Första men inte sista bilden på min blogg!

Okategoriserade 1 kommentar »

Det funkade inte så jag får komma igen!

Sommar följetongen, ”Hon som såg allt!” Avsnitt Sf 56-111.

Prosa Inga kommentarer »

Jobbat och fått ihop tillräckligt med stålar till allt. Missbruket tog han tag i på allvar efter att ödmjukt ha bett om hjälp. Han fick verkligen kämpa och böja på nacken, till slut förstod han och gav upp. Tacka Gud för det, ropade han till och kramade om henne bryskt men kärleksfullt. Så uppstod en stunds tystnad, de såg på varandra, log lite blygt. Men skrattade sen befriande och återupptog samtalet.

Nu lite lugnare och med mer eftertänksamhet. Mona frågande honom om han skulle vidare snart. Tommy nickade och kollade in sin armbandsklocka. Oups, dags att dra, du vill me va, frågande han. Jo, det skulle hon ju, som fågeln kvittrat. Så Mona svarade ja och passade på att tacka honom på samma gång. De reste sig och gick tillbaka till lastbilen.

Väl inne i förarhytten, kröp hon ihop i en foster inspirerad ställning och mös en stund. Hade han väntat på att hon skulle dyka upp, eller hade någon av själens alla multidimensionella aspekter tagit tillfället i akt och skickat den hon just nu allra bäst behövde. Det snurrade runt ett litet tag enligt gamla mönster, sedan släppte hon hela saken och koncentrerade sig på vägen framför dem. Den var väldigt rak!

Nu styrdes kosan in mot staden med kyrktornet och hem till Tommys familj. Han hade träffat en kärlek som ville ha honom. Bildat familj med barn och allt. Trivdes med det livet och det lät verkligen trovärdigt. I sitt inre hade Mona länge längtat efter samma sak, för så hade det aldrig riktigt hunnit bli för henne. Men det var inget som störde nu, annat var i görningen och hon accepterade detta med lätthet.

Under tiden de färdades in mot staden såg Mona landskapet förändras snabbt. Den vackra bygden, med sina stora lummiga eklundar och blommande ängar, förbyttes mot asfalts belagda industritomter. Bilparkeringar, parkeringshus, höghus och mängder av rusande människor. Irrande stelögda robotar, utförande vad de nu måste göra. Nästan som insekter utan egna individuella mål, bara utföranden.

Det påminde om barndomens onda mardrömmar, där det ljuvliga höll på att dö ut och ingen skönhet  längre fyllde människornas sinnen. Makabra syner som stört hennes frid under de tidiga åren och fått henne att söka sig bort från välden. Drogerna dyk upp och så fanns det inget annat val. De trista men sanna minnena fick ta plats, hon såg på dem med andra ögon nu och kunde förlika sig med meningen i detta.

Gamle Tompa bredvid henne hade tydliggjort en annan agenda, genom sitt öppna berättande. Livsberättelse kunde man också kalla det. Med tacksamhet i hjärtat slängde hon en blick åt hans håll och trots att hans var fäst på trafiken framför dem, nickade han lite och log. Javisst Mona sa han, så är det, vi kommer tills slut fram och sen gäller det bara att fortsätta med att fortsätta. En dag i taget.

De var plötsligt framme och han svängde in i ett bostadsområde med små enkla villor. De såg ut att vara från slutet av 60-talet. Miniträdgårdar omslöt dem och barn i alla åldrar lekte barnsliga oskyldiga lekar. Nu gällde det att ställa om fokus från den inre processen, till den sociala nyfikenhetens känsla. Dock utan att stänga av den, mera som att ha den pågående och samtidigt vara närvarande i mötena.

Tommy parkerade lastbilen och de klev ur. Ha drog henne till sig och sa, du kan vara trygg här, inga hemligheter eller sociala låtsas spel i vårt kollektiv. Det sist sagda hade inte Mona väntat sig. Hon hade föreställt sig Tommys familjeliv som ett vanligt Svensson-Svensson hem, inte ett kollektiv. Hon gav honom en jakande nick, så fortsatte de mot entrén. Mona kände förväntan och nyfikenhet med öppet hjärta.

Det vibrerade dock en svag känsla av oro mitt i all spännande nyfikenhet. Mona hade inte träffat sin egen familj sedan snart 25 år nu. Mamma och pappa seglade iväg då, ut i världen. Båten en spetsriggad kavaljer, hade senast siktats några sjömil utanför nordsidan av Madagaskar. Därefter inga nyheter. Nu pockade hela detta komplex på att få eruptera upp till ytan av hennes medvetande.

Oron var en förkänning, liksom ett förskalv innan själva vulkanutbrottet och Mona sände en snabb signal eller önskande intention till centrum, om att det inte var dags för denna introspektion och utlevelse just nu. Det fungerade och tacksam över att självkontrollen verkade fungera, öppnade hon sig igen för det sociala mötet med omvärlden. Familjen såg snäll ut. Trygga barnaögon tittade nyfiket tillbaka på henne.

Mamma Elisabeth, eller bettan som hon kallades, hälsade Mona välkommen in. Några fler av kollektivets medlemmar var hemma och även de kom fram och hälsade. Omfamningar utväxlades varmt och naturligt. Doften av mynta visade sig komma från tekannan som förberetts för henne och Tommy. En liten vacker te ceremoni väntade dem och så bjöds alltid nya gäster in att dela deras gemenskap.

När de suttit en stund i den runda kuddsoffan, läppjat på teet och smakat på surdegsbrödet, smöret och björnbärsylten, delades det ut några kort med filosofiska texter, till var och en av dem. Därefter kunde den som ville reflektera kring temat på kortet de fått. Många fina saker sades och någon kom till och med i kontakt med djupare känslor från det inre. Mona förundrades av den sköna och öppna stämningen.

Det känslosamma fick komma fram om de ville och alla lyssnade med vördnad och ytterst hög närvaro på det som hände. Mona hade aldrig tidigare varit med om denna form för möte eller den djupa känsla av närvaro mellan människor i grupp förut. Hon kände i och för sig igen sig i några av de andras delningar, som de kallade det, men själva sammanhanget var så nytt och överraskande tryggt, för henne.

En stund senare talade Mona och Tommy i förtrolighet med varandra. De smög sig inte undan, utan gavs naturligt en stunds avskildhet från de andra. Tommy berättade att han träffat Bettan första gången på ett möte för kemiskt beroende. Hon stack ut, med sin svarta lapp för vänster öga och den intensiva blicken från höger. Kallades för ”Odintjejen” av de andra på mötet, en koppling till den nordiska Gudasagan.

Det visade sig senare, när han lärt känna henne lite bättre att hon hade gåvor, mycket spännande gåvor. Bettan eller ”Odintjejen” pratande inte öppet om dessa, inte med vem som helst och när som helst i alla fall. De hade i princip funnit varandra direkt. Ögonblickligen skulle man kunna säga, sa han och skrattade till lite. Frasen; ögon, blick, ligg en, ligg två, ligg trevande nära… dök upp igen!

Mona gav honom en förstulen blick och tänkte på den gode vakten och deras ögonmöten. Tommy fortsatte berättelsen han hade påbörjat i dikeskanten tidigare på dagen. De, Bettan och han, hade efter några månader bestämt sig för att tillsammans gå tillfrisknandets väg , som det kallades i gemenskapen de valt att tillhöra. Det tog inte lång tid för dem att bli havande med första barnet och sedan hade det rullat på.

Livet de levde nu gick på inga sätt att jämföra med livet de kom ifrån. Saker och ting prioriterades annorlunda, samtidigt som vardagen till det yttre var som alla andras. Det var i det inre allt skedde och en ökad förmåga att finna dagliga förändrings utmaningar blev motorn i livet. Kollektivet växte fram som en självklar bieffekt.  Det hade kommit förfrågningar om fördjupad vänskap och gemensamt boende.

Vännerna hade liknade önskningar, att vara fria från kemiskt och annat beroende. Fria i bemärkelsen att de inte ville låta något annat än det naturligt friska livet, vara styrande. De hade alla varit i missbrukspersonlighetens slugt fångande kedjor under så lång tid av sina liv, att det inte längre fanns något annat alternativ än att ge upp och istället uppleva närvaron och tilliten till det som är större än…

När kvällen nästan förvandlats till natten och ögonen börjat svida lita grann, bröt Mona och Tommy upp för att sova. Han visade henne tillrätta i en lite sovalkov uppe nära vinden. Den låg alldeles under ett himmelsfönster, så hon kunde efter att ha bäddat ner sig, se stjärnorna lysa där uppe ovanför henne. En stund njöt Mona bara av ensamheten och suget och det ljudlösa viskandet från vita vännerna där ute.

Minnet från den fantastiska resan med Hassan kom tillbaka och undren som hänt där blev med en gång lika verkliga för henne som de hade känts för bara något dygn sedan. Jesusvattenvandrings undret som överglänste den bibliska berättelsen. Ickarosflygundret fast utan vingar. Hawkinskosmosundret i direkt upplevd version, där passagen genom en singularitet, vrängde henne ut och in, rakt genom sig själv.

Dubbel verklighetsuppfattning eller ännu mer än det, började nu bli vardagsmat för henne. Gränserna suddades successivt ut, utan att skapa någon oro eller rädsla för att tappa förankringen med det genuina. Det var snarare tvärtom, hon upplevde nu tydligare än någonsin hur mångfacetterad och komplex det vi kallade verkligheten egentligen var. Den uppfattningen var dock inte kompatibel med paradigmet för dagen.

Man kunde endast läsa om sådant i Sf och fantasyböcker, samt de vetenskapliga avhandlingar vilka försökt förklara kvantfysiken eller astrofysikers efterlängtade upptäckt av besviket för sypersymetrier. Dessa multidimensionella världar såg och förnam Mona nu bit för bit, i takt med att hennes medvetenhet vidgades. I samma takt förundrades hinn över magnituden i denna nådegåva, från det stora okända.

Den natten sov hon äntligen så sött. Den lilla inom hade inte gjort det sedan många år. Mona gled fram genom sömncyklerna likt albatrossen under långflykt. Svävande över havets brinnade bränningar, överseende det blå och vit där nere. Drömmarnas dynamik spelande upp det undermedvetnas teater, scenen var hennes egen. Hon var på samma gång regissör, skådespelare och publik.

Intensiva kaskader av bortglömda konceptbollar, trummade mot minnets skärm. Det brusade högt till och från och världen vände sig fram och åter, som ett kalejdoskop. Fasetter av samma liv visade sidor av hennes inre, tidigare helt onåbara. Denna form av drömmande var nytt och inte alls störande. Visserligen snurrade det runt rätt mycket, men förmodligen på grund av ovanan.

Det kändes som en annorlunda form av lektioner, lektioner om livet, dess uppbyggnad, virvlande lek med sinnet och inneboende självskapelse. Slutligen såg hon sina händer i en drömsekvens och insåg att hon sov och faktiskt drömde. Den insikten blev början på ett annat sätt att vara där, ett mer medvetet sätt, som att kunna styra det som hände och därmed söka sig till de områden hon behövde se.

Näst intill ovilligt märkte Mona att hon närmade sig tillståndet ytsömn. Hon tog sig samman och rörde lätt på höger hand, tog några djupa andetag och öppnade ögonen. Samma himmelsfönster dök upp ovanför henne. Fast nu syntes inte de vita vännerna längre. Morgonrodnaden varslade om en ny dag. Husets hörbara sysslor som skramlade från köket gjorde henne ännu mera vaken.

När Mona gjort morgontoalett, klätt sig och fixat till sitt hår, gick hon ner till de andra i köket. Frukosten var framdukad och hon försåg sig av de goda färska grönsakerna, det nybakade brödet och ett te som smakade afrikanskt på något vis. Hur hon nu kunde tycka det. Mona hade aldrig druckit något från Afrika förut. Men gott var det alltihop. Det var märkligt tyst runt bordet.

Så inledde de nästan alla sina måltider. I stillhet och detta gav en helt annan upplevelse av själva måltiden. Man såg, kände och smakade maten mycket mer än om fokus skingrades av tjatter och annat. Barnen i huset följde samma tradition utan att störa eller undra över det. Alla verkade obesvärat njuta av det de hade framför sig på bordet. Stunden och stillheten skänkte henne precis det hon behövde just nu.

När en stund gått tog någon upp ett samtal och sen släppte tystnaden gradvis. Ändå hängde den lugna stämningen kvar, präglande resten av frukosten dess samtal och samvaron. Så skönt och naturligt att starta dagen så här, tänkte Mona och lyssnade mest på det som dryftades i samtalen. Någon skänkte henne en mild blick då och då, som för att visa att hon var inkluderad i deras gemenskap.

När frukosten var över samlades alla i lilla stilla rummet, som det kallades, för en morgon meditation. De som ville och inte hade andra uppgifter deltog. Lugn harmonisk musik fyllde rummet och en halv timmes egentid gick inte till spillo.Tommy och Bettan bad senare om ett samtal med Mona kring den närmaste framtiden. De ville veta om hon tänkt stanna ett tag eller hade annat i sinnet.

Allting var så naturligt och direkt här, tänkte Mona. Enkelt på ett sätt som tilltalade henne. Här skulle hon verkligen kunna trivas, men det var något som drog i restarmen. Ett eller flera ouppklarade minnen behövde ses över och det krävde att hon rörde sig vidare. Hur och vart stod inte klart för henne just nu, men det skulle komma att visa sig senare. Tommy och Bettan nickade förstående.

Mona tackade för deras välkomnade gästfrihet, kramade om dem båda två och lovade att komma tillbaka och hälsa på igen. Hon frågade också om de kunde ge henne tips på resväg vidare ut ur staden. Tommy erbjöd sig att köra henne till bussterminalen i centrum. Han stack samtidigt till henne en liten men välfylld börs, som hon inte fick öppna än, sa han och log varmt mot henne.

Varför, visade sig senare när Mona öppnade den. Däri låg en hoprullad bunt med sedlar, tillräckligt många för en resa utomlands. Vilken vän, som helt förbehållslöst skänkte av sitt egna. Tack Tompa, sände hon via medvetandets hjärta och stack ner börsen i fickan. Vid terminalen tittade hon på turlistorna för bussarna och valde slutligen helt på måfå en mot söder, över bron och in i ingenmanslandet.

Men innan Mona gav sig av återstod en sak att göra. Här hade hon varit tidigare, fast under helt andra omständigheter. Bussterminalen var ett av de tillhåll hon som pundare använt till och från för att ta sina fixar. Toaletterna där fungerade väl som tillfälligt skydd och gav den korta stunds avskildhet hon behövt för att kunna ta det kroppen krävde. Mona valde ut den hon oftast haft som favorit.

Den var sig lik så när som på den höga, ur osynliga högtalare, starkt flödande kammar musiken. Även ljuset var annorlunda, isande blått, för att göra det svårare att hitta venerna man sköt tjacket genom. Denna märkliga åtgärd hade kommit till för några decennier sedan. De som beslutat om den hade uppenbarligen ingen aning om hur livet som missbrukare tedde sig. De hade trott sig vara kloka.

Men vare sig ljuset eller hög musik gjorde någon skillnad. Var det något en sprutmissbrukare var expert på, så var det att hitta lämpliga kärl att injicera i. Uppfinnings rikedomen upphörde aldrig att förvåna de socialare som kom i kontakt med dem. Armvecket, foten, mellan fingrarna eller i halsen, spelade ingen roll bara man fick använda det nödvändiga. Sådant var det livet.

En sanning som blev tydlig för Mona, var att hon hade drogat för att leva och levt för att droga. Här gjorde hon upp med detta gamla liv, med hjälp av kunskap hon återfått under mötet med Hassan. Hon accepterade det sjuka som styrt henne, förlät sig själv ordentligt och tog hem det friska. Sedan släppte hon allt annat fritt tillbaka till det stora vi inte kan veta något om, bara leva i.

Efter en stund av djupaste koncentration och konfirmerande handling, öppnade Mona dörren igen, gick snabbt över till biljettkassan och köpte den ödesöppna resa hon valt. Resan genom landet med den tjocka dialekten, bestämdare än så blev det inte. Hon brydde sig inte över varför eller varthän. Allting fick vara som det var, i flöde och nyfiken längtan efter nya upplevelser, med hela sig.

Det var som om en röst inom uppmanade henne att fortsätta söderut, fast utan bestämt geografiskt mål. Något annat, mer subtilt var styrande i henne nu, något som handlade om tillit till de osynliga vägledare vi alla omges av. De andra visa vännerna, närvarande men inte inom synhåll för ögat, utan endast kännbara med hela kroppen. De som är här ständigt vakande över oss i ödmjukhet.

Livsnärarna, namngav Mona dessa osynliga men ytterst närvarande vänner. Påtagliga, men inte påträngande i sitt värv. Hon hade egentligen känt av dem långt tidigare i livet. Hon mindes hur hon som liten flicka, hade upplevt saker som verkade vara annorlunda än det omgivningen pratade om. Mamma och Pappa hade ibland tittat på henne med undrande uppsyn, när hon frågade om vissa ting.

De såg uppenbarligen inte det hon såg, hörde inte de hon hörde. Frustrerad över det undvikande eller till och med negligerande bemötande hon fick, slöt sig en del av Monas väsen. Stängde liksom av det naturligaste hon kunde känna inom sig och försökte leva som de andra gjorde. En mycket smärtsam upplevelse, skapande den enorma sorg och saknad hon sedan dess burit med sig.

Mona hade aldrig fått tid att tala om detta med sina föräldrar. De försvann utanför Madagaskar under en långsegling för många år sedan. Hon var då bara 13 år och nåddes av nyheten en dag på väg hem till fosterhemmet. Stora rubriker på löpsedlarna som talade om det försvunna paret, stormen påstods ha orsakat förlisningen, det var allt. Inuti henne bröt då en annan stor storm ut.

En ny riktning i livet sattes. Hon sökte tröst och glömska från det obehagliga som rörde runt i det inre. Vare sig de sociala myndigheterna eller de fosterföräldrar som passerade revy i hennes liv under de åren, kunde bidra med det hon sökte. Friden fanns inte att finna någon annan stans än i droger och kompisarna som hade det ungefär likadant. Mona blev ett av de glömda barnen i vår värld.

Ett tutande från bussen, väckte upp henne från minnesstunden. Reflektionerna var viktiga och en del av den läkningsprocess Mona nu befann sig i. Resan söder ut hängde samman med dem och var den direkta konsekvensen av det beslut som tagits på den halvmånformade stranden. Hassan hade bidragit med sin kärlek och värme. Färden sedan dess var meningsfull och medvetet upplevd.

Mona klev på den stora dubbeldeckaren, tog upp sin väns börs och betalade för resan med välsignade Tompasedlar. Nu bär det av igen tänkte hon. Hittade en skön sittplats lite längre bak i bussen och stuvade in sitt lilla bagage under sätet. Utanför strilade ett klart sensommar regn, nästan som om någon grät sina stilla helgande tårar över dem. Mona tog fritt emot den gudagåvan.

Ögonen slöt sig och sömnen inträdde omgående. Trött som hon var efter allt som hänt sedan släppet från anstalten. Den närmaste lilla gruppen av osynliga vänner som just för tillfället hade ansvaret för vården och stödet av Monas varelse, gav henne en varm och djupt omslutande aurakram. Busschaffören startade elmotorn. Den spann som en katt och störde inte tillståndet hos den sovande.

Bussen var fullsatt av människor på väg över bron för att bunkra, allt det som gick att köpa billigare på andra sidan. Bron som ståtande med sina höga pyloner i par längs färden över sundet, hade efter många års diskussioner och protester ändå till slut byggts. Den hade inte funnits så länge. Omstridd som den varit innan byggnationen kom igång, sågs den nu som en självklarhet av folket i trakten.

Vad som sedan fördes fram och tillbaka via denna bro ordades det inte mycket om. Nästan gratis fylla i jämförelse med bolagspriserna hemma vid, lockade tydligen mer än ett sunt liv. Även girigheten och möjligheten till lätt förtjänta pengar, gjorde att fler än som borde, använde bron för mycket otillbörliga ändamål. Smuggling av annat olagligt skedde också på ett organiserat sätt.

En helt annan sak som inte nämndes i några allmänna media, var denna långa fasta landförbindelses betydelse för ökad kontakt mellan befolkningarna på bägge sidor om sundet. Kontinenten var nu enkelt nåbar, turister kom i större antal än någonsin förr. Landsändan utvecklades i rask takt och de tidigare så självsäkra 08-orna kände på förekommen anledning en viss oro.

Man insåg att centrum i nationen skulle glida iväg sydväst ut. De tankarna skapade många nöjda grin i vissa andra delar av landet lagom. Det hade varit så sedan 100-tals år nu, så fort den så kallade centralmakten utmanades, vakande känslor av revansch till liv igen i de bygder som införlivats med hjälp av krigiska och andra osympatiska handlingar. Så gick den igen, kampen om makten.

Vidare mot nya mål och erfarenheter.Sovandes vidrörde Mona sitt inre landskaps djupahavsliknade områden. Sömn och dröm föll ihop till ett annat tillstånd, gemensamt för alla resande i anden. Inventeringar av det omedvetna materialet, lagrat och oupphörligt påfyllt under eoner av tider, ingick i uppgiften. Av nödvändighet måste de tunga komplexen i dessa skrymslen återtas.

Skillnaden nu var att det fanns en etablerad kontakt med, jag är. Det gav möjlighet till förankring i något beständigt, under resan i den obeständiga delen av verkligheten. Den som vanligtvis uppfattandes som sann och riktig, trots sin illusoriska natur. Mona orienterade sig väl för att vara så nyvaknad, hon förlitande sig på de nyfunna gåvorna. Lät nävarokroppen scanna av aktuell dimension och flög.

Flygandets konst var en var de första egenskaperna hon lärt sig, med benäget stöd av Hassan och några specialister bland de nya inre vännerna. De som nu var del av hennes verklighetsuppfattning. Till en början kändes det som att segt simma uppåt i en rymd, eller luft, som inte var luft, hon lyckades till slut knäcka koden, genom att inse kopplingen mellan att våga och lita på att det höll.

Just detta, en märklig men underbar känsla av frid och samtidigt power över elementet luft. När man kastar sig rakt ut över ytan, eller vad som helst och känner hur det bär i relation till den fulla tilliten, att det skall bära. Kroppen lyfter, styrs av den mentala önskningarna. Stort att ha makten över gravitationen i sin ägo och färdas fritt med Mercuri vingar som stöd för sin Vimana.

Resan inom, liknade på intet sätt resandet i den vanliga världen, mer än att intryckens symboler till stor del var hämtade från den. Även andra, helt annorlunda företeelser förekom. Ovanliga och svåra att beskriva och ändå, inte för inte, viktiga att lära känna och bemästra. Det var som om, hann Mona med att kort reflektera över, ge sig ut på en upptäcktsfärd i en 4-5-6 dimensioner-värld.

Den enda vägen hem.

Okategoriserade 8 kommentarer »

I stilla vatten sliter sig sinnet loss

och sveper med din uppmärksamhet

gång efter annan.

Stranden du lämnade bakom dig

förblir bakom

och andens öga ser endast horisonten

välva upp sig över din differentierade kropp.

I himlens mittpunkt

strålar stjärnan

allting snurrar runt

och din själs minsta beståndsdel

lika stor som du liten

består över en viss tid

en bestämd tid

och ingen väntar sig

ingen

att du skall lämna över dig

till alltet där ovan

eller där under.

Av de sju riktningarna

vi känner

är den inåt

mot centrum den viktigaste

ty den leder till porten

som byter skepnad

i samma takt

du låter sinnet förvränga

uppfattningen om verkligheten

När du väljer separationen

uppstår det universum du skapar

och gravitationens kraft blir den hållhake

Egot förblindar dig med.

Lösa upp allt

förlåta det som förlåtas kan

att se GUD som vännen och din like

vilken aldrig lämnat dig

vare sig du tror det eller inte

är enda vägen

tillbaka hem.

Så kan man också se på världen!

Okategoriserade 3 kommentarer »

 

AUM  hela världen reducerades till en by med 100 innevånare och alla proportioner bibehölls så skulle byn bestå av:

 

57 asiater

21 européer

14 amerikaner

8 afrikaner

 

52 var kvinnor

48 män

 

70 ickekristna

30 kristna

 

89 heterosexuella

11 homosexuella

 

6 personer skulle inneha och nyttja 59 % av alla gemensamma tillgångar och de 6 personerna komma från USA

 

80 ha otillräckliga boendeförhållanden

70 vara analfabeter

50 vara undernärda

1 döende

2 nyfödda

1 ha tillgång till en dator.

1 och bara en ha akademisk examen.

 

AUM man betraktar världen på detta sätt, påvisas nödvändigheten av samhörighet, förståelse, acceptans och utbildning för alla.

 

AUM  du vaknar i morgon, frisk och icke-sjuk, så är Du lyckligare lottad än ca: 1 miljon människor som inte kommer att leva nästa vecka.

 

AUM du inte har upplevt ett krig, inte upplevt hunger, fångenskapens ensamhet eller dödskampens smärta så är Du lyckligare lottad än ca: 500 miljoner människor här på jorden.

 

AUM det finns mat i Ditt kylskåp, om Du har ett jobb, om Du har tak över huvudet, samt en säng att sova i, då är Du rikare än 75 % av innevånarna på jorden.

 

AUM du har Du ett konto på en bank, pengar i börsen och lite småslantar i en ask, då tillhör Du de rikaste 8 % på jorden.

   

 

AUM du läser detta så är Du mångdubbelt gynnad, därför att:

 

1. Någon har tänkt på Dig.

 

2. Du tillhör inte de 2 miljarder människor som inte kan läsa.

 

3. Du tillgång har en dator.

 

En annan värld är möjlig nu!