, dels för att öka satsningen på folkhälsa till ca 80 kr/innevånare och år, samt en extra satsning på missbruks prevention. De resterande 120 mnkr fördelas ut till de lokala hälso- och sjukvårdsnämnderna, enligt vedertagen fördelningsnyckel (befolkning, kön, ålder, socioekonomisk viktning et.c.).

Utfallet i vårt nämndsområde Hsn 1 (Norra Bohuslän), skulle då bli 6,4 mnkr mer per år i riktade medel till folkhälsosatsningar. Del av dessa medel kommer då naturligtvis tillfalla även Orust kommun att fördelas av folkhälsorådet.

Utfallet för nämndsområde Hsn 4 (Mellersta Bophuslän och Ale) skulle då bli 8,5 mnkr mer per år i riktade medel till folkhälsosatsningar och fördelas till berörda kommuner, Tjörn, Stenungsund, Kungälv, Ale och Öckerö och deras respektive folkhälsoråd.

 

Man kan se detta förslag från Miljöpartiet de Gröna i Västra Götaland som inledningen på en omfördelningsprocess, där vi prioriterar upp folkhälsoarbetet och satsningarna på det. Detta för att på sikt kunna komma upp till en optimal nivå, så att kostnads effektivitet också uppnås. Vi angriper därmed just de problem som är relaterade till vårt sätt att leva, vid dess rot och blir en befolkning som är friskare och sundare. Detta kommer att avlasta den ovan nämnda specialistsjukvården och primärvården.

Rejäla satsningar på folkhälsa är verkligen en framgångfaktor på många sätt!

Sommar följetongen. ”Hon som såg allt!” Avsnitt Sf 1-55.

Prosa Inga kommentarer »

Vallades omkring på rastgården som en mindre önskad hund. Här hade hon varit flera gånger förut, under liknande omständigheter. Synbarligen en inte alldeles oväntad icke gäst. En sån där orädd jävel som väktarna uttryckte sig. Manfolk allihopa förstås. Stora i käften och små i fattningsförmåga.

Lagom till mat stunden, som inte gick att jämföra med en vanlig sådan, kom han in till henne och visade upp sitt allra bredaste leende, den vakt som ändå stack ut lite grann från de andra. Det var blicken som hade avslöjat honom. Han såg henne och väjde inte när hon såg honom. Sannare möte, eller nått.

Hoppets låga flämtade till inom, när hon lämnade sitt trygga hörn. Det hon ockuperat som sitt näste under ickefriheten. Passerade honom med några snabba steg och i ett tai chi inspirerad movment, rörde hon vid honom. En kärleksfull bekräftade mini kata. Sen var allt förbi på ett ögonblick.

I tankarna dök några fraser upp som hon fått sig sagda för länge, länge sedan,

Ögon

blick

ligg en

ligg två

ligg trevande nära hennes hud

och vänta

min vän ta

ett ögonblick i sänder

och känn

hennes värme

mot dina händer.

Dansen ner till slaskbuffén gick som en föreställning inför publik. Samma varje dag men ändå annorlunda, beroende på vem av vakterna som ansvarade. Han, ögonvännens turer, var naturligtvis de hon mest längtade efter. De gav en försmak av framtida släppet, den hägrande dagen då friheten var tillbaka. Nu såg han henne igen och hon besvarade.

Några timmar senare när tiden för blackout närmande sig, skar hon lite försiktigt under fötterna. Det hade i och för sig minskat, behovet av att göra dem, hålla sig vaken skärningarna, men det hjälpte fortfarande mot ångesten. Dövade så där lagom, precis innan dvalan infann sig. Synd bara på lakanen som aldrig höll sig riktigt vita.

Natten varade länge, längre än vanligt. Så kändes det i alla fall när nästa dag stormade in. Dagen  då det skulle hända på allvar. Slutsamtal med gruppen och därefter öppning, släpp och tillbaka ut på spelplanen. Det var vad de trodde och hon ljög mycket övertygande under hela samtalsstunden. Sen vandrade hon sig ut därifrån. På marmorgolvet syntes några suddiga röda avtryck från de överlevnads anstuckna fötterna.

Detta och endast detta lämnade hon efter sig, som en i ögonen stickande påminnelse att se, för den som hade öppna ögon. Han om någon hade väl det, eller inte? Sådant var svårt att veta säkert när det gällde människor. Förhoppningsvis stämde hennes första intryck och då skulle kanske något bra kunna hända med institutionen, genom honom. En stilla önskan om nyttighet från en x-con till någon som verkat god.

Friheten blixtrade till och den hinnomslutna hjärnan, som mer eller mindre sovit under hela tiden, exploderade i en orgasmisk kramp. Tankarna sprutade runt i banor som inte levat på länge. Nya försökte göra sig plats därinne i röran. Ge upp kontrollen, ekade det någonstans från långt bakom kaoset. Nu är inga råd dyra hann hon tänka precis när bussen kom och så klev hon på.

Den resan var som en obeskrivbar tur med berg och dal banan hon aldrig åkt, men väntat på under ett helt liv. Det kändes som, nu djävlar blir det av. Aldrig mer köpslå. Aldrig mer lyssna på skitpratet dom kör. Nu är nu och kommer aldrig mer igen. Jag lever tillbaka mitt liv från och med detta ständiga nu. Basta! Bussen rusade vidare mot egentligen ingenting, passerande allting.

Cirka fyra timmar senare klev hon av. Helt på måfå, inte där hon borde. Allting var annorlunda och sommarkänslan infann sig omedelbart. En vacker solnedgång alldeles till vänster, några rosafärgade molntussar som påminde om mammas sockervadd. Varför inte bara stanna här ett tag, frågan hängde kvar, under det sakta avstannande kaoset. Lite lugnare nu och någonting började ta form, stanna kvar…

Stanna kvar här ett tag. Vila ut under den gyllen solen och silversköna månens rytmiska vandringar. Ljuset från månen som stöd för rekapituleringsprocessen och solens starkare för att fylla på energidepåerna. Sen då, ja det fick visa sig allt eftersom och med en djup suck, sjönk hon ner i det bruna torkade gräset invid stranden. En halvmånformad lång lysande strand. Den fångade in vågorna precis perfekt.

Islams tecken i annat ljus, men med samma perfektion som när det gäller rättvisa. Denna bild, detta tecken passade in just nu. Varsamt strök hon det blonda håret ur pannan, blötte sitt högra långfinger med saliv, doppade det i sanden och tryckte dit en smula mitt i pannan. Ännu en gång en symbolisk handling och denna gång med ceremoniell betydelse. Hon var månskärans prinsessa. Rättvisans stolta försvarare.

Låt inte världen veta än. Så småningom blir den varse. Då kommer allt att falla, falla in i gud och på plats. Under tiden bygger jag mig själv tillbaka till det jag är och kommer att förbli. En av alla dem som står i sig själva, vakna och beredda på allt. Så somnade hon lugnt och stilla, med utsträckta armar och ben i vädersträckens alla fyra riktningar. I sin pose förställande en som intagit sitt eget hjul.

Det livgivande medicinhjulet, porten att passera in till svarens kammare och där, fullkontakt med modern och fadern. På håll, hade den som ägt den stora örnens förmåga, kunnat urskilja en liten modig kvinna. Markerande sin plats, i full förvissning om att hon funnit det som ingen tidigare talat om. Det hon själv burit djupt förborgat inom sig i tider genom tider. Den viktigaste kunskapen som står att finna.

Är du vaken frågande någon. En dov basröst upprepade frågan och hon kisade med sömndruckna ögon åt det hållet. En lång skäggig olivfärgad man, iklädd vit kaftan stod alldeles intill och såg på henne med mörk stadig blick. Mona satte sig upp med ryck, ögonblickligen helt vaken och skärpt. Vem är du undrade hon? Synade honom från topp till tå och tillbaka upp igen för att möta hans mörka uppsyn.

Kändes han hotfull? Nej absolut inte. Men respektingivande och trygg i sin utstrålning. Mitt namn är Hassan, sa han, satte sig ner bredvid henne på lagom nära avstånd och började som ett tal i bandat format. Min tid är snart över. Jag kommer inte längre att behövas just här. Kanske tar det något årtionde till innan jag måste lämna och tills dess behöver du se allt. Vad pratande han om? Något inom henne kände igen, men…

Han fortsatte efter en kort paus och en frågande nick för att fånga hennes uppmärksamhet. Den sista tiden har det landat mycket kunskap här i området. Den behöver sorteras till rätt nivåer och platser för att komma till nytta. Du är en av dem som behövs för detta arbete. Hon reagerade instinktivt på uttalandet. Javisst så var det! Så fortsatte Hassan tala och strök sitt långa, svarta, traditionella skägg.

Det specifika liv som odlades fram på den här planeten för snart 3,7 miljoner år sedan, har nu förberetts tillräckligt för att kunna avancera till nya medvetenhetsnivåer. Hassan pausade helt kort och såg på henne, återigen med en inväntande gest. Mona nickade och han tog till orda på nytt. Det är din avsikt som avgör. Allt hänger på intentionen och förmågan att vara i den, till 100 procent.

Han reste sig, tog hennes hand och bjöd henne att följa med honom. De vandrade fram och åter i timmar, längs den halvmåne formade stranden. Det var först när solen kysste horisonten med sin rosaröda mun, som de lade märke till  den förändrade medvetenheten. De slog sig ner en stund i sanden för att vila. Mona tittade på Hassan den… eller vad han nu hette och log ett snett, men kärleksfullt leende mot honom.

Hon drog ett djupt andetag och suckade, befriad. Lättad och lugn såg hon gamla minnen dyka upp. Hon kom ihåg farfar, som alltid lyssnat intresserat på henne och försökt besvara alla möjliga och omöjliga frågor hon ställt. Han brukade också berätta några av den mest fantasifulla verklighets-historier hon hade hört. I varje fall fram tills idag. Det som hände henne just nu, slog nog alla kända jordiska rekord.

Hela den här dagen hade varit som en enda lång återfinnelse resa, tillbaka till minnena efter salig farfar och allt annat från förr och före det. Barndoms rymningarna på trehjulingen, flykten in i de egna inre världarna, jättekropps upplevelserna vid sovdags, de symboliska sanndrömmarna med kopparn på väggen och mer. Hassan rörde lätt vi hennes axel. Såg på henne med undrande blick och frågade, är du redo?

Hon hade svarat ja. Försiktigt flyttade de varsin fot ut i det blåsvarta havet. Månens lånade ljus glittrade trollskt framför dem. Vätan smekte deras fötter och ytan bar. De gick på vattnet, rakt ut över havet, mot den välvda knappt skönjbara horisonten. Ytan bar henne, lätt som en fjäder. Nu förstod hon! Han som gick där bredvid henne, var en av dem som gör det de kan, utan ifrågasättande om det var möjligt.

Förklaringsmodeller styr inte längre över deras liv. De bara gör det  som om det vore det naturligaste i världen. Mirakel är något som sker inom alla i sinom tid och nu hade det skett, eller börjat ske i henne. Men det kanske var närheten till Hassan som gjorde det möjligt, eller om hans löftesrika ord gav henne mod att vara? Han hade uppenbarligen hört henne och sa, Mona ha sann intention för ögonen, se allt!

Stjärnorna lös likt nålsticks-skarpa bloss och blinkade inbjudande mot de två vattenvandrarna. Ett viskade, prova nästa element. Så lyfte de sig från havet, i ett sakta stigande in i stjärnornas värld. Ingenting kunde hindra detta, inte tankarna som förvirrat rusade omkring på högvarv, inte känslorna av hisnade skräckblandad förvåning, inte en enda logisk princip eller scientistisk omöjlighetsförklaring.

Det blev kallare. Tystnaden var överväldigande. Men störst av allt just nu, upplevelsen av att se GAIA IRL. Tänk viken kontrast, när man vet om vad som sker där nere och hur lite folk tar hänsyn till sin omgivning och boplats. Mona spanade mot den blågröna pärlan nedanför dem. Fängelset gick inte att urskilja och frågan var väl egentligen om inte hela stället kunde uppfattas som en enda stor fängelseort.

Hassan tog hennes hand och visade vägen. De skulle vidare ute till för henne ännu okända områden. Mona visste inte på vilket sätt hon skulle ta in det stora tomma, endast av stjärnorna upplysta rummet. Allting förvandlades runt henne, inombords sågade sig sanningen sakta men säkert fram. Den här resan hade inte planerats, ändå var den på något sätt förutsagd, som om ögonblicks kontakten hade velat varsla henne.

Dagligen hade hon längtat efter försoningen och friheten från bojorna där nere. Nu verkade den ta mycket mer av hennes medvetenhet i anspråk. Om det fanns någon återvändo var hon tvungen att säga ifrån nu. Men orden kom inte. Munnen var förseglad och stum. Mystiskt älskad, slöt sig hennes tänkta oro inom sig självt. Den kokong som bildats runt dem båda, skyddade mot farliga intrång.

Nu var de i närheten av slutpunkten för tiden och rummets existens. Ett vägskäl och kortare viloplats för ny rekapitulation och själs återhämtning. Hassan förmedlade henne detta med ord utan ord. Tystare kommunikation hade hon inte varit med om tidigare. Mer än möjligen under inflytande av otillåtna medel någon gång, eller om sanningen skall fram, rätt så ofta faktiskt. Men det här var något annat.

Den flik av verkligheten som hon hitintills känt av, gav vika och plötsligt stod de helt stilla, i vila. Tiden/rummet omvandlades till enbart rymd. Han intill henne, sa som på utommål, stanna nu här ett tag och se tillbaka. Leta i ditt sinne efter de stunder i dina liv då du spred ut din själ. Hämta hem det som är ditt och lämna det andra kvar där det skall vara. På så sätt blir du hel igen. Hon gjorde så.

Snart hemhämtad nog, att precis som gudinnan Hel gjort, färdats vidare genom världar hon inte ännu sett, bad Mona om en sista förklaring. Nu innan de lämnade de begränsades område. Hassan svarade henne villigt. Du behövde göra detta för att än en gång kunna se allt. Vi glömmer bort oss varje gång vi kommer till världen. Den materiella tunga alltså. Det vet du och känner igen, eller hur. Hon nickade lätt.

Så gav sig Mona helt och fullt till det hon egentligen var. En av alla gnistorna i skapelsens monitor, som alldeles oaktat varför, ständigt skapade sig själv i oförglömlig takt. Det som inte var annat en än tanke vilken uppstått för länge, länge sedan och likaså mitt i nuet. Det ständiga nu som levde. Varför hon valde att göra detta och inte återigen som förr vika undan från aningen, sa sig självt.

Det blev tydligt och uppenbart för henne att tiden var inne för transformations och återtagande processen hon genomgick. Allting var fint och påminde om den vakans sömn som jordens alla människor är i, precis innan de bryter igenom till drömmarnas land. Färger som ändå inte var färger, utan snarare vibrationstillstånd, med ljud och annat inblandat. Toner som aldrig hörts på det här sättet förut.

Ohmaya ovarnesa, aum, aum, aum. Allting snurrade runt ett centrum som inte gick att definiera, bara känna och röra sig kring. Det svindlade att sugas in i ett svart hål, där händelsehorisonten, sjöng, skapade bilder och vred sig kring sig själv. Andra existenser färdades i motsatt riktning, utåt från det exalterade runda superkompakta. Sen falla rakt in i singulariteten, som vilken början som helst.

Hon var inte längre synlig inom detta universum, utan i ett annat. Varmare intryck och sedan någon svag igenkännelse hon ännu inte kunde tolka. Allting var så annorlunda men skönt. Lemmar och kropp fanns fast inte som vanligt. Det segade sig framåt i en vågig rörelse. Energisk och mjuk utan syfte mer än att vara just energisk och utbytes sökande. Ostängd inför det otroliga men djupare sanna.

Kransarna pendlade fram och tillbaka runt henne och Hassan också, hon upptäckte honom efter en stunds ensam upplevelse av frid och trygghet. Han hade nog funnits där hela tiden som en övervakare, trots allt. De gick igen mönstren, även i andra dimensioner. Fast den här gången fanns inget som förryckte, snarare en gemensam närvaro. Han bekräftade hennes tankar, eller om de nu kunde kallas det tankar längre.

De såg sig själva tillsammans överallt och glädjen över att möta tvillingsjälen på det här sättet var överväldigade. Tårar av fotoner rann ner för energikinderna, trycket av övergivenhet inne i bröstet som nu andades prana fritt, gav vika. Hon öppnade sig för honom och de sjönk in och igenom varandras upplevelser av sig själva. Undret kom och gick rytmiskt, fram och tillbaka. Kosmisk orgasm, jaha och…

Detta gick överhuvudtaget inte att prata om på samma bräde. Suveränare njutning och fullständigare ömsesidigt möte hade hon aldrig känt förr, inte heller han, för de kände detta simultant. När två möts och blir ett, verkligen ett och i kontakt med det som är. Då upphör alla tvivel, alla separation och inget annat existerar än stark lycka. Där var de tillsammans så länge de önskade och de önskade länge.

Sanden blåste in över hennes kropp. Hon vakande till med en känsla av att vara sandpapparad långt in på bara skinnet. Ögonen kliade, mun och svalg kändes som fnöske och det knastrade från kornen mellan tänderna när hon stängde sin öppna mun. Stranden var helt tom, vågorna från havet susade oceaniskt och allt som hänt, hade inte hänt här, eller? Det hade drömt sig någonting, en hel fantastisk inre resa.

En värld av annorlunda verkligheter hade uppenbarat sig för Mona. Hassan den solprydde, hade väglett henne under större delen av resan och samman smältningen gick inte att radera ut. Hon tvivlade inte  längre på att både Hassan, mötet med honom och allt som sagts, hänt och präglats i hennes minne på något sätt var verkligt. Men det fanns inga referenser i den vanliga världen att hänga upp det hela på.

Hon intalade sig att det var OK. Beslutet att påbörja något nytt stod kvar. Även tanken att låta det gamla livet sjunka in i intigheten, för att där inta sin rättmätiga plats i minnenas valv. Väl bevarat för framtida ordnat bruk. Mona rufsade till håret, de stod på ända. Borstade av sanden som klibbat sig fast överallt. Packade ihop det lilla hon haft med sig från fängelset och påbörjade resan på allvar.

Allt som upplevts under vakendrömmen hon erfarit, bevarades omsorgsfullt närmast hjärtat och i det goda sinnet. Väl skyddat från Egots splittrande, ränksmidande försök att återta makten över hennes varelse. Det var med lätta, nästan studsande steg hon återupptog sin vandring ut i världen. Den värld som nu var hennes spelplan på egna villkor och som ingen annan någonsin igen, skulle få henne bortkollrad från.

Vägen var helt tom, skymningen smög in från havet. En liten märklig bredvingad fågel kretsade över hennes huvud på hög höjd, kvittrande i manande tonkaskader, gå hit, gå hit, gå hit. Mona följde och insåg att valet åt vilket håll redan var gjort. Vandra i natten och lyssna på alla dess naturliga ljud var ingen som bar henne emot. Hon började gå med öronen på skaft och alla nyvaknade sinnen vidöppna.

Lugnet och frånvaron av civilisationens maskinella, mot trumhinnorna bistra oljud, blev en perfekt start på färden från verklighet till verklighet. Siluetterna från de numera övergivna jordbruksredskapen skapade en vy, som om vore den hämtad från en utställning av Dali. Vägen syntes snart inte mer och Mona fick följa dikesgrenen i en meditativ lunk. Snart förde sig hennes fötter framåt av sig själva.

Hon kom plötsligt ihåg en artikel hon läst i ett livsstils magasin. Den handlade om en Buddistisk munk i Frankrike som lärde ut gående meditation, Trith San eller nått hette han. Så fortsatte hon sin vandring i stilla kontemplativ stämning hela natten igenom. Morgonen därpå syntes närmaste stad mot horisonten. Ett högt kyrktorn markerade sig mot himlen och frågan dök upp inom henne. Gå in eller gå runt.

Skulle hon möta folk redan nu eller invänta något tecken. Svaret kom direkt! En tutande snabbt inbromsande lastbil stannade bakom henne. Ur klev en riktig rallartyp. En man med grovt tillyxade håriga armar, skitig svart soldat keps hårt nertryckt över pannan. Man kunde knappt urskilja de djupt liggande ögonen. Han stegade bestämt fram till Mona, kastade en kort hälsningsfras rakt in i ansiktet på henne.

Vill du åka med ropfrågade han och vände nästan direkt på klacken och grabbade tag i dörren på passagerarsidan. Vräkte upp den och väntande. Nu hade han dragit ner solglasögonen så att det inte alls gick att se ögonen. Allt hade utspelat sig under en minut och Mona försökte låta bli att kippa efter andan. Bena darrade till lite grann, annars klarade hon av att behålla lugnet. Avvaktande stod hon ändå helt stilla.

Inom sig lät hon skötets eld snabbt skjuta upp genom ryggradens alla tre kanaler, hela vägen ända upp till hjässan och ut, sen tillbaka ner till jordens mitt. Detta för att vara i full kontakt med båda riktningarna. Kvinnokraften centrerad i hennes livmoder, med ovarierna som energi givare, höll balansen och ingen kunde rubba henne, inte ens en så skrämmande macho typ, som mannen framför henne.

Lastbils chauffören som trängt sig in i hennes förmodade revir, bligade tillbaka åt hennes håll. En kort sekunds limbo tillstånd, som verkade vara en evighet följde och de båda människorna, en stor muskulös lite orolig kontaktsökande man och en liten i sin sanna kvinnliga kraft, djupt förankrad kvinna, mätte varandra med kroppsspråk och alla sinnen som fanns att tillgå. Mona undrade hur länge det skulle vara.

Till slut vek spänningen undan, när hans tuffa mästrande smil övergick i ett vacker klingande skratt. Det verkade komma ända från tårna och fortplantade sig upp genom kroppen på honom, för att slutligen brista ut i ett glädje tjut, riktat till himlens alla gudinnor och andra väsen. Hej Mona, känner du inte igen mig, okej det är 25 år och kanske 40 kilo sen, men ändå. Han slet av sig både solglasögon och keps.

Nej men Tompa det är ju du, utropade Mona och sprang fram till den stora lilla killen hon en gång lekt och bråkat med som barn. Ett hopp upp i hans famn och bena runt kroppen på honom, precis som förr. Bengreppet gick inte att göra, han var för stor och tjock för det. Deras kraftiga kram varade en stund och sedan slängde de sig ner i gräsgrenen för att utbyta minnen och gemensamma ögonblick från då.

Hans svada nästan dränkte henne, minnena formligen sprutade fram genom vindlingarna i hjärnkontoret. Men en sak var annorlunda, hon uppslukades inte av minnesströmmen. Observationspunkten levde,  från vilken hon kunde hålla vakenheten och därmed se allt. De berättade i okontrollerade utbrott om sina respektive resor i livet från då till nu. Mycket hade hänt och ömsom skrattande, ömsom grät de.

De fann varandra igen och tog upp den tråd som klippts av för så länge sedan. Fast nu var den tjockare och spunnen med flera färger, innehållsrikare, fylld av deras varierande upplevelser. Tommy som han egentligen hette, jobbade vidare på pappans mack några år. Efter ett tag hade han funnit ett gäng, som han trodde, vänner. MC killar som levde utanför liksom. Cyklarna och den tuffa stilen ingav trygghet.

Närmare än så kom han inte kriminaliteten, men det var nära att han trillade dit ordentligt. Ungdomssynder blev ett sätt att benämna dessa år fyllda av fylla, experiment med droger och oansvarigt bruk av pengar och deras värde. Alla som skadats direkt eller indirekt under den tiden, var nu föremål för hans intresse. I lagom takt och utan att kränka deras integritet, sökte han förlåtelse, när kontakt var möjlig.

Det hade tagit Tommy några år att komma loss ur missbruket och skuldsättningen. Men lyckligtvis hade gänget ännu inte hunnit bli ”prospekt”, så han slapp undan med en udda ceremoni och en del tusenlappar som plåster på såren, för deras förment kränkta manlighets ideal. Biken hade han kvar hemma i garaget och några tatueringar likaså. De som var värst hade han tagit bort under åren som gott.

Så blir framtidens hållbara samhälle till!

Okategoriserade Inga kommentarer »

Framtidens hållbara samhälle involverar alla medborgare, på ett individuellt och självklart inkluderande, enligt de uppdaterade och av alla stater inte bara undertecknade, utan också praktiserade mänskliga rättigheterna, grundat agerande.

Det solidariska handlingarna är legio och alla beslut tas för allas högsta möjliga lyckas skull. Medvetenhets horisonten hos oss människor sträcker sig långt utanför vår planets omkrets. Detta leder per automatik till att vi räknar in den globala skäliga levnadsstandarden, återställandet och upprätthållandet av vårt naturliga habitat med alla dess ekosystem, alla varelsers etiska rättigheter, samt kommande generationers ( minst 7 stycken framåt i tiden), som lika viktiga delar i balansräkningen.

Det finns en annan väg än den egoistiska, konsumtions baserade tillväxtens, kortsiktiga mål formulerade, vi och dom stridens väg och den är fullt möjlig!

Förändringen av den kollektiva medvetenheten sker så snabbt att den inte är möjlig att mäta enligt gamla metoder. Den går minst lika fort som dubblerings hastigheten för mängden information i världen (3 år just nu). Kontakterna över nätet och på andra sätt ökar exponentiellt.

Den sker också i den subtila inre upplevelsen av oss själva som individer, där gränserna mellan individ och individ håller på att suddas ut. Vi är i snabb takt på väg att bli den kollektiva gemenskap av kreativa individer  som ser varandra som självklara medskapare av en skön ny värld.

GO GREEN, BE CLEAN!

Debatt om hälso- och sjukvården i VGV, i kväll i Uddevalla!

Okategoriserade Inga kommentarer »

RUS  (Rädda och Rusta Uddevalla Sjukhus) och Studiefrämjandet  bjuder in till debatt om hälso- och sjukvårds frågor ikväll på Bohusläns museum i Uddevalla klockan 18.00.

Alla som är intresserade och önskar att kvaliten och servicen i Västragötaland förblir bra, samt till och med ökar, kan komma dit och uttrycka sitt stöd för detta eller ifrågasätta det.

Viktiga frågor som akutsjukvård, specialistsjukvård och sist men definetivt inte minst, frågan om en häslofrämjande sjukvård!

På plats från Miljöpartiet de Gröna i VästraGötaland kommer Göran Larsson från Lidköpning och Skaraborg att vara. Han toppar Regionlistan där.

Häslosamt välkomna önskar,  Ord ledamot i Hsn 4 (mellarsta Bohuslän), samt ledamot i det Poltitiska folkhälsonätverket, Johan Söderpalm.  Han kommer att vara närvarande som åhörare. Men svarar naturligvis också på eventuella frågor, om främst foklhäsopolitik.