Sommar följetongen, ”Hon som såg allt!”, avsnitt 112-166.

Prosa Kommentarer

Sf 111 PUB

Resan inom, liknade på intet sätt resandet i den vanliga världen, mer än att intryckens symboler till stor del var hämtade från den. Även andra, helt annorlunda företeelser förekom. Ovanliga och svåra att beskriva och ändå, inte för inte, viktiga att lära känna och bemästra. Det var som om, hann Mona med att kort reflektera över, ge sig ut på en upptäcktsfärd i en 4-5-6 dimensioner-värld.

Sf 112 PUB

Tiden och rummets enkla koordinater fungerade inte har. Sinnen som till vardags var brukbara, räckte inte till. ”Inside the Donut”, var en fras som nämnts i något SF magasin Mona läst vid tillfälle. Innebörden var inte tydlig för henne, med den låg inom räckhåll för medvetandets utsträckning. Allting var nytt och spännande, lockande nyfikenheten till skapande som inte fått uttryck förut.

Sf 113 PUB

Så pågick större delen av bussturen för henne, i ett inre resande och tillstånd vilket öppnade för intensivt rekapitulations arbete. Sanningen att säga, föreföll det sig som om krafter inte möjliga att härleda från denna delen av verkligheten, var verksamma. Dock inte utan hennes medgivande från andlig nivå. Läget krävde detta, tiden snabbades successivt upp. Reaktion i yttervärlden var att vänta.

Sf 114 PUB

Allt som skulle uppnås, nödgade användandet av särskilda åtgärder. En var att färdas i andra dimensioner, via flygandets teknik. Medvetet drömmande skapade förutsättningar för det. Mona njöt dock av upplevelsen i fulla drag, eller var det egentligen Mona som gjorde det? En annan del av henne, en större del, närmare bestämt en änglalik varelse, började bli tydlig och dess namn var…

Sf 115 PUB

Vimanaum, en solängel, i esoteriska skrifter också benämnd Augoides. Detta aggregat fungerade som kommunikatör mellan anden och kroppen, så länge kroppen inte kunde härbärgera anden fullt ut. I mera traditionellt religiösa kretsar benämndes den själen. Monas första möten med denna del av sig själv hade varit små otydliga reminiscenser under uppvaknandedrömmar, när hon var barn.

Sf 116 PUB

Denna solängel gästade varje inkarnerat väsen efter att individualiseringen inträtt. ängeln fungerade som stödfunktion och ingick en överenskommelse rörande syfte, mål och mening, innan en tillfällig symbios inleddes. Hur länge den symbiosen varade, avgjordes av väsendets utvecklingstakt från individualisering till fullt uttryck av nästa nivå. Den mänskliga principens.

Sf 117 PUB

Lätt förvånad vaknade Mona plötsligt till, när bussen stannade. Utanför tornade bergsmassiven upp sig. En liten öppen plats tog emot resenärerna, när de klev av bussen. Dorfenmauer verkade vara namnet på stället. Snart stod det klart för henne att resan nu skulle ta en annan vändning. Här behärskade hon inte språket. Men det spelade ingen större roll. Sådana mindre hinder gick att lösa.

Sf 118 PUB

Andra medel för kommunikation behövdes och Mona drog sig undan en bit från de andra. Hon behövde utrymme för en kort meditation. Framhämtande av lämplig gåva för ändamålet behövdes. Stillheten sänkte sig över henne, fokus flyttade till lugn fråga inåt, vad ger du mig tillgång till Vimanaum? Ännu en gåva tog sin naturliga plats i hennes sinne och lite senare talade hon bred platttyska.

Sf 119 PUB

Hon bokade ett enkelrum för två nätter och fick nyckel till rum 53. Förde sig rakryggat upp för trapporna till rummet, låste upp och kom in till ett fantastiskt vackert lite bonat tillhåll. Balkongen bjöd på en förträfflig vy över alplandskapet. Luften var frisk och fyllde hennes lungor till bristningsgränsen vid varje andetag. Det var som om luften sökte sig in av egen kraft och ökade på energinivån i Mona.

Sf 120 PUB

Tacksamt andades hon starkt och medvetet in denna luft. Synade utsikten från höger till vänster och tillbaka. Allt stämde på ett sätt som nu började bli vant för henne att uppleva. Synkronisiteterna var sedan länge vardagsmat och allting normalt enligt de egna parametrarna. Skillnaden nu mot förr var att hon litade på dem. Allting skötte sig precis som det skulle och var mycket gott.

Sf 121 PUB

Här låg vägen ut i den naturliga miljön. De grönskande dalarna mellan vittoppade fjäll, bjöd in till vandring och kontemplation. Mona lånade trunk och tillbehör, för ett par dagars tur ut i det vilda, men samtidigt lockande landskapet. Tidig morgon, innan någon annan vaknat, gav hon sig av upp bland bergen. De hade egennamn, det hade hon hört för länge sedan. Alla kallades vid egennamn av ortsbefolkningen.

Sf 122 PUB

Apu någonting, var en variant som stammade från Sydamerika. Makt låg inbakad i namnen dem själva. Sådant var en viktig faktor för människor som levde nära och direkt av naturen. De hyste stor respekt för allt levande, stenar, gräset, alla djuren och modern som sådan. Gaia var hennes namn och bergen på hennes yta representerade stabila minnen. Bärare av kunskap och makt var de.

Sf 123 PUB

Solen visade precis skulten över horisonten och dimmorna lättade så smått. Det var som gjort för långfärds vandring och hon sneglade med ett tacksamt leende på läpparna mot solskivan. Den segade sig upp på den turkosblå himlen. Små luddiga molntussar målade sig själva vita, i ett försök att fullborda den idylliska bilden av ett alplandskap i uppvaknande. Allt verkade morna sig ett tag till.

Sf 124 PUB

Senare skulle det visa sig att den, moder natur hade helt andra sidor att presentera. Mona gav sig hän in i detta för henne nya och än så länge helt oskyldiga möte med den gröna, sköna sidan av skapelsen. Något annat kunde hon redan ana, att där fanns en önskan att visa sig för den nyanlända. En subtilare närvaro av både mörker och ljus, i evig dans kring människans boningar och närområden.

Sf 125 PUB

Länge hade människan trott på och även delat samvaro med naturens mer transparenta väsen. En sorts vilande fredlig samvaro på näst intill lika villkor. Överenskommelser fanns då och bröts de hände ting som ingen kunde förklara. Därför pågick under dessa tider ceremonier och spel som kunde härledas till just dessa respektfulla traktat mellan småtingen och stortingen. Att gå till tinget var viktigt.

Sf 126 PUB

En händelse som från början inte alls var enbart en mänsklig angelägenhet. Under tider som förflutit ändrades dock förhållandena och minneshållarna, så som berg, träd och andra, förlorande kontakten med de stora. Alla självklara möten som uppstått, blev glömda och förpassade till sagornas och myternas värld. Konungar och drottningar, prinsar och prinsessor, samt de

Sf 127 PUB

fablernas omskrivna oknytt och dylikt, hamnade under det omedvetnas tröskel. Så synd tänkte många och dog lite mera i sin fantasi. Mona kände igen sig i detta och den lilla mini sagan hon just kommit i kontakt med, påminde henne om att hålla sig öppen, trosviss och nyfiket betraktande, när den här vandringen nu tog sin början. Den nakne Pan kunde anas lekande tafatt bland träden.

Sf 128 PUB

Andra naturväsen låg i bakhåll för känslorna lite här och var. Det var en riktig lisa för själen att ta denna färd in i det okända. Där inne någonstans fanns platsen hon sökte för tillfällig ro och stillhet. Kanske också möjlighet till svar på en del av de obesvarade frågor hon hade. Mona kände från sitt innersta djup och i kontakt med hela verkligheten, hur meningsfull denna naturvandring skulle bli.

Sf 129 PUB

”Knulp” den vandrande sökaren, en intressant figur, dök kort upp i ett frasserat minne, utan att förvåna Mona. Ännu ett av de många spratt det undermedvetna oförhappandes bjöd på. Sagorna författade genom tiderna, hade mycket att erbjuda den som villigt öppnade sig för sådana reminiscenser från minnes banken. De hade alla material från det som samlats i det undermedvetnas reservoar.

Sf 130 PUB

Denna fras från någon förmodad berättelse, hade att göra med dagens kommande händelser. Det var Mona säker på, så brukande och hade det visat sig vara, extremt mycket de sista dagarna. Mannen kallad ”Knulp”, en sökande men obekymrad vandrare, gick sin egen väg framåt och såg allt. Just denna extravaganta egenskap, föll det henne in, var precis det Hassan hade talat om.

Sf 131 PUB

Seendet av allt, inkorporerande även de dimensioner normalt ej uppfattbara för de mänskliga sinnena. En uppmärksamhets fråga helt enkelt. Var har du ditt fokus, hade Hassan frågat henne. Först förstod hon inte frågan, sedan började hon ana, för att till slut förstå och sedan se. Det handlade inte om det visuella sinnet, utan om ett seende bortom den illusoriska verkligheten.

Sf 132 PUB

Något man kunde börja använda genom att vara i ett förändrat sinnestillstånd. Över tid ökades förmågan att förlänga varandet i detta tillstånd. Helheten blev upplevbar och möjlig att tolka, en helt ny kognitiv förmåga. Hassans lugnande stämma, tydliga förklaringar hade hjälpt henne att landa i denna nya form för perception. Just detta seende ägde också figuren ”Knulp” i sin historia.

Sf 133 PUB

Han var en av flera fascinerade typer i böcker författade av Herman Hesse. Mona hade i unga år råkat få syn på ett av hans verk. Det beskrev en vargpersonlighet som genomgick väldigt dramatiska förändringar i sin personlighet. Sen föll sig ytterligare några av hans utmanande litterära skapelser, i hennes händer. Hon läste dessa och nyfikenheten på andras tolkningar av världen, ökade betydligt.

Sf 134 PUB

Den vandrande ”Knulp” var nog ändå den som hade tilltalat henne mest och som nu naturligt nog dök upp i minnet. Egenskapen att tillitsfullt vandra vidare, rakt igenom alla yttre omständigheter, med obrutet gott humör och som narren oskyldig uppsyn, inspirerade. Nu nalkades en mitt i verkligheten erfarenhet, som på flera sätt liknade den gode ”Knulpens”. Mona stegade ut i naturen, fri och glad.

Sf 135 PUB

Ett varmt välkomnade susande, hördes från de murriga lövprydda träden. Marken luktade fukt och kvinnodoft, sniglarna kröp åt sidan för henne och skogens ande suckade belåtet åt  hela saken. De var inte bortskämda med sådan besökare. Annat hade de varit för tider sedan. Mona kände det och sände en hjärtlig hälsning och samtidig önskan om förlov att besöka detta ljuva habitat.

Sf 136 PUB

Hon bemödade sig om att sända på alla frekvenser hon hade tillgång till. Kontakten var ögonblicklig och stor, eller vid kanske man skulle säga. Ett myller av tankar och känslor mötte henne, somliga lätt igenkännbara, andra nya och lite svårare att förstå, på grund av dialekten. Men budskapet var det samma från alla håll. Välkommen du stora, vi hälsar dig med vördnad och lycka, hit till oss alla.

Sf 137 PUB

Dragen till glädjens rand och smått förlägen, på grund av ovanan att vara så okejad av omgivningen, lät hon en tår eller två droppa ner på marken. Omedelbart gronade sig ett par blad där tårarna fallit, tvinnade sig uppåt till i höjd med hennes läppar och gav Mona en grön, frisk skogskyss. I denna natur kunde allt hända, om man bara valde att se det som det var. Sant för den som såg.

Sf 138 PUB

Efter det mottagandet ökade hon steglängden och vandrade neråt ett system av backar. De ondulerade sig fram och tillbaka i sitt lopp. Mikadorna slöt upp, bjöd på underbara melodiska slingor, spelande sina tunna gnidande ben. Längre in från skogens djup hördes ett dovt vackert något, trummade takten. Basar och basuner syntes inte till, men de saknades inte. Det var nog med denna serenad.

Sf 139 PUB

Sångspel och skinande små balett ensembler kantande Monas rumlande resa in i djupskogen. Det gröna skiftade från ärt till mossgrönt och ”John Bauers” målade skildringar kunde mycket väl beskrivit både stämningen och synintrycken. Alla möjliga och omöjliga väsen tog tillfället i akt att visa upp sig. Sniffa lite på den förbipasserande stora och hennes annorlunda doftande aroma.

Sf 140 PUB

Solen steg snabbt mot himmelsmitten och värmen ökade. Inne i skogens skuggade rum, lekte strålar tafatt med allt och alla. Värmen var fuktig och turligt nog drog det fram friska fläktar med jämna mellanrum. Andningen fanns där och skogens ande såg till att dess innevånare hade en trivsam livsmiljö att vara i. Det hade alltid varit så och Mona som tillfällig gäst värdesatte upplevelsen.

Sf 141 PUB

Men mörkret ökade ju längre in i den sagofyllda världen hon kom. Solens värmande och upplysande strålar skuggades av det allt tjockare lövverket hos de stora höga trädindivider som bebodde alpskogen. Vandringen till rytmen av okända trummande takter var en sublim och samtidigt utmanade sak för Mona. Osäkerhetsfaktorn och upplevelsen av att inte ha full kontroll utsatte Egot ordentligt.

Sf 142 PUB

Det, Egot behövdes ständigt utsättas och ifrågasättas, för att inte den viktiga självkännedoms processen skulle stagnera. Trummorna gjorde susen just nu och Mona log tillfredsställd med detta ett lite snett smil, fortsatte skälvande sin vandring in mot skogens djupaste mitt och samlingsplats. Det skulle hållas ting igen, ett ting som varit så efterlängtat och nu skulle bli av.

Sf 143 PUB

Saker och ting var två helt olika saker i den här delen av världen. Ta på grejerna vägde lätt när skogens ande och alla dess väsen lekte med varandra. Det förkom ingen strid på allvar, vare sig mellan de grupper av andligt differentierade väsen som bebodde denna plats, eller naturens lite långsammare vibrerande träd, gräs och stenar. Alla trivdes och såg med milda sinnen på varandra.

Sf 144 PUB

Det som benämndes ting var i sig en egen sfär för möten. Just det, en sfär och inte en cirkel. När något av vikt skulle dryftas, skedde det alltid i förnämlig anda. Samlingarna kunde vara förlagda till någon vacker glänta som ansågs passande för tillfället. Men det förkom också möten i någon av de andra parallella världarna de medvetet levde i. Dessa gånger behövdes ingen fyskisk plats.

Sf 145 PUB

Tingsfriden rådde alltid, sanningarna flödade fritt och ömsesidigt. Det frågan gällde uttrycktes i energimässig ordning och svaren om de kom, uppstod i det mellanliggande området. Sfärens mitt fungerade som samordnade faktor, där den gemensamma meningen formades. När en sådan blivit geometriskt fastställd, materialiserade sig denna gemensamma överenskommelse som en för alla gällande sanning.

Sf 146 PUB

Drivkraften för dessa möten var det stora VI-et. Andra vinklingar försvann naturligt bort i vindens renade andning. Mörkare områden i deltagarnas sinnen de inte lyckats hantera, offrades ner i moderjordens sköte. Hon, Gaia tog väl emot dessa och lät dem omvandlas i sitt tvådimensionella. Så brukades allas särskilda egenskaper och förutsättningar för bästa resultatet ökade, när kretsloppet omslöt alla.

Sf 147 PUB

Mona kunde erfara detta omslutande mycket påtagligt ju längre in mot skogens mittersta hon kom. De dunkande trummande rytmerna ökade i volym och drog i henne. Fötter och armar, ja hela kroppen rycktes in i extasen av att röra sig mot detta något och av makt fyllda centrum. Samtidigt lyssnade hon uppmärksamt inåt på sina egna signaler. Tydde dem efter bästa förmåga. Såg sig själv liksom inifrån och ut.

Sf 148 PUB

Mitten i henne själv och mittpunkten i denna magiska skog, resonerade med varandra. Tunnlar öppnades mellan dessa båda centrum och varat visade sig glimtvis. Med otroligt skärpta 6-7-8 sinnen närmade sig Mona i en sista ansträngningslös ansats, den sfäriska samlingsplatsen för huvudtinget. Tiden var inne nu för möte med stort M. Där framför henne öppnade sig en fantastisk synvilla, så kändes det i alla fall.

Sf 149 PUB

Träden välvde sig stora och levande i all sin mörka grönska över dem som samlats. Väsen visade sig som hörde hit, bockdjur, småttingar, enerikingar av olika slag, trattfolk och en uppsjö av mer eller mindre otroliga arter. Förutom de vanligtvis synliga djuren, kunde Mona också urskilja andra subtilare, dimlika och rent energetiska skapelser. Dessa sistnämnda uppträdde som i ljus darrande orber.

Sf 150 PUB

Färger representerande både deras känslolägen och ursprung spelade längs med regnbågens skala och bortom den. Infra och ultra dimensionerna var där. Alltinget vibrerade med ett summande ljud, som lät humhumhum. Ett stigande och sjunkande vibrato, på väg mot den ultimata energikaskaden. Hon stannade, tog in scenen. Väntade på något som skull ge signal, eller visa henne vad att göra nu.

Sf 151 PUB

Högt över dem alla virvlade sig den största vortex Mona någonsin skådat. Den sträckte sig så långt upp det gick att se. Formade en rörlig omvänd dubbelpyramid och försvann rakt ner i jorden, alldeles i mitten på tingsplatsen. Området runt omkring vibrerade av kärlek och styrka. De närvarande hummade, alla på sina egna mål, med i en yantrisk formel, den rätta välkomst hymnen. Alltets adept landade.

Sf 152 PUB

I denna skrud klädd, var alltets adept endast synlig för översinnligt medvetande. Monas träning och öppna hjärta gjorde att hon kunde se och uppskatta det hon såg. Lysande och omöjlig att placera in i någon kategori, stod detta överjordiska väsen där mitt ibland dem och förmedlade kunskap, sitt lugna rofyllda pulserande och en stilla känsla av deltagande. Mona tog emot, tog emot och log med ögonen.

Sf 153 PUB

Runt hennes personliga aura drog sig de andra närmare varandra. Samlingen sökte en gemensam gruppexistens och dess uttryck kunde inte förklaras eller beskrivas med jordiska termer. Den måsta bara upplevas, ett enighetsskap som alla bidrog till, genom att fritt dela med sig av sina egenskaper och erfarenheter. Det som uppnåtts under vistelsen på denna planet samlades i en enda stor konceptboll kring adepten.

Sf 154 PUB

Mona lämnade sin perifera position och stegade rakt in i mitten av denna nya medvetenhet. Mötte i en öppen och vidgad blick, Alltets adepts närvaro.  Endast ett ögonblick tidigare hade varit så naturligt och kärleksfullt. Den första övergången från begränsad verklighets uppfattning, till ett nytt tillstånd, den som Mona erfarit med Hassan den Solprydde. Men den gången var bara som en fin försmak i jämförelse.

Sf 155 PUB

Hassan´s anlete och andra från äldre tiders möten, vilka Mona inte tidigare haft medvetna minnen ifrån, dök upp och passerade revy under närvarotiden med sinnesroväsendet. En känsla av igenkännande och förlåtelse, spreds inom henne och sagan var all. Hon höll båda sina fysiska ögon och hela sitt egna sinne öppet och klarseende, som en betygelse för att invigningen verkligen skedde.

Sf 156 PUB

Hon såg allt, hon Mona, var nu en av dem som gjorde det de skulle utan annat ifrågasättande, än om det var ett sant tjänade av alltet. Adepten, skapade tillträde till kända och okända dimensioner. Sjöng sin glimrade sång, AUM och AUM igen. Tonandet var inte bara överjordiskt, utan högre, större och mer omfattande än så. Alla sjöng, tonade, hummade och hela platsen för detta ting såg det som skulle ses.

Sf 157 PUB

Någon yttrade plötsligt ett ord för henne att höra, ett visdomsord. Det var inte en röst, utan mer som en förnimmelse av förädlad förmedling. Viktiga saker att uppleva och göra till sitt. Kropparna, de subtilare än den fysiska, som Mona tidigare endast anat och antagligen i barnaåren känt av, gjorde sig påtagliga och så att säga påtagbara. Väldigt svåra att beskriva och känna av, mitt i vardagens normaliteter.

Sf 158 PUB

Hon kom ihåg från när hon var liten och skulle sova, hur kroppen ibland kändes annorlunda, liksom ofantligt stor som en jättes och hur en pytteliten rörelse med fingret blev som om Gulliver låg där i sängen och skrapande med det över en åker i lilleputtlandet. Första gångerna var detta skrämmande för henne. Så småningom vande och lärde hon sig att leva med det. Senare kom små antydande förklaringar.

Sf 159 PUB

Nu i detta ögonblick visste Mona vad det hela handlade om och tog emot i lugn förvissning om nödvändigheten av den nya kunskapen om och medvetandet kring, hur man använde sig av dessa lättare och snabbare vibrerande kroppar. Lektionerna gavs i en särskild ordning, där varje kropp från den fysiska via de andra, beskrevs och namngavs. Antalet berörda kroppar i detta läge kände Mona inte till.

Sf 160 PUB

Antingen hade hon redan denna kunskap inom sig och den blev tillgänglig för henne nu, då hon tryggt kunde härbärgera den, eller så lyftes den fram från detta Universums djupaste minnesbanker, av Adepten. Vilket det än var så skedde det i stillhet och med en klar intention, som samtidigt fick allt att falla på sin rätta plats. Den visaste av dem alla fanns där och gav sitt stöd, allt enligt helig instruktion.

Sf 161 PUB

Första namnet som kom till henne var ”Sensin”, en maskulin energin i den duala eterkroppen, den andra ”Deniene”, representerade feminin energin i samma kropp. De båda stöttade hälsan och energiflödena i eterkroppen, samt utvecklandet av balansen mellan de maskulina och feminina principerna. Denna balans har i vår värld stor betydelse för fortsatt meningsfull andlig utveckling.

Sf 162 PUB

Nästa bestämda namn var ”Interah”, vars ansvar låg över emotionalkroppen. En oerhört rörlig och av färger sammansatt blandskapelse. Svår att tyda och stadd i ständig förändring, stormade det ofta i detta agregat. De mesta av det kaos hon upplevt i de liv hon levt, hade sin orsak ur denna kropps ostyrlighet. Otaliga negativa, själviska interaktioner med andra väsens Egon, stammade från här.

Sf 163 PUB

Ännu ett namngivande av den kropp vi kallar mentalkroppen, formade sig. ”Dorfan” löd det, ljudligt uttalat i alla fall. Det var möjligt att i denna kropp studera tankar och idéer som geometriska figurer. Den hade också en stark koppling till den tidigare omnämnda emotionella. De verkade ömsesidigt påverkande varandra och skapade tillsammans ett stort hinder för det mänskliga uppvaknandet.

Sf 164 PUB

Solängeln som följt henne sedan urminnes tider, hade också ett namn. Det var ”Umanaum”, åldrigt, med härstamning från långt bortom tiden och rummet. Denna ängels uppgift var att stödja och fullfölja sin egen utveckling, samt ödmjukt övervaka adepten den var andligt kopplad till. Sin egen kraft fick den inte utan tillstånd förmedla eller via sin adept använda och gjorde heller aldrig så.

Sf 165 PUB

Sådan kosmiska principer rådde i detta universum och förmodligen i andra likaså, även om de antagligen var annorlunda utformade i dessa. Det hela gestaltade sig på många olika sätt, som om Detet behövde experimentera när det intog den tunga fysiska materien. Sist gav sig en inte egennamns satt andlig varelse till känna. Dess namn kunde bara översättas till mänskligt språk med orden, ”Närvarons Ängel”.

Sf 166 PUB

Inom ängelns stora kropp levde och förde sig alla de andra. Här inom försiggick allt känt skapande under det tidevarv Mona och många fler befann sig i. Rummet var oändligt och fyllt av multipla dimensioner, ingen av dem mätbar med fysiska instrument, eller ens det vanliga sinnet. Det var lönlöst att försöka och enda vägen till erfarenhet i denna sfär var genom den inre resan. Den som startade i tredje ögat.




Skriv en kommentar