Sommar följetongen ”Hon som såg allt! avsnitt Sf 223-278!

Prosa Kommentarer

Sf 223

De inre rösterna var inte längre ensamma. Andra milt viskande, men klart hörbara fanns där nu också. De samtalade med henne och hennes olika delpersonligheter. Beredde liksom plats för läroperioden Mona skulle erfara. Solitära stunder i de invigningskammare, iordningställda för att förstärka henne som kärl. All kommunikation skulle komma att ske inom henne, i det tysta och närande.

Sf 224

De i halvcirkeln stående gav ifrån sig ett enda unisont och högt tonat AUM. Sedan trädde en av dem fram inför henne, lyfte huvan, förde den bakåt och presenterade sig. Mitt namn i den här världen är RUMEL, hörde Mona inom sig. Den absoluta närvarons förmåga är en av de gåvor, jag har att nära, förvalta och erbjuda, till den som så önskar.

Sf 225

Jag står lugn opåverkad inför allt. Därför har jag utsetts tillsammans med andra här i detta Ashram, att stödja din bekräftelse process. Dessutom förmedla gåvan du nu kan bära och nyttja med full kapacitet. Din ytterlighets sökande attityd, gör dig lämpad att väcka upp denna inre gåva hos dig själv. Tar du emot den? Undrade han, nästan lite högtravande med blicken fast och mild.

Sf 226

Men man kunde samtidigt ana en lite humoristisk glimt i ögonen när han tysttalade. Denne man var inte att leka med, om man inte var beredd att verkligen leka på allvar. Det vita långa skägget, pannbandet i guld, de djupt liggande melerade ögonen, det långa håret uppsatt i en fläta hängandes ner längs ryggen. Dessa attribut, nyanserades dock av den lekfullt knutna röda flugan, längst ut i skägg svallet.

Sf 227

När han var klar, vände han sig om och trädde tillbaka in i halvcirkeln. De visade henne med en gemensam gest, som nästan såg inövad ut, att följa med dem in i klostrets inre regioner. Mona gillade upplägget, lite teatraliskt, ceremoniellt men ändå den lätta energien som omslöt hela förloppet. Det vilade en anda av lekfullt allvar över denna stund. Tankar kring fortsättningen kom upp i henne.

Sf 228

Dock ingen ide att springa iväg längs dessa nu, tänkte hon, bättre att följa med och uppleva det som sker här och nu, istället för att försvinna in i de egna föreställningarnas värld. Den av stora slipade stenblock välvda korridoren förde djupare in i klosterkomplexet. Då och då passerade de sidogångar, vilka vek av ut åt sidorna in i det för Mona okända. Vad som kunde finnas där, skulle visa sig.

Sf 229

Antydningar av dofter slingrade sig in i hennes näsa. De avslöjade ändå att något pågick där inne någonstans i änden på dessa mörka gångar. Men som sagt nu gällde det att hänga med på vägen inåt, neråt i denna, som det verkade mycket större jordade byggnad, än vad utanpåverket gav intryck av. Gruppen av munkar och nunnor eller vad de nu var för något, fortsatte längre in. Facklorna fladdrade förbi.

Sf 230

Takten var ganska rask och Mona fick till en början öka steglängden, för att senare till och med småspringa lite för att hinna med. De rörde sig i en bestämd takt också, stegen gav ifrån sig ett ekande ljud, som fortplantade sig genom korridoren. Det lät inte som ett marscherande, mera som tusenfotings organiska rörelse över slätten. Väggarna verkade njuta av ljudet och slöt sig närmare dem, ju längre in de kom.

Sf 231

Hela upplevelsen påminde mer om ett inträngande i en levande varelses inre, som om de färdades ner genom luftstrupen hos en bergsjätte, vilken njöt av de små kittlande pirrningarna inifrån. Man kunde ju hoppas på att han inte skulle börja hosta, tänkte Mona och skrattade för sig själv. Sedan återgick hon till att koncentrera sig på det snabba lunkandet hon höll på med. Djupare och djupare neråt.

SF 232

Luften tätnade och snart skulle hon behöva vila sig lite. Andan höll på att ta slut. Kort efter dessa tankar sprang Mona plötsligt in i ryggen på den som var framför henne. De hade stannat till och någon kom fram, tog ett lätt tag i hennes arm. Denne eller denna, vilket det var kunde inte Mona avgöra, förde henne åt sidan och viskade några ord i örat på henne. Meningen verkade vara att nu inleda arbetet.

Sf 233

En dörr öppnades i gången på vänstersidan och hon visades in i ett litet utrymme. Några stearinljus i en sjuarmad stake, på ett vacker träbord i ena hörnet, tändes upp. Hjälparen överlämnande ett knyte med, som Mona senare förstod, sängkläder och en lång kaftan med huva på. I tyget fanns också inlindat artiklar för hygien skötsel. Där efter lämnades Mona ensam kvar och dörren stängdes till.

Sf 234

Det hade gått så fort så hon hade inte ens hunnit reagera eller ställa några frågor. Mona gjorde sig så hemmastadd som det gick att göra. Lade sig ner på den hårda sängen och slöt ögonen. En stunds vila och meditation kändes helt rätt just nu. Hon somnade ögonblickligen, drömde antagligen och allt förföll så naturligt. Flera timmar senare väcktes hon av ljudet från en pinglande klocka.

Sf 235

Hur länge den gråa gestalten hade stått där inne i rummet och betraktat henne, framgick inte. Mona satte sig upp på sängkanten och tittade på henne. Det var en lite äldre kvinna med vackra men strama ansiktsdrag som stod där framför henne. Klädedräkten var helt grå på utsidan, en munkkåpedräkt skulle man kunna säga. I händerna höll hon ett par klockor som hade klingat Mona till vakenhet.

Sf 236

Kvinnan talade med djup röst och frågade om Mona sovit gott. Berättade sedan vad som skulle ske under den här dagen och visade rummets olika funktioner. På en väggen hängde en stor spegel. Denna skulle Mona använda varje dag minst tre gånger och alltid med ett speciellt sinnestillstånd. Det var en spegel för synliggörande, upptäckande och genomgång av de aurafält människan bär med sig.

Sf 237

När kvinnan, som förresten presterat sig som Mina, förklarat hur spegeln skulle användas och en del andra saker som Mona skulle ägna de första dagarna åt, pinglade hon med klockorna igen. Någon kom in med en dukad fruktfrukostbricka, en karaff med vatten och så lämnade de henne igen. Hon åt av frukten, drack ett par glas vatten och betraktade under tiden spegeln med stor nyfikenhet.

Sf 238

Den såg inte ovanlig ut alls. Sträckte sig från golv till tak, så att man kunde se hela sin skapelse om man ställde sig framför den. Mona upptäckte också en markering i golvet, en åttauddig stjärna mitt i rummet. De längsta spetsarna pekade mot spegeln, dörren, sängen och ett utmejslat altare på den ena väggen. Innan Mona på allvar gav sig hän åt spegelövningarna, läste hon de skrifter Mina lämnat till henne.

Sf 239

Orden rann in i henne, tog plats och sålde sina idéer lätt. Hon accepterade det skrivna rakt av. Allting som presenterades kändes klokt och riktigt, ingen överdrivet konstaterade stil i detta budskap. Mångåriga samlade erfarenheter, som efter tider av muntliga berättelser, efterhand nedtecknats till de heliga dokument hon nu tog del av. Mona läste och tog i beaktande, övervägde hur hon skulle göra.

Sf 240


Vilande en stund med slutna ögon och lät det lästa sjunka in. Känslan hade ju alltid funnits där. Det fanns mer än fysiska kroppen, att ta hänsyn till. Materiella, ta på bara delen av verkligheten tog så stor uppmärksamhet, att den resterande så mycket subtilare till sin form, inte vanligen märktes av. Nu var det dags för ett medvetet arbete med detta. Mona reste sig upp och gick fram till stjärnan i golvet.

Sf 241

Hon rätade in sina kroppar så gott hon kunde, ställde sig med båda fötterna på var sin sida om den åttuddiga stjärnrelieffen i golvets mitt. Vänd mot spegeln på väggen där, slöt Mona ögonen och tog ett antal djupa avslappnade andetag. Allt detta enligt de instruktioner hon läst i skrifterna. Sedan öppnade hon ögonen igen, kisade mot spegelbilden framför henne och väntade.

Sf 242

Enligt det skrivna skulle de olika kroppar vi har, successivt framträda i den ordning som var menad för adepten framför spegeln. Alla i sina respektive uttryck när det gällde lyster, färger och geometriska mönster. Först såg Mona ett smalt vitt skinande fält bli synligt. Det omgav hela kroppen och liksom skapade en ljuskopia som motsvarade den fysiska totalt. En varm känsla genomfor henne.

Sf 243

Denna lysande kropp var lätt vibrerande, bestående av mängder med ljusfibrer. De visade sig också koncentreras till mindre och större virvlande områden. Alltifrån små enkla korsande trådar om några stycken, till större och större samlingar och därmed lysande centra i denna kropp. Den kunde kallas eterkroppen och hade bland annat att göra med upprätthållandet av hälsan, via självläkningsprincipen.

Sf 244

Sju stora tydliga områden syntes vibrera och glimra extra mycket. De återbildades kontinuerligt dessa större virvlande hjul, med början från alldeles under skrevet, upp via naveln, vid solarplexus, i hjärttakten, på halsen, mellan ögonen vid näsroten och högst uppe på hjässan. När Mona i en ingivelse vände sig om, såg hon de fem mittersta virvlarna mynna ut också på kroppens baksida.

Sf 245

Några andra lite mindre kunde också skönjas, bland annat lite vid sidan om och ovanför området där mjälten satt. Över huvudet strålade en stjärna av ljus, inte en åttuddig, utan med oräkneliga uddar. Denna stjärna pulserade oavbrutet och verkade ha förbindelse uppåt. Mona fick igen och igen återuppta en lugn och stadig andning. Hon överväldigades inte av det hon såg. Men andningen var viktig.

Sf 246

För första gången såg Mona mycket mer av den eteriska kropp som var mallen för skapandet av den fysiskt materiella. Den var vacker på sitt sätt, glödande trådar, 100000 tusentals, genomsyrade henne. Pulserande av liv och energi, utom där blockeringarna fanns. Hon kunde nu förstå vissa av sina sjukdomstillstånd och åkommor som uppstått och ibland kom till baka. De berodde på just dessa blockeringar.

Sf 247

När nu det förändrade sinnes tillståndet Mona höll, gjorde att tiden och rummets annars normala begränsningar kunde överskridas, blev det möjligt för henne att färdas både bakåt och till viss del framåt i tiden. Om hon valde så, kunde Mona se när och varför olika blockeringar, synliga i denna eterkropp hade uppstått. I de berörda områdena, visade sig bestämda förlopp filmiskt uppspelade i ultrarapid.

Sf 248

Trådarna var nyckeln, där satt alla minnen, från de allra minsta mikroskopiska, till i en stigande skala, oerhört komplexa kluster, där öden stammande från förr ändades och nya cykler startades upp för nya lärande processer. Lektioner efter lektioner för alla inblandade väsen. Det gick knappt att omfatta dessa oändliga historier, trots hennes vidgade sinnes tillstånd. En viss översikt fick hon ändå.

Sf 249

När Mona efter en stund, vilken i realtid motsvarade ungefär 5 timmar, avslutade den första sessionen, kände hon sig ändå inte trött. Kroppen och dess lemmar hade kraft kvar att göra en kortare vandring i tunnlarna utanför rummet. Senare när hon ätit en välsmakande soppa och vilat ett tag på sängen, återupptog hon en andra mer fördjupande stund vid spegeln och därefter ännu en tredje, konsoliderande.

Sf 250

Dagarna efter, närmare bestämt ytterligare 7 stycken, följde samma mönster. Mona gick upp tidigt, åt en enkel frukost oftast bestående av smakliga färska frukter. Därtill lite nötter för proteinets skull och te, bryggt på det absolut mest kärleksfulla sätt hon kunde tänks sig. Var och en av dessa dagar gjorde hon spegel möten i tre omgångar, inledning, fördjupning och konsolidering.


Sf 251

Kropparna gestaltade sig enligt olika mönster och med ett formspråk anpassat efter deras egna vibrationsnivåer och hennes karmiska menagerier. Mona hade bett om en bok att anteckna i efter första dagen. Hon behövde stöd för det nya och all kunskap som kom till henne, sortering kändes viktig. Det innebar inte komma ihåg, utan mer som att låta den lägga sig till rätta i hennes medvetandemoln.

Sf 252

Det ingick även i spegelövningarna, förutom känningar kring de olika subtila kropparna, en inlärning av förmågan att härbärgera kunskap utombiologiskt, där kontakten mellan hjärna och eteriska nivåer tränades upp. Byggandet av den inre regnbågsbron, på sanskrit även benämnd ”antahkarana”, ansågs vara en nödvändighet för att denna funktion skulle kunna bli varaktig och med tiden beständig.

Sf 253

Medvetandemolnet som metafor, för det fält av insamlad och bevarad kunskap, vilket kunde uppfattas omge våra väsen som ett moln, utstrålande från de subtilare kropparnas gemensamma minneskärnor, fungerade väl för Mona. Hon kunde föreställa sig hur, de med ny kunskap fyllda konceptbollar, vilka kom henne till dels under speglingarna, placerade ut sin kunskap dit där den hörde hemma i molnet.

Sf 254

Anteckningarna i den lilla boken Mona börjat skriva i, flödade ner. Hon skrev nästan som om det varit automatisk skrift. Väldigt mycket kunde utlämnas, men en hel del krävde sin plats och hon insåg ganska snart att den inte skulle räcka till, anteckningsboken. Skrivandet som kreativ förmåga hade legat dold hos henne. Nu vaknade den upp, krävde att få utrymme och Mona skrattade med hela kroppen av lycka.

Sf 255

Sådant här återfinnande av sedan länge vilande egenskaper, som effekter av ett inre medvetet resande, hade hon inte räknat med. Tacksamt tog Mona emot allt, såg det med ögat och vände sig i riktning mot hjärtat, i vördnadsfull bön och åkallan. Hon gjorde numera så med regelbundenhet. Behandlade inkommande nyheter och upplevelser från dessa plan enligt de lämpliga rutiner som fanns.

Sf 256

Den andra dagen följde hon samma rutin som tidigare. Ställde sig framför spegeln, lät tillståndet inträda. Andades lugnt och rytmiskt, höll sin fysiska kropp positionerad som beskrivet i skriften med instruktioner, lät uppmärksamheten flytta sig uppåt och in i Ajna chackra. Väntade, utan förväntningar på ingenting, vilket var det svåraste och tvingades i början till flera återförande, mantra tonande, OM.

Sf 257

Färger obeskrivligt vackra och förledande, visade sig. De fyllde ut hela bilden, rörde sig fram och tillbaka, växlade över hela regnbågens färgskala, till murrigare mörka och ibland till och med helt svartahål-liknade områden. Uppdykande i denna emotionella aura, minst sagt en målande upplevelse med förförelse som tema. Spelet i spegeln förändrade sig så snabbt att det inte gick att hänga med.

Sf 258

Detta trots att hon upplevde den tydliga kontakten mellan känslostyrda tankar och föreställningen hon bevittnade. Det gick upp för henne hur förförisk denna upplevelsesfär var, den astrala värld där vi som jordiska väsen för det mesta är fokuserade. Vi hade tydligen befunnit oss medvetenhetsmässigt där så länge att nästan ingen, med betoning på ingen, insåg detta sakernas tillstånd.

Sf 259

Det var som om hela mänskligheten, på just detta plan, under innevarande inkarnations runda, vältrade sig och badade i en näst intill ogenomtränglig soppa av oändliga mycket personliga historier, sammanblandade i en enorm mixer. Där alla hela tiden i sin högst egoistiska och mycket personliga viktighet, ansåg sig veta sanningen och inte orkade eller ens av egen kraft, kunde lyfta sig upp till en översyn.

Sf 260

Mona vred sig lite åt vardera hållet, i ett fåfängt försök att se om det fanns någon klarhet någonstans i denna värld stadd i ständig förändring. Men ack så meningslöst förstod hon, gav upp detta försök och ägnade resten av tiden åt accepterande och syngligörande av sina egna tillkortakommanden, brister och defekter. Alla dessa så väl synliga i hennes emotionella kropp. Skrämmande var det att se, men nyttigt.

Sf 261

Den sög energi, den här kroppen och hon tvingades till kraftfulla andningstekniker för att   kunna bibehålla medvetenhets nivån på tillräckligt hög observations nivå. Ändå fanns här viktiga saker att lära. Den hade varit dominant så länge och fortfar att vara det om man inte kände till dess existens. Lärandet bestod bland annat av att se den för vad den var, omsluta och rena den med de andra subtilare kropparna.

Sf 262

Låta den så att säga finna sin rättmätiga plats inom det inkarnerade väsendets konstitution, för att där fungera som redskap för anden och andens budbärare, själen. Ungefär dessa ord hörde Mona från någon obestämd plats i rummet, drog dem till sig och lät dem inpräntas. Senare när dagens övningar var till ända och hon inmundigat det spartanska kvällsmålet, gjorde de sig påminda igen.

Sf 263

Ord kunde betyda så mycket, göra skillnad, men också rent av missbrukas. De användes ofta som skydd mot alltför påtaglig kontakt med känslorna. Detta syntes med lätthet i den emotionella delen av auran, om man hade synförmågan i ordning. I alla ljud fanns en inneboende möjlig makt över materien och i kontakt med andra väsen. Just därför var självkontrollen över kroppens alla egenskaper så viktig.

Sf 264

Aum man tänkte sig att nyttja denna inneboende ordmagi, ingick ett självklart ansvar för de efter-effekter som kunde uppstå. All kunskaps användning, oavsett område, ledde till ett karmaskapande och händelse igångsättande i den illusoriska värld, man råkade bevista. Just därför använde mästare, sina förmågor med noggrann urskiljning och överskred aldrig kosmiska principer som rådde där de verkade.

Sf 265

Mästarna, några hon aldrig hört talas om förut. Mona begrundade ordet, nu omnämnt under den senaste spegel sessionen. Det hade inte direkt kommit inifrån, utan från någon eller något som hon inte riktig kände igen. Rösten var ändå bekant, igenkännbar på samma sätt som när man möter en främling och ändå känner igen den. En dejavy röst som talade om högre syften och annat spännande.

Sf 266

Hon lät dessa funderingar röra sig fritt ett tag, tills de klingade av och en önskan att vila gjorde sig påmind. Sömndruckna ögon slöt sig och Mona sjönk in i Dormanternas värld. Länge skulle hon sova och djupt, nästan helt utan drömmar. Arbetet med den magiska spegeln tog ut sin rätt och under alla sessioner hon genomgick, var alla portar till det undermedvetna vidöppna. Kontakten stark och kontinuerlig.

Sf 267

Några dagar hade förlöpt och Monas upptäckande resa med spegelhjälp, genom subtilare kroppar och deras tillhörande upplevelsevärldar, var snart tillända. Hon såg nu mer av verkligheten och de medvetandetillstånd, hon tidigare inte erfarit medvetet. Det tillförde naturligtvis större kunskap om helheten, men skapade också mer material att härbärgera. Tillgång skapade efterfrågan att handla och handla klokt.

Sf 268

Idéen om mästare och invigningar talade om detta. När genomfört tjänade och självkännedoms arbete nått en viss nivå, där ny kunskap kunde bäras och användas tryggt, invigdes adepten som en bekräftelse på detta. En helt ny värld hade öppnats upp för henne. En värld så komplex och samtidigt vid närmare betraktande, märkligt enkel. Nu rådde andra premisser och Mona sög på den nya karamellen.

Sf 269

Lät den smälta långsamt, undersökte de nya andliga smakerna med stort intresse. Insåg hur nödvändig hennes genomgång av auran varit. Gladdes åt anteckningarna hon gjort i samband med spegelövningarna. Mona såg fram emot det som komma skulle, vad det nu var. Hon hade tillbringat så lång tid i retreat nu och längtade efter sociala möten med de som  vistades i denna klosterbyggnad.

Sf 270

Mona hade tillbringat snart två månader i det högt och så vackert belägna Klostret. Visserligen mest inne i sin retreat cell, men någon promenad ute i det fria hade hon också gjort. Klimatet var verkligen annorlunda här upp på denna höga altitud. Den tunna luften med sin lägre syrehalt, gjorde den svår andad i jämförelse med på nära havsnivå. Ändå kändes den förfinad och synnerligen uppfriskande.

Sf 271

Detta berodde antagligen på mättnaden av främst eteriskt baserade energier, verksamma området. Överallt i detta universum och alla andra universa fanns ett överflöde av alla sorters, naturligtvis olika till sina ursprung och sammansättning. Dock absolut nödvändiga för att skapelse överhuvud taget skulle kunna ske. De satte sin prägel på allt som kom till, vid varje enigmatisk första kosmiska utandning.

Sf 272

Just här och just nu, kunde Mona känna av en aning av denna energimässiga prägling. På denna plats fanns extremt goda möjligheter, att stämma sitt instrument och genom det bekanta sig med denna skapelses unika karaktär. Hon njöt av insikten, andades in både den tunna friska luften och den prana som genomsyrade den. Trots den lokal planetära anknytingen, som starkt färgade upplevelsen, gjorde hennes…

Sf 273

nu bättre utvecklade kontakt med sina subtilare kroppar, samt den aura de skapade, att hon även kände in energier från illusoriskt avlägsnare håll. Några igenkännbara andra mycket märkligare och svåra att överhuvud taget tolka. Denna nya förmåga att uppleva en större del av den mulitdimensionella verkligheten, gjorde henne ibland yr, men var också spännande att avsöka och integrera.

Sf 274

Dagarna i retreat var till ända och hon tillbringade resten av tiden i klostret i samvaro med dess innevånare. Många människor  hade vistats där länge, andra hade bara varit där en kortare tid på besök, liksom hon själv. I vilka syften pratades det aldrig om, det var var och ens egen sak. Alla barn som lekte och levde runt omkring undrade hon över, släppte dock tanken, konstaterande att det nog rörde sig om naturens gång.

Sf 275

Hon hann också med att undersöka klostret lite närmare. Gångarna med tillhörande utrymmen, bildade ett stort nätverk under jord som knappast gick att överblicka. Mona fick inte möjlighet att se allt, men hon förstod vidden av detta byggnadskomplex. Vissa arkitektoniska tecken, antydde för henne att det var riktigt gammalt. Dess historia fanns också, enligt Rumel och Mina, bevarad i skyddade skrifter.

Sf 276

Rumel och Mina, var de sista två Mona samtalade med innan hon gav sig av igen. De förde ett kort men förtroligt samtal tillsamman, efter att först ha genomfört en helig teceremoni. Var och en för sig själv, delade som adepter med sig om sina respektive resor och uppdrag. Mona berättade om det som hänt henne sen hon blev frigiven ur fängelset. Slutligen tog de farväl och allting kändes gott.

Sf 277

Så kom det sig att hon tjejen, som på något sätt helt oförklarligt vaknat upp, fortsatte denna tur mot evigheten. Glatt och med sinnet i lagom balans, stegade Mona ut från ”Huset i berget”, såg sig omkring och tog sikte på sjön där långt borta i fjärran. Vinkade ett vänligt farväl, åt några små grönaktigt skimrande barnaögon som tittade på henne i bakgrunden. Stigen framför henne, låg där inbjudande.

Sf 278

Den slingrade sig i serpentiner, ända från toppen ner till tådalen. En lång väg, syntes det vara. Mona bar den nu välfyllda trunken på ryggen, några frukter i fickorna, gott humör runt läpparna, många fina kloka ord från först och främst Rumel och Mina med sig på färden. Vistelsen där hade varit bra för henne. Varthän och varför, såg hon någonstans djup inne i sig och så vandrade hon iväg.





Skriv en kommentar