Löpande prosa, ”Han som förlät!”, avsnitt Lp 1-100!

Prosa Inga kommentarer »

Löpande prosa. ”Han som förlät!”

Lp 1 PUB

Här var det inte frågan om kanske eller huruvida alls, det bara hände och med rätta. Med den bakgrunden kunde man inte förvänta sig något annat. Grannarna hade länge noga observerat huset och dess märklige ägare. När de flyttande in, fanns han redan där i sitt, som de sa, ”inpinkade revir”. Huset eller snarare kråkslottet, hade väl så där 200 år på nacken och omgavs av en vacker naturträdgård.

Lp 2 PUB

De första av villorna som byggts på den avstyckade marken runt Magikerns palats, vilket det gamla kråkslottet också kallades, hade kommit till för cirka 30 år sedan. Tiden där efter söktes det bygglov för fler villor, samt flerfamiljshus. De ursprungliga ägarna till marken, ett åldrat par, stod inte ut och flyttade med mycket bistra miner till ett äldreboende. Kvar blev den ende sonen i förmodad ensamhet.

Lp 3 PUB

Han verkade vara ett unikum och ingen brydde sig till en början om att vare sig se eller söka kontakt med den underlige mannen. Klädd som en narr ena dagen, lumpsamlare andra dagen och ibland som en societetsperson, med hög status, föll han utanför alla normativa sammanhang. Han var en gåta för omgivningen på många sätt. Ändå en rätt spännande typ, som tillförde folks fantasi mycket material.

Lp 4 PUB

Vad som höll honom levande och vilket eventuellt yrke han uppbar, visste ingen av de närboende, han var verkligen ett mysterium för de flesta. Någon verkade komma då och då till hans hus, om det var det viktigt besök eller bara någon som råkade gå förbi, gick inte att utröna. Men ibland på nätterna lyste det länge och ljud från som det lät körsång hördes natten lång. Vem som varit där såg man aldrig.

Lp 5 PUB

Rykten började tidigt spridas, vilket inte var särskilt upplyftande att höra för den berörde. Men sådana var ju nu människorna i lite mindre samhällen. De kände varandra nästan allihop och dessutom visste det allt om alla, trodde de. Nu tog ändå ingen dessa rykten på riktigt allvar. Mannen med mössan hade bevisligen aldrig gjort någon illa, snarare hjälpt till på olika sätt, utan att begära något för det.

Lp 6 PUB

Pratsam var han inte vanligtvis, inte till en början i alla fall. Den saken skulle komma att ändras och med besked. Frågan som uppstod då, var hur det kom sig och vad som skett för att denna förändring skulle inträda. Nu skall vi inte gå berättelsen i förväg, tids nog återkommer vi till vad som hände sen. Nu fortsätter vi där vi var, hur svårt det var att fånga in denne man i en ordinär verklighetsuppfattning.

Lp 7 PUB

Hans yttre var föränderligt i relation till dem han mötte eller de som såg honom. Han såg ut som man ville, så att säga. En lämplig reflexion av delar av det man bar inom sig medvetet, men mest omedvetet. Den projektion som uppstod innehöll dolda men viktiga budskap, anpassade till den som berördes. En kameleonts egenskap, som förvirrade många av de levande i den så kallat normala kollektiva konventionen.

Lp 8 PUB

Detta sätt att vara störde honom inte, men inte så sällan omgivningen. Det hade hänt i vissa situationer att upplevelsen av detta förvirringstillstånd inombords ledde till oväntade känslostormar och reaktioner, vilka kunde vara svåra att härbärgera för den andre. Vid lägre utvecklad kontakt och kunskap om det inre, rubbades tryggheten och de falska grundvalarna för tolkning av livet. Just detta var hans mening.

Lp 9 PUB

Tyvärr kunde dessa interaktioner utmynna i utbrott och till och med verbala eller fysiska angrepp. Han hade ända sedan barndomen, blivit utsatt för just detta, till och med skadad några gånger. Det ingick i livets teater, insåg han så småningom och lärde sig att leva med det. Den genuina utstrålning han efter hand lärde sig att bära och utgå ifrån, gav utrymme för mer ömsesidigt konstruktiva möten.

Lp 10 PUB

Det krävdes dock en viss tålmodighet och högre nivå av nyfikenhet från dem som mötte, eller råkade träffa honom, för att detta sistnämnda skull ske. Men då uppstod en naturlig och varm situation, vilket skapade känsla av stark närhet och mervärde. Då skedde också transformations processer på ett bättre och lugnare sätt, vilket ledde till bestående nya utgångspunkter för personlighetens möjliga agerande.

Lp 11 PUB

Han hade sett strålande tider, under sitt livs gilla och ogilla gång. Ömsom bet livet honom i hampan, ömsom log det ett underbart solskensleende och friskade i med alla möjliga gåvor och flödes relaterade upplevelser. Det stod dock till slut klart för honom, att alla inte alltid förstod hans sätt att uppfatta livet på. Lite skruvade han sig inför denna insikt och rösterna om flykt gjorde sig påminda då och då.

Lp 12 PUB

Fast det hade han gjort förr, flytt, skyddat sig och det var dags för andra tag nu. Åren hade gått, tiderna förändrats och han med dem. Det stora huset han fått att förvalta, betydde visserligen mycket för honom. Där tillgick uppväxten som präglat hans person och liv. Huset i sig hade många minnen i väggarna av händelsernas förlopp och han bar, kunde det kännas som, en stor del av byggnaden på sin axlar.

Lp 13 PUB

Sådant hade livet gestaltat sig under stor del av hans liv, tills nu. Läget hade dock förändrats sista tiden och det var inte längre nödvändigt att lägga fokus på detta. Någon annan kunde se till detta gamla ruckel under några år, så att resandet och äventyrslustan i honom fick möjlighet att ta sig större uttryck. Den långa längtan nådde till slut högsta smärtpunkt, yttre omständigheter triggade loss honom.

Lp 14 PUB

Beslutet blev enkelt att ta och tiden var inne för för mer handling än passivt längtande. Dagarna efter hörde ha sig för i sin lilla vänkrets, om någon kände någon, vilken kunde ta hand om det av minnen sprängfulla kråkslottet. I uppdraget skulle ingå att inte ändra på var sig inkromet, eller energi sammansättningen i ”Magikerns hus”. Den sistnämnda delen, viktig och avgörande för vem som kunde komma i fråga.

Lp 15 PUB

Några år var vad han behövde för genomförandet av denna spektakulära resa. Vad den gick ut på berättade han inte för någon. En sådan äventyrs resa som planerades, var nog bäst att hålla för sig själv så att inga hinder för den väcktes i onödan. Det var alltså hans ensak ansåg han, möjligen skulle folk få veta mer senare, när hela trippen genomförts.  Allt var inte heller helt klart för honom själv i nuläget.

Lp 16 PUB

Men mer skulle komma att visa sig efterhand. Det enda som var helt uppenbart för honom var det inre trycket att ge sig av nu och sunda syftet som förklarats på lite underliga men förtroliga vägar. Hans bundsförvanter, som funnits med honom allt sedan barnaåren, upprätthöll ett löpande informations flöde om sakernas omständigheter. De första antydningarna hade han fått redan för 7-8 år sedan.

Lp 17 PUB

Då hade de dykt upp i drömmarna, som sekvenser av möten med kända och okända gestalter. Alltid innebärande någon form av buskaps överlämnade, otydliga och mystiska till en början. Men över tid klarare och klarare information omkring det som nu var på väg att realiseras. Det inre seendet tränades upp,  också via lektioner i andra tidrum, än vaken verklighetens. Detta kunde han förstå i efterhand.

Lp 18 PUB

Under tiden av inväntade respons från någon villig, pålitlig person, som kunde handha huset, satt han igång med alla förberedelser och det var inte lite det. Lättast möjliga och  enkla, men likväl praktiska packning, skulle funderas ut, införskaffas och lagras. Träningen måste planeras och genomföras, så att bästa ”fit for fight” standard uppnåddes igen. Formen just nu överensstämde inte med gångna tiders.

Lp 19 PUB

Då hade han varit i sitt esse. Men åren som elitsoldat satte sina spår både onda och goda. Grundkonditionen fanns där, den mentala uthållighetsnivån likaså. Sättet att hantera olika situationer på, lugnt och systematiskt, hängde kvar som en inbyggd ryggmärgs mekanism. Viktiga upptränade reflexer, vilka nu skulle uppgraderas igen, till optimal nivåer. Det hade han gjort flera gånger förr, när det behövts.

Lp 20 PUB

De onda spåren bestod mest av tunga minnen från händelser här onämnbara, inte ännu i alla fall. Det låg massor av annat submedvetet material där inne i hans psyke, som kunde komma väl till användning. De ännu inte bearbetade och i hans dagsmedvetna integrerade truman som också återfanns där, skulle tids nog åtgärdas. Den stora reservoaren av erfarenheter inom, var dock en tillgång att vårda.

Lp 21 PUB

Detta var han fullt medveten om och värdesatte numera på ett helt annat sätt än tidigare. Många strider för stridigheternas skull, hade lärt honom. De hade inte varit bortkastade, men ändå lätt iväg på omvägar, delvis fördröjande hans utveckling. Allt har sin mening som många sagt, eller snarare tjatat in i honom. Det visste han och förmedlarna gav inte upp för ens tecken på verklig förståelse kunde skönjas.

Lp 22 PUB

Under denna förberedande fas inför avresan och letande efter vissa ting, upptäckte han gammalt undanstoppat i skrymslen och vrår runt om i huset. En del kuriosa minnesartefakter, annat mer behövligt som skulle kunna komma till nytta under resan. Några halvädelstenar till exempel, med alldeles särskild betydelse för honom. Dessa tog han fram, putsade av och lade i skinnpungen för ceremoniella föremål.

Lp 23

Några rent praktiska multiverktyg, samt ätpinnarna, lite annat smått och gått fann också sina plats i packningen. Mest av allt blev nog denna genomgång av huset, en minnes resa och lämplig ”släppa taget om det gamla” övning. Han förstod, att bäst för honom var att komma iväg så ren och fri från det förgångna som möjligt. Allt skull ju ändå finnas kvar, om nu inte någon olycka var framme och ställde till det.

Lp 24 PUB

Dagarna löpte på och packningen, den förberedande utrikes korrespondens, samt överenskommelsen med en av de närmaste, Maria, om hur huset skulle tas om hand, började bli klar. Han funderade länge på om och i så fall hur han bäst skulle ta farväl av sina föräldrar. Det kunde vara sista gången och det gjorde saken känsligare. Slutligen bestämde han sig för, att sin vana trogen, vara öppen och ärlig.

Lp 25 PUB

De, hans föräldrar och habitats-anpassare, ägnade en hel del tid under uppväxtåren, åt att stödja och förbereda honom för det oundvikliga mötet med den mest konkreta verkligheten. Nu vid deras förmodat sista möte innan avfärd, bekräftade de båda att han gjorde rätt val och att deras välsignelse inte egentligen var nödvändig. Mognaden för att verka som praktiserande materiehanterare, var tillräcklig hög.

Lp 26 PUB

Georg visade dem all den respekt de var värda, lät inga känslor i ögonblicket vara fördolda och delade slutligen en lång stunds själsögon möte och en varm kram, med dem han kallat Mor respektive Far i detta livet. Var och när de sammanstrålade igen, visste ödesanden säkert och kom i sinom tid att visa sig på bäst anpassade sätt, för var och en. Avskedet kändes bra för dem alla tre, av synnerligen goda skäl.

Lp 27 PUB

Resultatet av deras livsval vid nedstigande i den fysiska materien denna gång, hade vida överstigit alla deras förväntningar. Förmodligen berodde detta på det gemensamma tidiga uppvaknandet och deras ömsesidiga och respektfulla bemötande av varandra. Själar som förstod att de var själar och själar av samma själ/skäl, lyckades ofta bättre och bättre med sina självpåtagna uppgifter under livens gång.

Lp 28 PUB

I någon mening fanns det verkligen en mening, om än obeskrivligt komplex och svår förstådd, utan den nödvändiga översynen. Modern, Fadern och Georg själv, hade alla passerat så många portar tillsammans under flera liv, att deras andar, själar och i viss mån personligheter var otroligt väl avstämda. Mötet med väktaren låg inte långt borta för någon av dem och det gladde dem gott alla tre.

Lp 29 PUB

Tiden för avfärd närmade sig alltså. Maria hade lovat att se till Kråkslottet så gott hon kunde. Några avskeds träffar för närmaste vännerna var avklarade. Årstiden, den lämpligaste var i antågande, alltså sensommaren. Kusten klar för att lämna kontinenten och segla bort över haven, alla haven på samma gång. Susningen i magtrakten kände han igen, tänk oceanerna, kristallhavet, stillhetens hav och alla andra.

Lp 30 PUB

Det han behövde medföra var packat och klart, återstående attiraljer, fanns på de platser där de skulle finnas, under väl skyddade omständigheter. De yttre hjälparna var meddelade på vederbörligt sätt och hade också signalerat tillbaka sina bekräftelser. Allt ordnat till punkt och pricka, eller så nära som det var möjligt. Förutsättningarna kunde inte vara bättre, denna gång, skillnaden från tidigare, tydlig.

Lp 31 PUB

Georg, som för en stunds enskildhet dragit sig tillbaka till biblioteket, beläget högst upp i ett av tornen, log ett brett leende och gav sig själv en schyst klapp på axeln. Tycka om sig själv och handlingar som stämde med universums intentioner, var något nyttigt och i dag en av hans goda vanor. Han funderade i denna stund över just dessa, samt andra egenskaper uppnådda och införlivade i det dagliga livet.

Lp 32 PUB

Detta omtyckande av sig själv, var även en viktig tillgång när det gällde annat. Bland annat vid de tillfällen utmaningar växte sig så stora att självkänslan nästan sattes ur spel. Då behövdes verkligen självkärleken, den stora. Nu när han igen skulle ge sig ut på verksamhetsfärd, gjordes den viktiga översynen av den inre konstitution. Externa läget var dessutom annorlunda nu, behoven där ute mycket större.

Lp 33 PUB

Han kunde faktiskt inte minnas att det varit så här angeläget förut. Alla de gånger under innevarande och tidigare liv, då han utfört denna typ av tjänande, hade uppgifterna varit koncentrerade till relativt lokala områden. Någon eller några orter, eller maktkluster, hade blivit föremål för insatser. Tider, linjärt avgränsade, för dessa uppdrag förut genomförda, varade aldrig längre en högst någon månad.

Lp 34 PUB

Oavsett detta läge och jämförelsen med de tidigare, var han nu välförberedd för alla eventualiteter han kunde komma på. Klar, verkligen kristallklar, tänkte han och knöt högra handen runt om den slitna gamla skinnpungen, hängande på hans bröst. Däri fanns stenarna för dagen, lugnt vibrerande sina samlade erfarenheter. Orientera sig ute i verklighets illusionen skulle bli ännu lättare denna gång.

Lp 35 PUB

Timmar passerade och så småningom somnade Georg, tillbakalutad i den sköna fåtöljen. Han sov tungt och gott hela den sista natten hemma. Morgondagen hade sina löften och bekymmer att avslöja, för honom. Nu när han vilade, drömmande i ljus och anda, antyddes detta och gavs också någon mer information berörande avfärden. Allt som gick att planera var klart som sagt, återstod endast själva avfärden.

Lp 36  PUB


Kommande år skulle på en nivå komma att rusa fram, i blixtrande hastiga nedslag. Av vanligt folk upplevda som näst intill kaotiska, eller till och med apokalyptiska. I ett annat medvetande formerade sig den ännu outtalade sanningen med stort S, att tiden egentligen var all. Generella överenskommelsen med kalendertid som underlag för ordnat socialt liv, höll på att bytas ut mot ett genuint universellt moment.

Lp 37 PUB

När Georg vaknade till sent nästa förmiddag, såg han upp mot en helt molnfri turkosblå sky. Den närmaste kosmiska kärnkraftsreaktorn, ett typiskt materialistiskt begrepp, stod i strålande prakt nära himmelsmitten. Dess energiska arbete, skapade dagens värme bölja, i samklang den självreglerande planetens andning. Denna dag, tänkte han, kändes perfekt som avresedag och inledning på ännu en handlingarnas färd.

Lp 38 PUB

Till häst, på Samuel den gamle trotjänaren, lämnade han hemtrakterna. Skötseln av den stora arbetshingsten ingick inte i Marias ansvar. Hon skulle enkom ta hand om själva fastigheten. Samuel den store och starke blev den förste reskamraten, vilket också gjorde avskedet till denne trogne tjänare lite mer utdraget. Hästen, snart 19 år gammal strävade lugnt på upp för backen och ut ur den lilla staden.

Lp 39 PUB

Eftermiddags hettan och lufttrycket kändes av, en viss sorgsenhet infann sig också. Nu skulle han vara borta en tid, en okänd tid, kanske till och med en för alltid, tid. Det tog naturligtvis tag i personliga attraktioner och bindningar till trakten och så fick det vara. Allting runt honom i existensen, från längst inne i hjärtat och ända ut till oändligheten, levde, reagerade på skeenden. Ta det lugnt!

Lp 40 PUB

Rösten fanns där och utryckte just det Georg behövde höra. Ta det lugnt! Det är som det skall, tryggt och oroligt på samma gång. I en illusion som denna, kan de inte vara på annat sätt. Detta visste han sedan länge och hade tränats för att kunna uthärda och inte störas av. Men även Samuels varma sidor och trygga lunk, bidrog just nu. Ett så kallat symbiotiskt samspel mellan djuret häst och djuret människa.

Lp 41 PUB

Så länge han kunde minnas hade han haft sådan kontakt med djur. Små som stora och av alla möjliga sorter. Fjäderfä, hundar, katter, häst och tjur, samt även några marsvin, vilka förstås namngavs. De fanns alltid där, på något sätt, till hands och passande nära honom när han behövde dem. Kärleken var kravlös och tilliten fullständig från dem alla gentemot honom, precis som för alla människor de drogs till.

Lp 42 PUB

En del av dessa våra närmaste släktingar, sett ur andlig synvinkel, intog inte så sällan en helande funktion i sina kontakter med människan. De bar och hanterade somligt av människors karma. Gav en sorts osynligt subtilt stöd till klankompisen. Speciellt gällde detta hundar och katter, som antog skördande eller läkande uppgifter, visavi sina vänner människorna. Detta hörde faktisk inte till det ovanliga. Symbios som symbios.

Lp 43 PUB

När han nu satt där i sadeln på trotjänaren Samuel, kom han ihåg många av de andra följeslagarna han haft. Svalan Sibylla, den lilla ettriga men ack så flitiga. Korren Gruntvig, samlande på allt som gick att samla på, till och med prylar i rätt storlek, vilka senare återfanns av Georg efter noggrant och idogt letande i alla skrymslen och vrår. Det blev till en trevlig lek efter ett tag och fick sitt syfte.

Lp 44 PUB

Denna lek hindrade tristessen från att bygga bo. Under långa tider hade Georg isolerat sig och gått i självvald retreat. Återkommande med jämna mellanrum hände det sig att han glömde bort den viktiga yttervärlden. Risken för apati och till och med depressioner förelåg helt uppenbart vid längre isolering och trots att Georg hade en rätt så god koll när det gällde det egna humöret, visste man aldrig säkert.

Lp 45 PUB

Gruntvig´s ständiga samlande, handlingar som kunde återskapa den goda balansen, mellan inre och yttre värld och det hade Georg också tacksamt belönat honom för många gånger. Lisa, lata lisa, det sötaste marsvin han någonsin haft, dök likaså upp bland minnesbilderna. Åh, denna goa varelse som sov ner vid fötterna, snusandes sin egen marsvinssömn. Värmande hans kalla fötter, med sin lilla håriga kropp.

Lp 46 PUB

De, djuren, på ett sätt de naturligaste vännerna i sann St Franciskus anda, hade räddat hans liv och sinne otaliga gånger, under de många liven han levt. Så var det nog för oss alla, fast vi inte normalt mindes vare sig detta, eller att vi levt tidigare liv. Liv som liv, ibland tog de sig märkliga uttryck, ibland flöt de bara på, utan större påverkan på omgivning eller en själv. De försiggick i alla fall, på något sätt, någonstans.

Lp 47 PUB

Ett gnäggade, högt och bestämt, väckte upp honom ur tanketänket och han såg att de var på väg att få möte på den lilla skogsstigen. Lite längre fram syntes ett nästan likadant ekipage, med häst och vagn, samt en ryttare klädd i stor svart slokhatt och långrock. Fabian grytbärare i antågande. Det måste varit minst tre år sedan de råkat på varandra, sist gång. Georg hade många vänner, men han träffade inte alla så ofta.

Lp 48 PUB

Kontakten med de riktigt nära, fanns där ändå, oberoende av tid och rum och annat gement hinder. Fabian såg något tilltufsad ut, men verkade ändå vid gott mod. Det sneda smilet som ledsagande hans uppenbarelse vart än han kom, kände Georg igen och log brett tillbaka. Hej du gamle vän, hur rullar det för sig då, undrade han utan att invänta svar. Han svarade nästan aldrig på tilltal i början, Fabian.

LP 49 PUB

Georg fortsatte med en lite längre utläggning om sin egen tur ut mot havet och vidare över det. Hur det länge nu varit dags för honom att ge sig av, samt en del om sina förberedelser. Fabian nickade jakande och visade att han hörde på. Till slut avbröt han Georg med en fråga. Vad skall du göra denne gången då? Georg hajade till, tittade upp på sin gode, med normal väldigt tyste vän och svarade honom.

Lp 50 PUB

Sanningen att säga dig, Fabian, vet jag inte riktigt denna gången. Det är stort och det är viktigt, kan till och med vara avgörande för framtida organismens tillblivelse. Men det visar sig efter hand, det vet jag och det har de också bekräftat. Den slokhattade framför honom, stack handen innanför rocken, tog fram ett avlångt paket och räcke det till Georg. Sen sa han. Ta det här, du skulle ha fått det för länge, länge sedan.

Lp 51 PUB

Jag har burit redskapet åt sig utan din vetskap alldeles för länge. Nu är det tid för dig att själv bära och i sinom tid använda det till det det skall användas till. Uppdyrkandet av allt motstånd. Innehållet gick inte att urskilja så där på en gång med taktila sinnet. Georg stoppade ner paketet i en av lädertrunkarna som hängde på var sida där bak. Tackade Fabian och gav honom en ryggdunk, så som han alltid brukat ta farväl.

Lp 52 PUB

Sedan fortsatte han ritten mot den avlägsna stranden. Fabian muttrade lite, ner mot en av innerfickorna på sin svarta rock. Du Lisa, varför skall han ryggdunka så hårdhänt den där. Ett lustigt kurrande medhåll kom inifrån fickmörkret. Ekipaget rullade vidare in mot byn, med Fabian Grytbärare och lilla söta marsvinet Lisa. Hon hade funnit en bra karl som ersättare för Georg och hon kunde känna hur glad han var för det.

Lp 53 PUB

Resten av dagen förflöt i sakta hästlunk. I ett kort infall önskade Georg att han tagit vagnen för inte överlasta Samuel, som trots sin styrka och uthållighet skulle bära honom och all packningen han tagit med sig, flera mil. Nå, det skulle nog gå bra om han tog tillräckligt många och långa pauser under vägen. Brådskande var inte nödvändigt under inledningen av denna resa, skynda sig skulle han behöva göra senare.

Lp 54 PUB

Han visste inte säkert vi vilken tid segelfartyget skulle vara riggat och klart att lätta ankar. Den gode skäpparen Filip Havskatt, som lovat att iordningställa och låna honom denna speciella sjöfarkost, hade sitt eget sätt att se på tidens gång. För honom fanns endast de gnistrande stjärnornas vandring över firmamentet, för mätande av den och rummet. De såg och räknade han efter, en tid utan fast logisk term.

Lp 55 PUB

Dessa historiskt skapade figurer, talade sitt eget symboliska språk och ljög aldrig för den frågande, om man såg förbi allegorierna och sagorna de också berättade. Navigera i tid och rum var en sak, tolka och leka med illusionen när den gestaltade sig som historia, en helt annan. Så här var det med det mesta i världen, allting hade ofta fler underliggande meningar och syften. Tecken och dolda budskap som  dök upp.

Lp 56 PUB

De existerade överallt och sinnet älskade att utöva förvirrande vilseledande lekar med innevånarna i den fysiskt materiella världen. Urskiljande av dessa var en av huvuduppgifterna för dem som valt att verka i tjänande, för det stora hela. Goda insikter om det egna sinnets verkningar och arbetssätt, samt undersökningar av andras referenser, ökande en tydligare utvecklad klarsyn bortom sinnesleken.

Lp 57 PUB

Viktigt var att man orienterade sig väl inom den stora illusionens gränser. Naturligtvis fungerade också den gängse vägen, via ”trial and error”, men den var något långsammare. Georg hörde till dem som valt att snabba på sin medvetenhets utvecklings resa. Han hade tidigt i livet vaknat upp ur drömmen, den begränsande drömmen och börjat söka, fråga och ta till sig synkrona meddelanden han mött.

Lp 58 PUB

Föräldrarna hans, såg snabbt detta och som tillhörande samma själsgrupp, hjälpte de honom till rätta på ett klokt och åldersanpassat sätt. När nu Georg red sin häst, mot havets rand, med alla sina medhavda ting. De de magiska och de naturliga, båda sorterna behövda för att uppdraget skulle gå väl. Funderade han över meningen och utgången. Detta i en reminiscentisk övning, för stillande av sinne och ego.

Lp 59 PUB

De pockade på uppmärksamhet och han kände väl till hur hantera dem båda. Sinnet som omfattande allt upplevbart via sinnena och egot som en del av detta sinne, personifierande hans individuella separation från källan. Denna falska aning om ett eget jag och personligt liv. En uppfattning som förde ännu inte uppvaknade själar, runt i samsaras eviga kretslopp. Gång på gång påminnande om något annat.

Lp 60 PUB

Ett alternativ till slaveri under sinnets och egots inflytande. Men att leva i denna form av drömvärld, var inte alls fel, bara begränsade. Det förminskade utrymmet för själen, den store andens budbärare, att tränga igenom och skapa uttryck i världen. Orsakerna till detta, sakernas tillstånd, kunde endast utrönas av var och en. Nyckeln var att inse, ett annat liv var fullt möjligt. Det egentliga, hela, naturliga livet.

Lp 61 PUB

De, som Georg med flera, vilka vaknat upp, tog per automatik på sig något eller några av personligheten färgade uppdrag. Omvandlade egomönster blev till gåvor, att istället använda i tjänande för den goda viljan skull. Gåvorna skiljde sig åt, men syftet var det samma. Ljusets och kärlekens krafter fick tillgång till själens inkarnerade instrument och successivt ökade antalet medvetna medskapare på denna planet.

Lp 61 PUB

De tillhörde ett tyst sällskap, inte spridande sina kunskaper som vanligt, utan genom att leva utifrån den nya drömmen och bilden av sig själva. En helt ny grund som nu, ”icke längre från källan separerade väsen”. Varje tanke, känsla och handling, i den mån de kunde levas upp till, utgjorde en övning i tjänande. Hela det återstående livet, förflöt som en skola och en i samspel med omgivningen fungerande skapelse akt.

Lp 62 PUB

När tankarna och känslornas, under stundom virriga snurrande, sakta stillade sig, tog han åter tag i tyglarna. Samuel behövde visserligen ingen sådan ledning, men Georg kände sig trygg och i behov av kontakt med sin hästvän. Han såg sig fortsätta den inre och yttre resan, i sakta mak mot kusten, havet och alla de andra hav han skulle passera. Viljan var god, humöret i balans. Solen skänkte sitt sken frivillig, varmt och skönt.

Lp 63 PUB

Ett i stilla lunkande takt, tvåsamt par reskamrater, fortsatte den trivsamma färden. En betraktare kunde på håll ta dem för vilka gårdsfrihandlare som helst. Hästen spred lugn och trygghet omkring sig. Ryttaren hängde tillfälligt men huvudet, tagandes en kortare vilopaus. Torrt vägdamm virvlade upp när de rörde sig framåt längsmed vägen. Värmen stängde inne tankarna, som konsoliderade sig själva, inför framtiden.

Lp 64 PUB

Några timmar senare, stannade han till vid en vacker glänta, steg av Samuel och släppte honom fri för en stund. Fri att beta från den friska grönskan där. Georg gjorde sig en enkel bädd under en av de stora ekarna i backen. Plockade fram något att äta, iordningställde en försynt eldplats. Han såg nogsamt till att inte inverka för mycket på naturen, utan Gaia-integrerande. Mycket uppskattat, av alla små andarna.

Lp 65 PUB

Natten smög sig på dem, himlavalvets tecken blev synligare. Gnistrande som punkterade nålstick i ett membran, dök den ena efter den andra stjärnan upp. De sände sina kodade informativa budskap över gläntan och dess båda tillfälliga besökare. Här befann de sig i ett av naturen skapat vandrarhem, uttröttade av den pågående långa ritten mot havet, men väl till mods. Georg kisade upp mot de ljusa avlägsna teckenbärarna.

LP 66 PUB

Han kunde se ”Hankattens” bild och den alldeles nära liggande, ”Vilande dockan”. Välkända för honom, som vakande mystiska vänner och med något gemensamt förflutet. Han bad ofta vissa av dessa brinnande stjärnekluster, om förlov. Sambandet var inte inbillat, det fanns, om än långt borta i både minne och avstånd. Det som vid dessa tillfällen svarades, klingade helt annorlunda, utan användande av orala instrument.

Lp 67 PUB

Georg riktade efter en stund, som verkade ha varat längre än vanligt, återigen sin uppmärksamhet mot det stora betande kraftdjuret. Magiska eldskenet visade sig runt Samuel. Hans häst och färdkamrat var inte som andra hästar, det var ett välsignat djur, på väg mot första invigningen. Med individualiserings processen nästan halvt genomgången. Han, Samuel skulle snart ta steget in i nästa fas, en kropp i människoriket.

Lp 68 PUB

Vännen Georg visslade in vännen Samuel, med den så mellan dem välbekanta, tjuui, tjuui, signalen. Han ryktade hästen väl, gav honom några akupressur tryck på de rätt ställena. Hällde upp en hög med kraftfoder och fyllde det lilla vattenkaret till brädden, med sitt medhavda kristallvatten. Sist gav han sin vän, en go kärvänlig klapp över manken och hästen svarade förstås. De somnade in, en liggande, en stående.

Lp 69 PUB

I sovandet ingick drömlektioner om hinsides världar, där mycket rörande det multidimensionella, utanför tiden, rummet och det synbart existerande, fanns att hämta. Sådan kunskaps överföring förmedlades till alla väsen med förmåga att självreflektera och dessa var fler än man kunde tro. Själva överföringen var medvetenhets anpassad, så somligt förmedlades till hästen Samuel och somligt till människan Georg.

LP 70 PUB

Ibland möttes ändå de två där någonstans i gränslandet mellan skolsalarna och de blomstrande ängarna. De var ju så nära varandra och lekte mera likvärdigt vid dessa inre möten i den andra världen. Själar som såg varandra på ett djupare plan och i någon form av enhet, förstod syftet med den jordiska vänskapen. Samuel hade varit duglig häst och andra typer av arbetsdjur åt Georg, som i sin tur agerat själslig mentor.

Lp 71 PUB

Den periodiska blandningen av mörker och ljus, natt och dag, som upplevdes på Jorden, samt andra sfäriska kroppar, var en säregenhet för det öppna sinnet. Normalt omslöts ett totalt uppvaknade sinne, av sin enhets-orsak. Där rådde inte det periodicerade uttryck, all manifestation presenterade. Sålunda kunde ingen i fysiskt materiell verklighet inkarnerad varelse, göra annat än att erfara detta och lära sig av det.

Lp 72 PUB

Minnet om den enhetliga tillhörigheten, smulades normalt snabbt bort vid inkarnations tillfället, eller alldeles innan. Det var liksom legio, inom etablerade utvecklingsskolor och hade aldrig ifrågasatts av någon adept, lärjunge eller mästare. Dock fanns en mytologisk historia, härstammande från en tidigare runda, om ett annat förhållningssätt. Där detta minnet av att vara ett med allt, alla och orsaken till alla skapelse, bibehölls.

Lp 73 PUB

Vid den tiden hade elden och jorden fortfarande inte det huvudsakliga ansvaret för den lokala skapelse processen. Sfären, som skulle bli till den fysiska planeten Jorden, var ännu inte kristalliserad. Kärna, inre och yttre hölje, befann sig i något som liknade ett högenergetiskt plasma tillstånd, på väg in i den fysiska materien. Allt vibrerade i högre energi plan. Materiens beståndsdelar hade ännu inte nått tyngsta tillståndet.

Lp 74 PUB

Dåtidens kroppar, subtilare till sin byggnad och tillhörande de båda involutions och evolutions vågorna, befann sig närmare källan och var mer sammanflätade med varandra. Det var i någon mening, riktigt våldsamma skapelse tider och de väsen som sökte inkarnation, kunde bara finna heta, brinnande kroppar. Ett av alla namn som gavs dessa angelägna tjänare, var ”Lågans väktare”. De gjorde verkligen skäl för det namnet.

Lp 75 PUB

Dessa sagor och myter var inte längre allmänt kända, men fanns nedtecknade för studier om någon kände sig hågad. Runt om i världen, på platser inte direkt tillgängliga, fanns dessa texter i tryggt förvar. Väl skyddade av dem som givits ansvaret och lagen att bevara. Något hade dock då och då under tidernas varv, ändå läckt ut till vanligt folk och därmed skapat underlag för muntliga traditioner och åskådningar.

Lp 76 PUB

De hågade sökte under viss möda upp dessa dolda ställen och bad om tillgift, att få studera. De läste under vägledning och kunde emellanåt tyda något av vikt om framtiden. Andra nonchalerade fullständigt dessa kunskaper och beredde istället väg, för en mer praktisk och nära tunga materien, studieform. Allt var behövligt och ingen ansats utan mening och orsak. Hela verkligheten kryllade av tillfällen, att verka i god vilja.

Lp 77 PUB

Morgon dimman smög sig runt om de båda, slickade deras sömniga kroppar till liv. Fuktig och nyvaknad såg Georg hur daggen spelade ett speglande spratt med honom, vid  åsynen av den regnbågsfärgade marken. Det var var vackert och han lät sig villigt luras till denna sköna syn. Bredvid, en liten bit därifrån slumrade fortfarande Samuel med ena bakbenet lätt uppdraget, uppenbarligen behövande sin sömn och vila.

Lp 78 PUB

De skarp färgade synintrycken påminde Georg om gångna tider, andra resor han gjort, med helt andra uppdrag. Vilken gång i ordningen som han gav sig av, kunde han inte räkna ut för tillfället. Om man tog med i beräkningen att han inkarnerat på den här planeten så där 46 gånger, så var nog antalet utförda uppdrag som innefattat resande, säkert uppe i flera hundra. Hur som helst, han var van vid att ta sig fram.

Lp 79 PUB

Han kom ihåg flera orientaliskt inspirerade liv, där färgglada klädnader varit det normala och även hästdjur kläddes i vackra lysande färger, Georg log brett vid dessa inre syner av honom själv och den trygge färdkamraten, då kallat något annat, i sprakande uttrycksfull klädnader, rumlande runt på någon marknadsplats för hundratals år sedan. Nått skjoltyg hade han också mött på där i vimlet, en skön vän som han kände djupt och väl.

Lp 80 PUB

Han kunde inte för tillfället dra sig till minnes uppdragets natur den gången, men njöt av synen och den glada stämningen. Ja just det, Sebastian var det han hette då, den gången hans käre hästvän och följeslagare. Livet var fyllt av sång och glam, kvinnor och glada stunder. En väldigt annorlunda upplevelse, jämfört med innevarande. Romantik i övermått skulle man kunna säga. Men ändock lika lärorikt och seriöst genomlevt.

Lp 81 PUB

En stunds mornande och lättjefull lek i minnesvärldarna, sen kom Georg åter till sans. Han steg upp från vilolägret och började packa ihop sitt pick och pack. Ordnade med en enkel och nyttig frukost till dem båda. Rättade i ordning vilostället för natten och tackade som sig bör, traktens innevånare för att ha fått använda denna del av moderjorden. Avslutningsvis förrättade han en kort integrations ceremoni till Gaia´s ära.

Lp 82 PUB

När allt var klart och Samuel fått på sig sadel och don, gav de sig av igen. Morgonens daggburna landskap, hade förbytts till ett solstänkt lapptäcke, av sädesfält. De skiftade från grönt, till gult och blått. Sädeslagen kände han väl igen, råg, alava och den goda blåa klockörten, som han så ofta använt vid hälsobröds baken. Samuel frustade till, tog fart och så fortsatte de färden ner mot, Almina Con Sanga. Hamnen i fjärran.

Lp 83 PUB

Nyheter kom flygande in från västerhållet. En Gråbofalk, tillhörande Filip Havskatt´s budbärarskara, landade smidigt på den högra axeln. Georg hade träffat just denna förr. Den var vackert tecknad i brunmelerade färger, hade en genomträngande blick och gjorde verkligen skäl för namnet ”Falköga”. I ett ögonblick spände falken ut sina vingar, flaxade till med dem, sträckte halsen mot skyn och gav ifrån sig ett högt skri.

Lp 84 PUB

Georg lossade enkelt det lilla hoprullade papperspaketet, som hängde där under falkhalsen. Fingrade upp det och ögnade igenom meddelandet från Filip. Hans gamle vän och många gånger följeslagare på sjön, skrev att allt var förberett och trimmat. Skeppet kunde lämna hamn så fort de anlände och inga hinder förelåg. Detta var goda nyheter för Georg, vilket han inte riktigt hade förväntat sig. En form av lättja hörde ju annars Filip till.

Lp 85 PUB

Ärligt talat brukade han vanligtvis inte prestera en sådan framförhållning. Han Filip, hade kanske denna gång samma känsla som Georg, av företagets brådskande art. Nu återstod bara några mil neråt kusten och de båda ökade takten något. Ekipaget övergick från skritt till trav och skumpandet på hästryggen, blev något vildare. De vadderade hosorna kom nu väl till pass och Georg kände sig så smått, som den riddare ha en gång varit.

Lp 86 PUB

Mycket snabbare än han trott var de framme vid Silusipasset. Det som ledde in i den lummiga Lavandeldalen, ner mot kusten och den lilla hamnstaden Almina Con Sanga. Georg klappade flera gånger, sin starke vän och följeslagare Samuel på sidan, mumlade några vänliga och uppmuntrande ord i hans öra. Hälade honom lite lätt i sidorna på gammalt vanligt sätt för att mana på, så de kom fram innan kvällningen.

Lp 87 PUB

De sköna ängarna och lövskogen på bägge sidor om vägen, bredd ut sig och prydde dalgången ända upp till bergsluttningarna. Ängar, tätbefolkade av flora och fauna inte lika vanliga i hemtrakterna. Det doftade gott, ja näst intill bedövande, från lavendeln och andra örter. Harar i mängd, gråspräckliga och pigga, kunde ses lite här och var studsande om kring. Nu när middagstid närmade sig, av någon anledning, ovanligt aktiva.

Lp 88 PUB

Det berodde kanske på vädersituationen, eller ha med årstiden att göra. Ytterligare en orsak kunde vara intensifierade torusenergier på planeten, vilka påverkat vandrings mönstren hos rävar och annat vilt och fått dem att dra sig upp mot bergssidorna. Han visste inte just nu, men noterande ändå förändringen i hararnas beteenden. Även mycket små, till synes obetydliga ändringar i livets mönster, kunde man ha stor betydelse av att känna till.

Lp 89 PUB

Under den fortsatta sista biten ner mot havet, övervägde Georg möjliga scenarier för honom och andra berörda, innan avresan från kontinenten. Hur han skulle göra med Samuel, den gamle hästen? Fanns alternativa sätt att färdas på vid framkomsten till sitt första delmål? Var fastan var bäst att inleda nu, eller senare? Även andra saker som hade med uppdraget och dessa genomförande att göra, behövde han fundera över.

Lp 90 PUB

Vissa kontakter borde tas redan innan han lämnade hamn. Medel för bytesaffärer och ytterligare några kristaller införskaffas. Besättning för själva överfärden, som han kunde lita på och varav några av nödvändighet, skulle komma att följa honom under en kortare tid. Kring sådan praktiska frågor, lät han tankarna röra sig fritt men med en tydlig intention, att uppnå bästa möjliga och inrätade plan.

Lp 91 PUB

Under rådande omständigheter var det av extrem vikt, med en grundad, väl genomtänkt, samt i sin vidaste mening, från helheten synad och klargjord plan. De sista dagarna han tillbringat i sitt hem kråkslottet, precis innan avfart, tillät inte sådan noggrannare planering. Då hade ordande med angelägenheter på hemmaplan varit viktigare. Nu när inledningen av denna resa var påbörjad, skiftade fokus till själva uppdraget.

Lp 93 PUB

När enskildheter och det personligas tillfredsställelse, sattes åt sidan och tjänande för den goda sakens skull och alla bästa möjliga situation. Då riktade, varje tjänare av ordnat uppvaknade, sin totala uppmärksamhet på utförandet och säkrande av detta. Georgs nu fler-livliga erfarenheter av sådant tjänade, gjorde honom särskilt lämpad för långa resor genom skiftande kulter. Han kunde med lätthet smälta in nästan var som helst.

Lp 92 PUB

Med dessa tankar inom sig, kunde han samtidigt känna hur sjöbrisen svepte in från havet, fick håret att fladdra och när sältan i denna mättade vind slutligen nådde hans luktreceptorer, väcktes minnen från tidigare äventyrliga resor, över haven. Havet som hem och vardag, hade passat honom och tilltalat något i det kosmiska arvet. Det arv han och alla andra bar med sig, som vandrande själar, mellan manifestation och icke manifestation.

Lp 93 PUB

En sjöbjörn av storhet hade han betraktats som, under ett antal förgående liv. Det var också då under dessa, vänskapen med Filip hade grundlagts. Gast eller kapten, spelade mindre roll, de hade båda två varit i alla upptänkliga roller. Stridit tillsammans och mot varandra, sjörövat och långseglat som besättning under upptäcktsresor. De hade dödat, dött, levt och firat segrar, sörjt sida vid sida, på och under havets stora yta.

Lp 94 PUB

Alla dessa erfarenheter, bildade en känsla av samhörighet utöver de vanliga. Så, i alla fall när det gällde sjömansliv och kamp. Filip Havskatt, tillhörde inte samma andliga kohort som Georg. Deras vägar hade i ett så kallad slumpartat möte, vilket skett för länge sedan, lett till ett framväxande intresse för varandras kvaliteter. De hade olika ursprung i den här skapelsen, men delade vissa utmanade ego-mönster, egenskaper och gåvor.

Lp 95 PUB

Dessa gav dem tillfälle att i lärande beblanda sig med varandra, genom liven de levde. Den gemensamhets faktor de mest delade, var den stora vakenheten de levde. En högt värderad och mycket nödvändig egenskap bland aktiva tjänare. I någon mening var alla i manifestation inkarnerade väsen, intermittent vakna. Det var endast graden av kontinuerlig vakenhet och hur medvetet den användes, som skiljde sig åt.

Lp 96 PUB

Äntligen såg Georg havet och horisonten, i fronten den lilla hamnstaden situerad vid, som en skära formad vik. Almina Con Sanga, var en gammal, mycket gammal, stad. Den hade dock inte namngivits på lokala grunder, utan efter en annan plats, med helt andra minnen än de blodröda. Men det är från en annan historia, tänkte Georg och noterade i en blixtrande minnesflash, ett morisk-klingande namn dyka upp och försvinna lika snabbt igen.

Lp 97 PUB

De, mannen och hästen närmade sig den lilla hamnstaden, med uttröttade men också välsignade kroppar. Välsignade av sin gemensamhets känsla och tacksamhet över dessa kroppars funktionalitet. Kroppar var just kroppar, känsliga för allt och ingenting, helt beroende av inre automatik och den mentala föreställningsvärld som skapade kroppen. Detta samband var tydligt för Georg och på något sätt också för Samuel.

Lp 98 PUB

De hade uthärdat och litat på sina respektive tempel, som fungerat väl. Därav denna djupa tacksamhet. Vid den stadsport de entrade staden ifrån, stannade de till för en kort stunds tack och bön. Sedan fortsatte de mot hamnen där bästa nattkvarteret låg och samtidigt den naturliga närheten till, för Georg nästkommande färdmedel. Antagligen skulle Filip snart visa sig, för att välkomna dem båda över en mugg nybryggt öl.

Lp 99 PUB

När gästgiveriet ”Salta Grodan” dök upp framför dem, drogs en djup suck av igenkännande. Här hade han tillbringat mången kväll och natt, i glam och tystnad, beroende på tillfälle. Det var en i klassikt grönt utstyrd lokalitet, där det serverades havets lokala läckerheter och sådan kraftig föda som långfärds resenärer kunde behöva. Dricka och öl, samt vinet för dagen, ansågs smaka speciellt gott och starkt.

Lp 100 PUB

Där fanns en viss märkbar sälta i det som serverades, påminnande alla om var man befann sig. Vi kanten av det vidsträckta havet. Bortom horisonten sågs ingenting väntat, mer än äventyret. Det stora äventyret som så många ville nå till och erfara. Georg stannade utanför stallarna, sadlade av Samuel och visades en plats för sin gamle grålle. Stall drängen tog sen över ansvaret och såg till att hästen fick allt han behövde.

Sommar följetongen ”Hon som såg allt” avsnitten Sf 279-313 och Prolog!

Prosa Inga kommentarer »

Sf 279 PUB

Alldeles i närheten, bakom ett stort vindpinat träd tittade en bekant Pan fram. Han skrockade ett tyst och välment naturfolks skratt, klippte lite med sina spetsade öron och sände sin allra djupaste välsignelse till den lilla-stora människovännen. Mona skulle komma att behöva den och alla andra samordnade stödkrafter från de vetande. Framför henne låg, utan att hon ännu klart kunde förstå, ett helt nytt liv.

Sf 280 PUB

Med tillförsikt och nöjda steg klev Mona på, ut i verkligheten. Den något nyare med strålande lyster, nu upplevda verkligheten. De var så många, de där verkheligheterna, hade hon sett och hört de sista veckorna. Sådant hon tidigare förkastats som nys eller påhittande historier, hade verifieras genom de metoder hon fått kunskap om under klostervistelsen. Allt var inte riktigt som det visade upp sig.

Sf 281

Spelets regler var föränderliga och anpassades efter adeptens medvetenhets tillstånd. Det visste Mona nu, då hon fått upplevelse baserade kunskaper kring detta. Erfara och göra till sitt var säkrare, än att bara förlita sig på vad andra påstod. Även om olika referenser naturligtvis hade sin betydelse som jämförelse material. Möten mellan upplevare av verkligheten som bevistades, ingick också i kursen.

Sf 282

I alla existerande universa, ständigt pulserande in och ut genom tomheten, i en fantastisk dansande andning, skedde utvecklande resor. De resande, ur helheten differentierade mindre kärnor, vilka kunde behäftas av medvetandet. In i den illusoriska materien, vaknat självmedvetande och tillbaka till källan, fyllda av nyvunnen kunskap. Denna eviga andning, grundade ett uppfyllande av något mål, vilket det nu var?

Sf 283 PUB

Stigen ledande bort från Housberg klostret och ner från ”Huset i berget” som det kallades i folkmun, var inte lätt att se. Den påminde mer om ett djur stråk, än om en väg ner från detta på samma gång okända men viktiga ställe, där kunskap om andliga principer bevarades och odlades. Monas lämnade just en av de få platser på jorden där kontakten med de osynliga vännerna upprätthölls. Hon kände en viss saknad.

Sf 284

Devarikets representanter hade sina saker att genomföra. Specifika helgande uppgifter av vattendrag, växtligheten, den heliga vindens natur och många, många fler områden på moder jords kroppshydda. Men skillnaden mellan dem och de med synliga kroppar, var att devornas lekfulla nyfikna intresse för materien, gjorde dem oförutsägbara i sin handlingar. Deras fria experimenterande kunde ibland rusa iväg.

Sf 285 PUB

De menade inget ont, när saker och ting, i våra ögon gick fel eller ställde till det. Bristande kunskap och erfarenhet av att hantera den tunga materien var den enkla förklaringen. Över tid, längre fram i utvecklingen skulle även de inkarnera i fysisk materia och därmed erbjudas liknade möjligheter, som nu andra naturriken genomgick. Genom hela denna oändliga kedja av utveckling spelade skapelsen ut sig.

Sf 286 PUB

Mitt i denna fantastiska och mystiska skapelse fortsatte Mona sin vandring ner för sluttningar, målade i naturens underbara färger. Den stora paletten bröt solens ljus på precis det sätt hon ville. Alla ljuva ljud runt henne fyllde ut upplevelsen av att vara omsluten, helt innefattat i den trovärdigaste av världar. Mona njöt och förlängde stegen lite, då gravitationen gav utrymme för det, det gick fortare.

Sf 287 PUB

Det var märkbart för henne att sinnet och dess underfunktioner hade hade tydliggjorts under tiden i ”The Housberg monestry”. Allting kändes lättare nu, lättare att se och förstå sammanhang och relationen mellan den inre och den yttre världen. Mona släppte tankarna, såg sig om och njöt av synintrycken, fötternas möte med marken gav naturlig grundning, ryggen sträckte sig upp mot himmelsmitten.

Sf 288 PUB

Avståndet till sjön där ner minskade sakta men säkert, hon kände dragningen från dess andliga innevånare Undinerna och de andra som valt att avvakta med sin skapande av fysiska kroppar, till förmån för det vårdande arbetet med vattendrag, sjöar och hav. Synliga hade de mest liknat det vi kalla salamandrar och som sådana kom de så småningom nog att inkarnera. Uppgiften de valt var viktig.

Sf 289 PUB

Liknade åtaganden hörde till vanligheten när fysiskt nedstigande vankandes. Många väsen övervägde dessa möjligheter, vilket gav tillfälle till tjänade och lärdom. Sedermera visade det sig ofta vara av godo ur anpassnings hänsyn, för kommande skapelse av kroppar. Detta som en bieffekt bortanför det självklara givande av energi till helheten och dess utveckling som sådant tjänade hade sin egentliga orsak ur.

Sf 290

Träden blev kraftfullare, skogen tilltog i täthet. Alla dessa väsen, både visuellt synliga och de subtilare varianterna rörde sig fritt runt omkring Mona. Några till och med närmade sig henne för ett kortare möte, eller kanske avsked och lycka-till gest. En fuktig nos som försiktigt snuddade vid hennes skinn, ett högt skri från någon avlägsen flygande släkting. Sagoväsen eller inte så visade de sin närvaro.

Sf 291 PUB

Nu var hon nere i höjd med havet ingen, andades som vanligt, minskade takten och vandrade mer som om hon flanerade. Trots dragningen från vattnet som hon närmade sig, samt en någonstans inifrån härstammade iver, tog Mona det hela med lugn. Såg sig själv gåendes i ett stilla iakttagande av omgivningarna och sitt inre skeende. De hörde ihop, det visste hon sedan en tid nu och gav alltså akt på detta.

Sf 292 PUB

Sjön dök plötsligt upp där framför henne, den svartblänkte och var förmodligen djup. Himlen för tillfället grå och molnig, speglade sig i den mörka ytan och bildade icke föreställande, grafiska mönster. I den lätta brisen växte och krympte vågor, de ingick och villade fram detta optiska spel. Mona såg och hörde allt väldigt bra. Fina nära känslor strömmade fram och tillbaka, där inom. Livet lekte med henne.

Sf 293

I samspelet mellan inre stråk och bilder från sjöskådespelet, resonerades helt uppenbart. Det var där, just där som mycken ny kunskap kunde hämtas och även nya sätt att processa information i flera dimensioner. Ensidighet, eller tvåsidighet, eller till och med tresidighet som bas för förklaringsmodeller, räckte inte till om man ville vidare i sin medvetenhetsutveckling. Många fler parametrar behövdes då.

Sf 294 PUB

Kombinationen av helheten, dess enhetstillstånd och det uppsplittrade gyttret inom den, mellan alla olika nivåer och former av medvetanden, var den stora och spännande utmaningen. Nu såg hon sjön helt nära, ytan var fortfarande oroligt rörlig. Småkryp, blad och grenar från träden runt omkring guppade runt på ytan. En samling gäss, vita och brungrå, simmade omkring för sig själva i ringformationer.

Sf 295 PUB

Mona stannade till, överblickade vyn över sjön, tog ett par medvetna andetag och såg ingenting mer än sin egen själs oroliga och roliga lägen gestalta sig genom vattenspelet framför henne. En sjö med eget liv och gott om energi för att fungera som reflektor för vilket villigt medvetande som helst. Mona hade öppnat sitt åt detta och njöt nu av scenen. Den gav mersmak inför det som skulle komma att ske.

Sf 296 PUB

Hon sökte med blicken längs med stranden och den skapade rundeln. Denna sjö var rätt så stor och antagligen djup som hon redan konstaterat. Kanske var den också förbunden med andra vattensamlingar långt borta. Sådan underjordiska förbindelser fanns det lite runt om på den här planeten. Jordens skorpa var tjockare än man kunde tro och innehöll mycket av människan ännu outforskade områden.

Sf 297

Hon såg att här, där hon stod, inte var idealiskt för denna passage. Därför rörde sig Mona vidare längs sjökanten, bortåt mot andra sidan. Det gick att skymta ett högt träd där, vilken sort gick inte att urskilja så här långt ifrån. Men riktigt högt var det. Hon kände att denna trädsjäl också önskade hennes närvaro och därmed var saken klar. Med bestämda men mjuka steg förde Mona sin lekamen mot platsen.

Sf 298 PUB

Hon kände av, både med den inre radarn och sina sinnen, omgivningarna i detta vattens grannskap. Här i denna trakt rådde ett annorlunda stämningsläge än annorledes. Det var som om ett tydligare uttryck för livskraft flödade runt omkring henne. Besjälad skulle man kunna säga att sjön med omgivningar, kändes och var. Andetagen och vacker utstrålade den magiskt liv. Därför rörde hon sig nu varsamt och sakta.

Sf 299 PUB

Genom fötterna och upp via benen, spred sig en pirrande, trådande känsla av kraftkontakt. Gräset, rötterna och de mikroväsen som bebodde marken där Mona smög fram, återbördade hennes respektfullt utförda rörelser, med något hon upplevde som böljande värmevågor. Jordmånen för sammankoppling var bra här, allting tydde på detta. De tidigare symbioser Mona hade mött förstärkte förhållandet.

Sf 300 PUB

En fot efter den andra i indiangång. Tårna först och sedan resten av foten, som i ett omvänt stegande. Så smög hon fram längs med den höger kanten av djupvattnet. Någon gång i ett annat liv, hade hon lärt in detta sätt att röra sig på. Då var naturen det enda vardagsrummet och anden huserade överallt, för alla. Klanliv med samvaro på hög nivå. Hon mindes mer, kände någon saknad, lämnade dock detta snart.

Sf 301 PUB

Det knastrade ändå när Mona rörde framåt i sakta mak. Små nedfallna grenar brast titt som tätt. Hon var lite ovan vid gångstilen, det var ju ett tag sedan. Detta betydde nu ingenting, då det inte var ett villebråd hon smögs fram emot denna gång, utan platsen för sig egen planerade övergång. Vinden rasslade till i de omgivande lövverket, fågelkvittret tystnade för en stund, när hon tänkte den tanken.

Sf 302

Tankar och känslor hade direkt påverkan i en större radie än vanligt, när intryck utifrån inte influerade hennes fokus för mycket och störde centreringen. Hon höll den med lätthet och fortsatte beslutsamt. Närmade sig sakta de stora trädet. Det tornade upp sig över henne, var högt, verkligen skyhögt och väldigt vackert. Det måste vara mycket, mycket gammalt tänkte Mona. Ålderträdet i den här delen av dalen.

Sf 303 PUB

Barken var veckad i djupa ådror, stammen bred och inte möjlig att omfamna ensam. Grenverket började några meter upp på den tjocka stammen. De största bladen, fästa vid tunga böjda grenarna närmast marken, såg ut som stora gröna jätte handflator. Trädet doftade också starkt av myrra. Hon klev in under dess skydd, beredde sig en plats att sjunka ner på, lutade sin rygg mot stammen och slappnade av.

Sf 304

Här skulle hon förbli en tid, i just vila och stillhet. Invänta och gå igenom det som återstod att rekapitulera, innan den totala kapitulationen och i denna världen den sista handlingen. Mona såg sig om, bedömde den närmaste omgivningen och dess utstrålning. Den smakade frid och närmade sig det nödvändiga stämningsläge hon behövde ha. Nu gick det sakta upp för henne, snart skulle hon göra det.

Sf 305

Mona andades med lätta andetag, förde sitt huvud fram och tillbaka från vänster till höger, aktivt avsökande det yttre och det inre. Hon slöt sin ögon och öppnade det enda inre, genom aktivering av regnbågsbron mitt inne i huvudet. Ett kort ögonblick passerade syner, de några återstående i ego färgade lager, som hängde kvar i henne varelse. Allt som kom fram fick göra så, utan inblandning av personligheten.

Sf 306

Rening, förlåtelse process, integrering och helgande aktiviteterna skötte sig själva. Med benäget stöd av den store anden. Hon hade lämnat över sig helt och hållet nu, önskade ingen återvändo längre. Hjärtat slog lugnt och stilla sina slag, fylldes med trefärgad kärlek. Lågorna, också tre till antalet, växte till sig. De flammade uppåt via hals chackra, uppfyllande huvudcentren. Allt synkroniserade sig naturligt.

Sf 307

Det var så rätt och Mona noterade det i djup tacksamhet. Hon såg igen sitt senaste liv, samt en del andra. De som haft något med denna stund att göra. Låsningarna som hindrat, visade upp sina symboliska anleten. Ytterligare en repetition för minnekärnornas skull. Precis som den kände Buddha, mötte hon ”Mara” den inre demonen, fullt ut och frestades inte. Stilla, mycket stilla föll hon in i GUD, vad det nu var.

Sf 308

Funderingarna Mona haft kring begreppet GUD, en lite tid nu, hade visat sig helt meningslösa. Det gick inte att omfatta detta och vad det stod för. Det hjälpte inte hur mycket hon än hade försökt tänka ut, läsa sig till bra förslag via referenser, eller lyssnade till andras försök till förklaringar. Svaren fanns inte där. GUD i sig var lätt road av detta, om nu något så oförklarligt kunde vara lätt roat. Detta trodde nog ändå Mona.

Sf 309

Hon mös mitt i sitt djupa kontemplativa tillstånd. Läpparna formade sig till ett liggande halvmåne liknade småleende. Mona förstod nu, det gick upp för henne i samma stund som mungiporna drog sig uppåt. Hur att falla in i detta outgrundliga något var en sak och inte så svårt till slut. Men att ta modet till sig och istället välja aktiva handlingen, dykningen rakt in i samma intighet, det var något helt annat.

Sf 310

Mona hade en längr tid anat att hon var mangladm knådad och mogen nog för detta beslut. Makten över sig själv, personligheten, kommunikatören, samt ödets väninnor, låg alldeles inom räckhåll. Allt hon behövde göra var att ta beslutet, lita på dess riktighet, följa denna tillit i spåren och helt utan förväntningar på vad som komma skulle. Vilken port hade hon faktiskt inte övervägt tidigare, det hade andra skött om.

Sf 311

Färden hade lett henne till rätt plats vid rätt tidpunkt. Det var allt förberett. Berörda anförvanter var invigda i det hela. Återstod endast kallibreringen av kropparna och akten, den sista tredje dimensions akten. En liten vackert mönstrad salamander kröp upp på hennes högra fot, stannade till och såg henne rakt in i ögat med en förtrollade blick. Den meddelande henne att allt var klart, nu kunde hon komma.

Sf 312 PUB

Alltså blev det djupvatten porten som skulle användas. Mona lät det tredje, all seende ögat vara öppet, slutade blunda med sitt vanliga ögonpar, reste sig upp ur yoga ställningen och klev ett par steg ner mot vattnet. En aktiv inandning och en passiv utandning, sen fortsatte hon rakt ut i sjön. Långsamt, och med sökande steg fann hon den lilla upphöjda heliga grynnan. Placerade sina båda fötter på den.

Sf 313

Hon balanserade fysiska kroppen och de andra, tog ansats och dök i. Det blev kallt, mörkt, till slut helt svart när hon simmade neråt, in i alltet och ingenting. Omsluten, trygg i sig rörelse mot det ulitimata okända, såg hon för sitt inre öga mängder av liv passera revy. Minnen hon inte ens tidigare känn till visade upp sig och uttlade sitt stöd för hennes beslut. Mona var nu verkligen, ”hon som såg allt”.

Sf Prolog

Dagarna innan portarna förseglades, tillbringade besättningen i djupa dimensions sammankopplade meditationer. Elementen gicks igenom i tur och ordning. Jord för jordens portar, vatten för alla vattenportarna, eld för de transformativa rörliga och luften för de nästan osynliga. Slutligen lät de etern lägga sina sigill över dem alla, för att sinom tid låta sig upptäckas och öppnas igen av de rena och seende.


Sommar följetongen ”Hon som såg allt! avsnitt Sf 223-278!

Prosa Inga kommentarer »

Sf 223

De inre rösterna var inte längre ensamma. Andra milt viskande, men klart hörbara fanns där nu också. De samtalade med henne och hennes olika delpersonligheter. Beredde liksom plats för läroperioden Mona skulle erfara. Solitära stunder i de invigningskammare, iordningställda för att förstärka henne som kärl. All kommunikation skulle komma att ske inom henne, i det tysta och närande.

Sf 224

De i halvcirkeln stående gav ifrån sig ett enda unisont och högt tonat AUM. Sedan trädde en av dem fram inför henne, lyfte huvan, förde den bakåt och presenterade sig. Mitt namn i den här världen är RUMEL, hörde Mona inom sig. Den absoluta närvarons förmåga är en av de gåvor, jag har att nära, förvalta och erbjuda, till den som så önskar.

Sf 225

Jag står lugn opåverkad inför allt. Därför har jag utsetts tillsammans med andra här i detta Ashram, att stödja din bekräftelse process. Dessutom förmedla gåvan du nu kan bära och nyttja med full kapacitet. Din ytterlighets sökande attityd, gör dig lämpad att väcka upp denna inre gåva hos dig själv. Tar du emot den? Undrade han, nästan lite högtravande med blicken fast och mild.

Sf 226

Men man kunde samtidigt ana en lite humoristisk glimt i ögonen när han tysttalade. Denne man var inte att leka med, om man inte var beredd att verkligen leka på allvar. Det vita långa skägget, pannbandet i guld, de djupt liggande melerade ögonen, det långa håret uppsatt i en fläta hängandes ner längs ryggen. Dessa attribut, nyanserades dock av den lekfullt knutna röda flugan, längst ut i skägg svallet.

Sf 227

När han var klar, vände han sig om och trädde tillbaka in i halvcirkeln. De visade henne med en gemensam gest, som nästan såg inövad ut, att följa med dem in i klostrets inre regioner. Mona gillade upplägget, lite teatraliskt, ceremoniellt men ändå den lätta energien som omslöt hela förloppet. Det vilade en anda av lekfullt allvar över denna stund. Tankar kring fortsättningen kom upp i henne.

Sf 228

Dock ingen ide att springa iväg längs dessa nu, tänkte hon, bättre att följa med och uppleva det som sker här och nu, istället för att försvinna in i de egna föreställningarnas värld. Den av stora slipade stenblock välvda korridoren förde djupare in i klosterkomplexet. Då och då passerade de sidogångar, vilka vek av ut åt sidorna in i det för Mona okända. Vad som kunde finnas där, skulle visa sig.

Sf 229

Antydningar av dofter slingrade sig in i hennes näsa. De avslöjade ändå att något pågick där inne någonstans i änden på dessa mörka gångar. Men som sagt nu gällde det att hänga med på vägen inåt, neråt i denna, som det verkade mycket större jordade byggnad, än vad utanpåverket gav intryck av. Gruppen av munkar och nunnor eller vad de nu var för något, fortsatte längre in. Facklorna fladdrade förbi.

Sf 230

Takten var ganska rask och Mona fick till en början öka steglängden, för att senare till och med småspringa lite för att hinna med. De rörde sig i en bestämd takt också, stegen gav ifrån sig ett ekande ljud, som fortplantade sig genom korridoren. Det lät inte som ett marscherande, mera som tusenfotings organiska rörelse över slätten. Väggarna verkade njuta av ljudet och slöt sig närmare dem, ju längre in de kom.

Sf 231

Hela upplevelsen påminde mer om ett inträngande i en levande varelses inre, som om de färdades ner genom luftstrupen hos en bergsjätte, vilken njöt av de små kittlande pirrningarna inifrån. Man kunde ju hoppas på att han inte skulle börja hosta, tänkte Mona och skrattade för sig själv. Sedan återgick hon till att koncentrera sig på det snabba lunkandet hon höll på med. Djupare och djupare neråt.

SF 232

Luften tätnade och snart skulle hon behöva vila sig lite. Andan höll på att ta slut. Kort efter dessa tankar sprang Mona plötsligt in i ryggen på den som var framför henne. De hade stannat till och någon kom fram, tog ett lätt tag i hennes arm. Denne eller denna, vilket det var kunde inte Mona avgöra, förde henne åt sidan och viskade några ord i örat på henne. Meningen verkade vara att nu inleda arbetet.

Sf 233

En dörr öppnades i gången på vänstersidan och hon visades in i ett litet utrymme. Några stearinljus i en sjuarmad stake, på ett vacker träbord i ena hörnet, tändes upp. Hjälparen överlämnande ett knyte med, som Mona senare förstod, sängkläder och en lång kaftan med huva på. I tyget fanns också inlindat artiklar för hygien skötsel. Där efter lämnades Mona ensam kvar och dörren stängdes till.

Sf 234

Det hade gått så fort så hon hade inte ens hunnit reagera eller ställa några frågor. Mona gjorde sig så hemmastadd som det gick att göra. Lade sig ner på den hårda sängen och slöt ögonen. En stunds vila och meditation kändes helt rätt just nu. Hon somnade ögonblickligen, drömde antagligen och allt förföll så naturligt. Flera timmar senare väcktes hon av ljudet från en pinglande klocka.

Sf 235

Hur länge den gråa gestalten hade stått där inne i rummet och betraktat henne, framgick inte. Mona satte sig upp på sängkanten och tittade på henne. Det var en lite äldre kvinna med vackra men strama ansiktsdrag som stod där framför henne. Klädedräkten var helt grå på utsidan, en munkkåpedräkt skulle man kunna säga. I händerna höll hon ett par klockor som hade klingat Mona till vakenhet.

Sf 236

Kvinnan talade med djup röst och frågade om Mona sovit gott. Berättade sedan vad som skulle ske under den här dagen och visade rummets olika funktioner. På en väggen hängde en stor spegel. Denna skulle Mona använda varje dag minst tre gånger och alltid med ett speciellt sinnestillstånd. Det var en spegel för synliggörande, upptäckande och genomgång av de aurafält människan bär med sig.

Sf 237

När kvinnan, som förresten presterat sig som Mina, förklarat hur spegeln skulle användas och en del andra saker som Mona skulle ägna de första dagarna åt, pinglade hon med klockorna igen. Någon kom in med en dukad fruktfrukostbricka, en karaff med vatten och så lämnade de henne igen. Hon åt av frukten, drack ett par glas vatten och betraktade under tiden spegeln med stor nyfikenhet.

Sf 238

Den såg inte ovanlig ut alls. Sträckte sig från golv till tak, så att man kunde se hela sin skapelse om man ställde sig framför den. Mona upptäckte också en markering i golvet, en åttauddig stjärna mitt i rummet. De längsta spetsarna pekade mot spegeln, dörren, sängen och ett utmejslat altare på den ena väggen. Innan Mona på allvar gav sig hän åt spegelövningarna, läste hon de skrifter Mina lämnat till henne.

Sf 239

Orden rann in i henne, tog plats och sålde sina idéer lätt. Hon accepterade det skrivna rakt av. Allting som presenterades kändes klokt och riktigt, ingen överdrivet konstaterade stil i detta budskap. Mångåriga samlade erfarenheter, som efter tider av muntliga berättelser, efterhand nedtecknats till de heliga dokument hon nu tog del av. Mona läste och tog i beaktande, övervägde hur hon skulle göra.

Sf 240


Vilande en stund med slutna ögon och lät det lästa sjunka in. Känslan hade ju alltid funnits där. Det fanns mer än fysiska kroppen, att ta hänsyn till. Materiella, ta på bara delen av verkligheten tog så stor uppmärksamhet, att den resterande så mycket subtilare till sin form, inte vanligen märktes av. Nu var det dags för ett medvetet arbete med detta. Mona reste sig upp och gick fram till stjärnan i golvet.

Sf 241

Hon rätade in sina kroppar så gott hon kunde, ställde sig med båda fötterna på var sin sida om den åttuddiga stjärnrelieffen i golvets mitt. Vänd mot spegeln på väggen där, slöt Mona ögonen och tog ett antal djupa avslappnade andetag. Allt detta enligt de instruktioner hon läst i skrifterna. Sedan öppnade hon ögonen igen, kisade mot spegelbilden framför henne och väntade.

Sf 242

Enligt det skrivna skulle de olika kroppar vi har, successivt framträda i den ordning som var menad för adepten framför spegeln. Alla i sina respektive uttryck när det gällde lyster, färger och geometriska mönster. Först såg Mona ett smalt vitt skinande fält bli synligt. Det omgav hela kroppen och liksom skapade en ljuskopia som motsvarade den fysiska totalt. En varm känsla genomfor henne.

Sf 243

Denna lysande kropp var lätt vibrerande, bestående av mängder med ljusfibrer. De visade sig också koncentreras till mindre och större virvlande områden. Alltifrån små enkla korsande trådar om några stycken, till större och större samlingar och därmed lysande centra i denna kropp. Den kunde kallas eterkroppen och hade bland annat att göra med upprätthållandet av hälsan, via självläkningsprincipen.

Sf 244

Sju stora tydliga områden syntes vibrera och glimra extra mycket. De återbildades kontinuerligt dessa större virvlande hjul, med början från alldeles under skrevet, upp via naveln, vid solarplexus, i hjärttakten, på halsen, mellan ögonen vid näsroten och högst uppe på hjässan. När Mona i en ingivelse vände sig om, såg hon de fem mittersta virvlarna mynna ut också på kroppens baksida.

Sf 245

Några andra lite mindre kunde också skönjas, bland annat lite vid sidan om och ovanför området där mjälten satt. Över huvudet strålade en stjärna av ljus, inte en åttuddig, utan med oräkneliga uddar. Denna stjärna pulserade oavbrutet och verkade ha förbindelse uppåt. Mona fick igen och igen återuppta en lugn och stadig andning. Hon överväldigades inte av det hon såg. Men andningen var viktig.

Sf 246

För första gången såg Mona mycket mer av den eteriska kropp som var mallen för skapandet av den fysiskt materiella. Den var vacker på sitt sätt, glödande trådar, 100000 tusentals, genomsyrade henne. Pulserande av liv och energi, utom där blockeringarna fanns. Hon kunde nu förstå vissa av sina sjukdomstillstånd och åkommor som uppstått och ibland kom till baka. De berodde på just dessa blockeringar.

Sf 247

När nu det förändrade sinnes tillståndet Mona höll, gjorde att tiden och rummets annars normala begränsningar kunde överskridas, blev det möjligt för henne att färdas både bakåt och till viss del framåt i tiden. Om hon valde så, kunde Mona se när och varför olika blockeringar, synliga i denna eterkropp hade uppstått. I de berörda områdena, visade sig bestämda förlopp filmiskt uppspelade i ultrarapid.

Sf 248

Trådarna var nyckeln, där satt alla minnen, från de allra minsta mikroskopiska, till i en stigande skala, oerhört komplexa kluster, där öden stammande från förr ändades och nya cykler startades upp för nya lärande processer. Lektioner efter lektioner för alla inblandade väsen. Det gick knappt att omfatta dessa oändliga historier, trots hennes vidgade sinnes tillstånd. En viss översikt fick hon ändå.

Sf 249

När Mona efter en stund, vilken i realtid motsvarade ungefär 5 timmar, avslutade den första sessionen, kände hon sig ändå inte trött. Kroppen och dess lemmar hade kraft kvar att göra en kortare vandring i tunnlarna utanför rummet. Senare när hon ätit en välsmakande soppa och vilat ett tag på sängen, återupptog hon en andra mer fördjupande stund vid spegeln och därefter ännu en tredje, konsoliderande.

Sf 250

Dagarna efter, närmare bestämt ytterligare 7 stycken, följde samma mönster. Mona gick upp tidigt, åt en enkel frukost oftast bestående av smakliga färska frukter. Därtill lite nötter för proteinets skull och te, bryggt på det absolut mest kärleksfulla sätt hon kunde tänks sig. Var och en av dessa dagar gjorde hon spegel möten i tre omgångar, inledning, fördjupning och konsolidering.


Sf 251

Kropparna gestaltade sig enligt olika mönster och med ett formspråk anpassat efter deras egna vibrationsnivåer och hennes karmiska menagerier. Mona hade bett om en bok att anteckna i efter första dagen. Hon behövde stöd för det nya och all kunskap som kom till henne, sortering kändes viktig. Det innebar inte komma ihåg, utan mer som att låta den lägga sig till rätta i hennes medvetandemoln.

Sf 252

Det ingick även i spegelövningarna, förutom känningar kring de olika subtila kropparna, en inlärning av förmågan att härbärgera kunskap utombiologiskt, där kontakten mellan hjärna och eteriska nivåer tränades upp. Byggandet av den inre regnbågsbron, på sanskrit även benämnd ”antahkarana”, ansågs vara en nödvändighet för att denna funktion skulle kunna bli varaktig och med tiden beständig.

Sf 253

Medvetandemolnet som metafor, för det fält av insamlad och bevarad kunskap, vilket kunde uppfattas omge våra väsen som ett moln, utstrålande från de subtilare kropparnas gemensamma minneskärnor, fungerade väl för Mona. Hon kunde föreställa sig hur, de med ny kunskap fyllda konceptbollar, vilka kom henne till dels under speglingarna, placerade ut sin kunskap dit där den hörde hemma i molnet.

Sf 254

Anteckningarna i den lilla boken Mona börjat skriva i, flödade ner. Hon skrev nästan som om det varit automatisk skrift. Väldigt mycket kunde utlämnas, men en hel del krävde sin plats och hon insåg ganska snart att den inte skulle räcka till, anteckningsboken. Skrivandet som kreativ förmåga hade legat dold hos henne. Nu vaknade den upp, krävde att få utrymme och Mona skrattade med hela kroppen av lycka.

Sf 255

Sådant här återfinnande av sedan länge vilande egenskaper, som effekter av ett inre medvetet resande, hade hon inte räknat med. Tacksamt tog Mona emot allt, såg det med ögat och vände sig i riktning mot hjärtat, i vördnadsfull bön och åkallan. Hon gjorde numera så med regelbundenhet. Behandlade inkommande nyheter och upplevelser från dessa plan enligt de lämpliga rutiner som fanns.

Sf 256

Den andra dagen följde hon samma rutin som tidigare. Ställde sig framför spegeln, lät tillståndet inträda. Andades lugnt och rytmiskt, höll sin fysiska kropp positionerad som beskrivet i skriften med instruktioner, lät uppmärksamheten flytta sig uppåt och in i Ajna chackra. Väntade, utan förväntningar på ingenting, vilket var det svåraste och tvingades i början till flera återförande, mantra tonande, OM.

Sf 257

Färger obeskrivligt vackra och förledande, visade sig. De fyllde ut hela bilden, rörde sig fram och tillbaka, växlade över hela regnbågens färgskala, till murrigare mörka och ibland till och med helt svartahål-liknade områden. Uppdykande i denna emotionella aura, minst sagt en målande upplevelse med förförelse som tema. Spelet i spegeln förändrade sig så snabbt att det inte gick att hänga med.

Sf 258

Detta trots att hon upplevde den tydliga kontakten mellan känslostyrda tankar och föreställningen hon bevittnade. Det gick upp för henne hur förförisk denna upplevelsesfär var, den astrala värld där vi som jordiska väsen för det mesta är fokuserade. Vi hade tydligen befunnit oss medvetenhetsmässigt där så länge att nästan ingen, med betoning på ingen, insåg detta sakernas tillstånd.

Sf 259

Det var som om hela mänskligheten, på just detta plan, under innevarande inkarnations runda, vältrade sig och badade i en näst intill ogenomtränglig soppa av oändliga mycket personliga historier, sammanblandade i en enorm mixer. Där alla hela tiden i sin högst egoistiska och mycket personliga viktighet, ansåg sig veta sanningen och inte orkade eller ens av egen kraft, kunde lyfta sig upp till en översyn.

Sf 260

Mona vred sig lite åt vardera hållet, i ett fåfängt försök att se om det fanns någon klarhet någonstans i denna värld stadd i ständig förändring. Men ack så meningslöst förstod hon, gav upp detta försök och ägnade resten av tiden åt accepterande och syngligörande av sina egna tillkortakommanden, brister och defekter. Alla dessa så väl synliga i hennes emotionella kropp. Skrämmande var det att se, men nyttigt.

Sf 261

Den sög energi, den här kroppen och hon tvingades till kraftfulla andningstekniker för att   kunna bibehålla medvetenhets nivån på tillräckligt hög observations nivå. Ändå fanns här viktiga saker att lära. Den hade varit dominant så länge och fortfar att vara det om man inte kände till dess existens. Lärandet bestod bland annat av att se den för vad den var, omsluta och rena den med de andra subtilare kropparna.

Sf 262

Låta den så att säga finna sin rättmätiga plats inom det inkarnerade väsendets konstitution, för att där fungera som redskap för anden och andens budbärare, själen. Ungefär dessa ord hörde Mona från någon obestämd plats i rummet, drog dem till sig och lät dem inpräntas. Senare när dagens övningar var till ända och hon inmundigat det spartanska kvällsmålet, gjorde de sig påminda igen.

Sf 263

Ord kunde betyda så mycket, göra skillnad, men också rent av missbrukas. De användes ofta som skydd mot alltför påtaglig kontakt med känslorna. Detta syntes med lätthet i den emotionella delen av auran, om man hade synförmågan i ordning. I alla ljud fanns en inneboende möjlig makt över materien och i kontakt med andra väsen. Just därför var självkontrollen över kroppens alla egenskaper så viktig.

Sf 264

Aum man tänkte sig att nyttja denna inneboende ordmagi, ingick ett självklart ansvar för de efter-effekter som kunde uppstå. All kunskaps användning, oavsett område, ledde till ett karmaskapande och händelse igångsättande i den illusoriska värld, man råkade bevista. Just därför använde mästare, sina förmågor med noggrann urskiljning och överskred aldrig kosmiska principer som rådde där de verkade.

Sf 265

Mästarna, några hon aldrig hört talas om förut. Mona begrundade ordet, nu omnämnt under den senaste spegel sessionen. Det hade inte direkt kommit inifrån, utan från någon eller något som hon inte riktig kände igen. Rösten var ändå bekant, igenkännbar på samma sätt som när man möter en främling och ändå känner igen den. En dejavy röst som talade om högre syften och annat spännande.

Sf 266

Hon lät dessa funderingar röra sig fritt ett tag, tills de klingade av och en önskan att vila gjorde sig påmind. Sömndruckna ögon slöt sig och Mona sjönk in i Dormanternas värld. Länge skulle hon sova och djupt, nästan helt utan drömmar. Arbetet med den magiska spegeln tog ut sin rätt och under alla sessioner hon genomgick, var alla portar till det undermedvetna vidöppna. Kontakten stark och kontinuerlig.

Sf 267

Några dagar hade förlöpt och Monas upptäckande resa med spegelhjälp, genom subtilare kroppar och deras tillhörande upplevelsevärldar, var snart tillända. Hon såg nu mer av verkligheten och de medvetandetillstånd, hon tidigare inte erfarit medvetet. Det tillförde naturligtvis större kunskap om helheten, men skapade också mer material att härbärgera. Tillgång skapade efterfrågan att handla och handla klokt.

Sf 268

Idéen om mästare och invigningar talade om detta. När genomfört tjänade och självkännedoms arbete nått en viss nivå, där ny kunskap kunde bäras och användas tryggt, invigdes adepten som en bekräftelse på detta. En helt ny värld hade öppnats upp för henne. En värld så komplex och samtidigt vid närmare betraktande, märkligt enkel. Nu rådde andra premisser och Mona sög på den nya karamellen.

Sf 269

Lät den smälta långsamt, undersökte de nya andliga smakerna med stort intresse. Insåg hur nödvändig hennes genomgång av auran varit. Gladdes åt anteckningarna hon gjort i samband med spegelövningarna. Mona såg fram emot det som komma skulle, vad det nu var. Hon hade tillbringat så lång tid i retreat nu och längtade efter sociala möten med de som  vistades i denna klosterbyggnad.

Sf 270

Mona hade tillbringat snart två månader i det högt och så vackert belägna Klostret. Visserligen mest inne i sin retreat cell, men någon promenad ute i det fria hade hon också gjort. Klimatet var verkligen annorlunda här upp på denna höga altitud. Den tunna luften med sin lägre syrehalt, gjorde den svår andad i jämförelse med på nära havsnivå. Ändå kändes den förfinad och synnerligen uppfriskande.

Sf 271

Detta berodde antagligen på mättnaden av främst eteriskt baserade energier, verksamma området. Överallt i detta universum och alla andra universa fanns ett överflöde av alla sorters, naturligtvis olika till sina ursprung och sammansättning. Dock absolut nödvändiga för att skapelse överhuvud taget skulle kunna ske. De satte sin prägel på allt som kom till, vid varje enigmatisk första kosmiska utandning.

Sf 272

Just här och just nu, kunde Mona känna av en aning av denna energimässiga prägling. På denna plats fanns extremt goda möjligheter, att stämma sitt instrument och genom det bekanta sig med denna skapelses unika karaktär. Hon njöt av insikten, andades in både den tunna friska luften och den prana som genomsyrade den. Trots den lokal planetära anknytingen, som starkt färgade upplevelsen, gjorde hennes…

Sf 273

nu bättre utvecklade kontakt med sina subtilare kroppar, samt den aura de skapade, att hon även kände in energier från illusoriskt avlägsnare håll. Några igenkännbara andra mycket märkligare och svåra att överhuvud taget tolka. Denna nya förmåga att uppleva en större del av den mulitdimensionella verkligheten, gjorde henne ibland yr, men var också spännande att avsöka och integrera.

Sf 274

Dagarna i retreat var till ända och hon tillbringade resten av tiden i klostret i samvaro med dess innevånare. Många människor  hade vistats där länge, andra hade bara varit där en kortare tid på besök, liksom hon själv. I vilka syften pratades det aldrig om, det var var och ens egen sak. Alla barn som lekte och levde runt omkring undrade hon över, släppte dock tanken, konstaterande att det nog rörde sig om naturens gång.

Sf 275

Hon hann också med att undersöka klostret lite närmare. Gångarna med tillhörande utrymmen, bildade ett stort nätverk under jord som knappast gick att överblicka. Mona fick inte möjlighet att se allt, men hon förstod vidden av detta byggnadskomplex. Vissa arkitektoniska tecken, antydde för henne att det var riktigt gammalt. Dess historia fanns också, enligt Rumel och Mina, bevarad i skyddade skrifter.

Sf 276

Rumel och Mina, var de sista två Mona samtalade med innan hon gav sig av igen. De förde ett kort men förtroligt samtal tillsamman, efter att först ha genomfört en helig teceremoni. Var och en för sig själv, delade som adepter med sig om sina respektive resor och uppdrag. Mona berättade om det som hänt henne sen hon blev frigiven ur fängelset. Slutligen tog de farväl och allting kändes gott.

Sf 277

Så kom det sig att hon tjejen, som på något sätt helt oförklarligt vaknat upp, fortsatte denna tur mot evigheten. Glatt och med sinnet i lagom balans, stegade Mona ut från ”Huset i berget”, såg sig omkring och tog sikte på sjön där långt borta i fjärran. Vinkade ett vänligt farväl, åt några små grönaktigt skimrande barnaögon som tittade på henne i bakgrunden. Stigen framför henne, låg där inbjudande.

Sf 278

Den slingrade sig i serpentiner, ända från toppen ner till tådalen. En lång väg, syntes det vara. Mona bar den nu välfyllda trunken på ryggen, några frukter i fickorna, gott humör runt läpparna, många fina kloka ord från först och främst Rumel och Mina med sig på färden. Vistelsen där hade varit bra för henne. Varthän och varför, såg hon någonstans djup inne i sig och så vandrade hon iväg.


”Hon som såg allt!” Avsnitt Sf 167 – 222.

Prosa Inga kommentarer »

Sf 167 PUB


Om någon ändå gav sig in på ett försök att beskriva hur denna stora ängels värld kunde te sig, användes beskrivningar liknande denna. Den bestod av något som kunde liknas vid flytande kristallisk materia. Denna materia var genomträngd och verkade uppbyggd av energitrådar, ett slags i geometriskt byggda nätverk glimrande blåkopia, för alla andra långsammare vibrerande och tyngre materiella världar.

Sf 168 PUB

Hen, Närvarons Ängel, hade sitt ursprung från tidigare kedjor i den planetära utvecklingen. Miljontals år bakåt i den linjärt mätta tiden. Då ännu inte fysiskt materiellt inkarnerade andar, befolkade systemet. Den ljuva men intensiva skapelseperioden mindes ingen nu levande själ med lätthet. Dock fanns även dessa minnen programmerade och nåbara, där någonstans inne i sinnenas reservoar.

Sf 169 PUB


Alla dessa namn på andliga kroppar som nu Mona förstod att hon bar med sig i livet, hade ingen tydlig innebörd för henne. Det skull komma över tid och med fortsatt andligt praktiserade. Information om sådana ting fanns naturligt bevarad inombords, men också möjlig att hitta i olika referenser ute i världen. Ytterligare en möjlighet var att observant notera de synkrona händelserna i livet.

Sf 170 PUB


Tolka deras ofta i flera lager dolda innebörder och sammankoppla detta med den egna inre kunskaps källan. Minst 53 sådan budskap fanns inbäddade i hennes cellminnesbank. Det hade Hassan avslöjat vid någon tidpunkt under deras tillfälliga himmelsfärd. Han hade också förmedlat andra för henne viktiga saker att minnas, nycklar till dolda områden där mer kunskap stod att finna.

Sf 171 PUB


En verkade ha handlat om hur den mänskliga principens kausala energikropp formades. Detta återstod dock att möta vid rätt tillfälle och på rätt på plats i tiden och rummet. Nu såg hon de omgivande energivarelsernas önskan att fortsätta det som pågick här på tingsplatsen. Mona bytte fokus och slöt upp med hela sitt medvetande och deltog åter fullt ut, i att slutföra denna kollektiva invigning.

Sf 172 PUB


Marken runt henne och alla deltagare i denna ceremoni vibrerade, höjde sig och sjönk igen i en rytmisk andande rörelse, ackompanjerad av trummorna och hummandet. Det öppnade sig alldeles i mitten för att modejorden skulle kunna ta emot alltets adept och sluta det förbund som slöts vid dessa större invigningar. Heliga sånger bröt ut när han försvann ur deras åsyn och så kom stillheten.

Sf 173 PUB


Ingen sång, eller annan ljudkälla hördes längre. Kvar var bara närvaron av alla väsen, vilka knappt var urskiljbara längre och Mona som kände en böljande värme stiga upp genom kroppen hela vägen från rottrådarna, djupt förankrade neråt och upp till den ovanför huvudet lysande och roterande stjärnan. En mild, god värme lyfte hennes sinne ovanför vanliga verklighetens nivå och perspektiv seendet tog över.

Sf 174 PUB


Så erupterade allting i ett enormt oragstiskt crescendo, marken skälvde, ny förening var uppnådd ännu en gång. Han, Alltets adept och hon, moderjorden Gaia, svepte förbi dem uppåt mot skyarna ovanför deras huvuden och vidare långt, långt bortom. Så återfick  platsen sin naturliga form. Mona var ensam igen, utan något annat synbart runt omkring. Det var som ingenting nyss hade hänt här.

Sf 175 PUB


Men hon kunde känna de andra genom märg och ben och på så sätt gav de alla ifrån sig ett unisont far väl. Sedan var skogsljuden där igen, fågelkvitter, prasslet i buskar och markhålor, vindens sus i de stora trädens bladverk. Mona sjönk tillbaka ner på marken, intog en passande yogaposition, gjorde några mudrur för att stabilisera sig och lät återgången till det dagliga sinnestillståndet bli ett faktum.

Sf 176 PUB


Stillheten var magisk och perfekt för en stunds rekapitulation, samt integrerande arbete. Mona sökte upp ett av de största träden, kontaktade dess andeväsen och lät allting som borde göras, ha sin gång. Dessa stora långsamt levande väsen gav inte alltid frivillig tillgång till sina minnesbanker och rekapitulerande egenskaper. Men den invigning som nyss skett, gav Mona en naturlig fribiljett till detta.

Sf 177 PUB


I en helt naturlig vridande rörelse av huvudet från höger till vänster och tillbaka, fördes minnen som var i behov av genomgång, fram till hennes dagsmedvetande. Andningen följde vridningarna in och ut i en korrelerad takt. Processen pågick under några timmar tid, fast hon upplevde det som att tiden stod still. Sanningshalten behövde bedömas och vikten av dem, så att sorteringen fungerade väl.

Sf 178 PUB

Antalet minnes komplex var högt och de visade sig alla i komplicerade mönster, färgfyllda och blandade med dofter, vilka uppenbarligen aktiverande de känslointryck som frammanade  varje minne. En del hörde till nuet, andra härstammade från längre tillbaka i tiden och hade tydligare karmatiska kopplingar än de nyaste. Men även här fanns ett observandum, att tänka på när det gällde bedömningarna.

Sf 179 PUB


Gammalt och nytt var ju i sig en illusorisk uppfattning om tiden. Mona hade levt avstängd och separerad så länge från den verkliga verkligheten, att hon lätt återgick till linjär tidsuppfattning. Då blev perspektivet för begränsat och uttrycken för lagring av minnen färgade av det dualistiska sättet att se på saker och ting. I den helare världsbild Mona nu höll på att göra till sin, fungerade inte detta.

Sf 180 PUB


Där behövde alla delars ömsesidiga beroende och påverkan på varandra, räknas med. Helheten vare sig kompromissade med eller kategoriserade sin verklighet, den endast var som den var och alla delarna fungerade i perfekt samklang med varandra. Vad som sedan hände, när den fria viljan skänktes som en villkorlös gåva från den outsägliga källan, till alla dess mindre delar, kunde inte förutses.

Sf 181 PUB


Detta var kanske också meningen med det hela, eller som man skulle kunna säga, ”alltets vägar äro outgrundliga”, men perfekta och ständigt nära sina älskade. När Mona suttit i djup kontemplation så länge som hon trodde det behövdes, somnade hon till. Så hördes ett viskande i hennes öra. Det lät som små klämtande tibetanska klockor och upprepade sig, lockande hennes uppmärksamhet.

Sf 182 PUB


Mona öppnade ögonen sakta och såg en gestalt sitta huk, precis framför henne. Gröngula skimrande ögon tittade tillbaka. Där utan ett ögonblicks undvikande och med en rättfram uppsyn, stod Pan i sin alldeles egna skapelse. Ansiktet var prytt av ett glatt leende, inte otäckt alls trots de lite vassa tänderna. Öron spetsiga om om de vore ett kattdjurs, höll en liten av gräs verkade det, stickad mössa på plats.

Sf 183 PUB


Kroppen spenslig och smidig skruvade sig av spänning och nyfiken förhoppning om samvaro. Han blinkade till med båda ögonen i en nästan galen gest och sa, välkommen min sköna Månprinsessa, välkommen till mitt rike. Här kan du stanna hur länge du vill, men det är inte det du skall göra nu. Du skall få höra budskapet jag har till dig som budbärare, precis en sån som Merkurius var åt de höga Gudarna.

Sf 184 PUB


Min uppdragsgivare är dock modern och hon vill att du skall finna vägen till dem som har den här skogens ledtråd. Vill du höra nu? Han verkade invänta någon form av reaktion från Mona´s sida. Hon funderade, såg på honom med en undersökande blick, försökte avgöra om han var sann eller falsk. Men så såg hon igen de vackra glimrande ögonen och kände sig säker på att allt var väl.

Sf 185 PUB


Denne skogens väktare och dansgud hade inte några onda avsikter. Misstroendet hade nog mer att göra med de gamla bockfots sägnerna och de missuppfattningar som spridits av vissa religioner. Ideér om naturens väsen som representanter för mörka makter. Alla levande i helhetens värld var heliga varelser, lika berättigade till respekt och livsrum. Andra åsikter om detta hörde till den illusoriska delen av sinnet.

Sf 186 PUB


Beredd på lyssnade, aktivt lyssnande, öppnade sig Mona för Pans överförande och hörde till en början ingenting. Men så kom det sig att den inre mottagande antennen vaknade till och så kom det budskapet, i portioner. Tillrättalagda koncept, grupperande sig i relation till de aktuella minnen hon hade. Klostermurar i grå sten och en tunnel som ledde någon vart, en sedan länge okänd orden för bevarare fanns där.

Sf 187 PUB

Ett märkligt, betydelsefyllt namn kom också till henne. ”The Houseberg adepts”, en sagolik samling lärjungar, bestående av kvinnor, män och androgyner, vilka valt att som väktare bevara somliga sanningar för eftervärlden. Ett åtagande ingen tvivlade på vikten av. Alla som tog eden fann vägen till denna dolda plats, kallad Huset i berget. Pan log och såg med sina stora mörka pupiller, djupt in i hennes själ.

Sf 188 PUB

De fladdrade, ja oscillerade hela tiden, hans ögon. Bakom det mörka som det först såg ut, kunde man ana något annat. Strängar, oändligt många, dansade fram andra rymder parallella till den i ögonblocket rådande. Glöden i hans ögonbottnar berodde på återskenet från dessa gyllene strålande strängar. Det var en svindlande syn och Mona hängav sig en lång stund åt att se och försvinna in i detta.

Sf 189 PUB

Men så blundade Pan och uttalade sig lite mer bestämt. Lyssna nu noga på mig Månprinsessa. Du kommer att gå härifrån med nytt mod, nya mål och en visshet som leder dig till rätt plats och sammanhang. Den här skogens djupaste visdom finns förborgad och bevarad här sedan urminnes tider. Dit skall du nu, för att grundligt gå igenom innebörden, under ledning av sällskapet som vistas där.

Sf 190 PUB

Runt om i världen finns det liknande platser minnesbevarande, för den i rätt tillstånd besökande, kan öppna och ge tillgång till allt som behövs för uppgiften. Dessa är till för andra upptäckare, vänner verkande där de är och bör vara.  Din väg ligger här alldeles runt hörnet, på din sinnesupplevelse och du väljer den precis som du skall. Ta mina ord på allvar, som en naturlig gåva du förtjänat att höra.

Sf 191 PUB

Gå nu och vänd dig inte längre om i sökandet, fortsätt rakt fram. Se allt som det är och minns alla orden av visdom Hassan och de andra du mött, har delat med sig av. De har återuppväckt minnen inom dig själv vilka delas av oss alla. Vi hjälper varandra att minnas för att därmed fortsätta den heliga resan tillbaka hem. Nu öppnar jag snart mina ögon och då är du redan borta, ännu en gång på väg.

Sf 192 PUB

Lycka till kära Månprinsessa på din resa, vi ses igen när tiden är inne för det. Så tystande han, öppnade sina ögon och såg henne inte mer. Hon sprang redan nerför skogsbacken, glatt viftade med sina uppsträckta armar, i en avskedsgest. Pan log också och förpassade sig snabbt bort från den synliga världen. Under mötesplatsen där de suttit, vibrerade jorden känslosamt, nöjd med allt som skett.

Sf 193 PUB

Senare växte det upp en vacker berså, där under det stora trädet. Den döptes så småningom till ”Ögondansandets Berså” och vandrare som passerade genom denna skog,  såg till att stanna en stund just där. I dess skydd och under en vilostund, kunde de hämta  inspiration inför sin fortsatta vandring. Det hände inte så sällan att de i ett slags drömtillstånd, såg saker de aldrig tidigare sett.

Sf 194 PUB

Märkliga syner, där det skådades stora samlingar med många underliga väsen, frotterande sig och dansade tillsammans. Både över, underjordiska och andra inte beskrivbara enligt mänskligt språkbruk. Vackra förtrollande scener, vilka verkade ledas av en liten lysande kvinnofigur. Hon påminde om en prinsessa, omslingrad och klädd av gröngula skimrande, små levande Pan figuriner.

Sf 195 PUB

Mona fortsatte under några timmar, till en början springande och efter ett tag i lunkande takt, in i för henne okända områden. Trädtaket tätande och det blev mörkare och successivt en fuktigare atmosfär. En kraft ökade och drog i henne, hon gjorde absolut inget motstånd. Snarare önskade Mona få uppleva mer av denna mystiska dragkraft. Hon anande att några väntade på hennes ankomst.

Sf 196 PUB

Och just så var det, munkarna, nunnorna och de andra, alla adepter sedan många år, hade väntat nästan lika länge som de varit där. Tilltron till att någon speciell skulle komma var obruten under lång tid. Sista åren hade någon börjat undra lite över, om när var nära nu. Så komma det efterlängtade budskapet en dag, som en absolut övertygande känsla under en gemensam kvälls meditation.

Sf 197 PUB

Alla upplevde exakt samma sak. Ett virvlande snabbt ökande sammelsurium av bilder röster och glädjedansande utbrott från en hop av troende, vilket plötsligt ändade i en total tystnad. Då avbröts meditationen och alla gick genast till sina respektive retreater för att låta budskapet finna sin riktiga plats. Fylla ut det tomrum de var och en burit under en tid. Den återfödda känslan av lycka gick att ta på.

Sf 198 PUB

Dagarna efter denna händelse, pågick en febril aktivitet kring allt som behövde ställas i ordning inför ankomsten. De sparsamt möblerade salarna ändrades om, till olikfärgade invigningsrum. Ett alldeles eget litet retreat gjordes klar för henne, den kommande. Det var en hon, det visste de med säkerhet. Köksregionerna fylldes med ren och väl anpassad föda, för att stärka resonansen vid invigningarna.

Sf 199 PUB

Den mycket gamla klosterbyggnaden var knappt synlig för någon som passerade på lite håll. Större delen av klostret eller huset i berget som det ju kallades i folkmun, låg inne i själva berget Housberg. Den synliga delen liknade mest en klosterruin och endast några välskötta trädgårdar i omgivningen, avslöjade för den riktigt nyfikne att någon bodde eller höll hus här. Under jord var dock detta klosterkomplex,

Sf 200 PUB

en väldigt utbredd skapelse. Tunnlar sträckte sig över stora områden, med grottor och gömmor som ingen av de nu boende kunde överblicka. De gamla kartorna hade förkommit i en brand för länge sedan. Det var på den tiden då inkvisitionen härjade också i det här trakterna. Någon liten kunskap om detta fanns bevarad i det åldriga biblioteket. Man hade lyckats rädda några böcker och rester av en del planritningar.

Sf 201 PUB

Men det mesta hade tyvärr försvunnit. Så utforskning av de inre regionerna var en återkommande aktivitet för alla adepterna. Men nu koncentrerade de sig allihopa på förberedelserna inför Månprinsessans 9-10-11 invigningar. Detta var deras uppgift, att beledsaga henne och skapa så goda förutsättningar som möjligt, för en genomgripande bekräftelseprocess, som ju invigningar egentligen var.

Sf 202 PUB

Det uppnådda tillståndet skulle bekräftas och göras till en naturlig del av hennes instrument, kroppen. Under dagarna som gick kom det fler och fler signaler från när och fjärran, under de dagliga gruppmeditationerna. System i mikro, mellan och makro kosmos kopplade upp sig mot invignings platsen. Även Monas samtliga delar av hennes väsen, meddelade sig i olika grad men med regelbundenhet.

Sf 203 PUB

I vilken grad detta skedde med full medvetet för Mona, var inte avgörande i nuläget. Detta ansvar låg fortfarande hos hennes Solängel. Så småningom, någon tid efter denna övergångsinvigning från en medvetenhets runda till en annan, skulle denna ängel tacka för det själsliga samarbetet och lämna henne. Gå vidare till nya utmaningar och uppdrag i en annan runda och nivå av medvetenhets utvecklingen.

Sf 204 PUB

Alla dessa lågor av liv bevistande den här del av det skapande, hade sina egna individuella resor och teman att genomleva. På så sätt utvecklade sig den storhet vi kallar vårt universum, för att på sin nivå utföra den resa vi alla gör. Resan från det outsägliga ner genom omedvetenhet, tyngre lager av materia, så småningom till fullt medveten individualisering och så åter upp igen genom illusionen.

Sf 205 PUB

Vidare tillbaka till hemmet, eller den naturliga närvaron i GUD. ”Granted Oneness Devotion” som begreppet för denna storhet benämndes på engelska, egentligen ovidkommande i detta sammanhang, men ändå värt att nämna som en liten teeser*. Denna universellt drivna princip, där något delas upp i mindre upplevande enheter, vilka sprids rakt ut i den ännu oupptäckta materiella verkligheten.

Sf 206 PUB

Alltså de differentierade Guds gnistor, vilka uppstår i vissa universa. Otroligt komplext och fantastisk att skåda, för dem med denna förmåga. Bara denna enda av alla kosmiska principer var ursprunget till mängder av mytologiska urkunder och sedermera de religioner som uppstått på planeten. Berättandet hade fortgått ända sedan de första kontakterna uppstod och levde fortfarande vidare.

Sf 207 PUB

Nu närmande hon sig målet för denna skogstur. De sista stegen fram till, som det såg ut till det yttre, den klosterruin Mona skymtat för en stund sedan, kändes lovande lätta. Andningen lugnande ner sig, kroppen ställde om från aktivt adrenalinutflöde till sympatiska systemets hormonblandning. Stegen blev mer bestämda och snart ville hon  vila sig beredd, inför det som skulle hända.

Sf 208 PUB

Hon var trött i kroppen men inte i anden, inte heller själen gav uttryck för något tyngre tvivel. Lyckan kommer lyckan går var inne på tredje versen och orden rann till i hennes sinne. Några känningar av kollektiv lyckorus nådde henne också och Mona samlade sig inför inträdet i ett av dessa invigningarnas palats. Trädgårdarna runtomkring det som Mona antog var entrén såg för ett tränat öga välskötta ut.

Sf 209 PUB

De var anlagda så att de inte utmärkte sig, täpporna, spridda ut i omgivningarna relativt nära klostret, enligt permaodlings traditioner. Syftet var nog inte i första hand att dölja sig, mer att nyttja den geografiska situation och de förutsättningar klimatet gav. Klostret låg på en relativt hög altitud, så man var hänvisade till denna form av anpassning. Sedan gav detta med småsynligheten en god bieffekt.

Sf 210 PUB

Vilket gjorde att besökare inte hörde till vanligheterna. De fanns visserligen och kom också då och då. Alla välkomnades med respekt och gästfrihet, blev informerade i allmänna ordalag om denna plats syfte och livsstil, men inget onödigt och förvillande yttrades. Med den nu kommande, var det annorlunda, hon var fullt ut införstådd med varför hon letts hit. Hon hade börjat se allt!

Sf 211 PUB

När Mona kommit upp för berget, satte hon sig ner på en av de vackert snidade träbänkarna utanför entrén till klostret. Lät sig själv invänta själen och hela hennes varelse. Utsikten bredde ut sig under henne. Dalen nedanför genomkorsades av många vandrings leder och mindre stigar. Överallt mellan träden där nere syntes små öppna platser, blommande små oaser för pollinatörer.

Sf 212 PUB

Mötesplatsen för den stora samlingen syntes också tydligt, men nu som en naturskön park, mitt i den gröna alpskogen. Livet rörde sig fram och tillbaka genom skogsdungarna, ägande detta område av naturen på ett naturligt sätt. Skogen omgavs av berg, stora berg, alla med sina egna betydelsefulla namn. Sanningen att säga, kände hon sig som en av ägarna och förvaltarna av denna yta.

Sf 213 PUB

Hon började dra in djupa andetag av den friska men tunna luften. Här högt ovanför trädgränsen var den mer som en eterisk osynlig dimma, vilket gjorde den lättandad och fin. Snart kände sig Mona välfylld och vibrerande av nyfikenhet, men samtidigt beredd inför de närmaste dagarnas invigningar. Hon hade nog aldrig kunnat ana att hon en gång skulle stå inför något sådant som invigningar.

Sf 214 PUB

Det var ett begrepp Mona för bara en tid sedan inte ens var bekant med. En kort stunds eftertanke kom över henne och hon mindes resans början, den goda vaktens varma förstående blickar, sista destruktiva natten och skärningarna, bussen som tog henne till månskärans strand och allt som hänt sedan dess. Minnet var fullständigt klart och in i detalj ihågkommet, som ett fotografiskt avtryck.

Sf 215 PUB

Nu återstod bara att vända sig om och ta nästa steg i denna underbara och nu inte längre lika utmanade resa. Den hade på kort tid blivit till det naturligaste i världen och så självklar, att Mona förstås förundrades av också detta faktum. Men hon hade accepterat att följa flödet, det fantastiska med det hela översteg alla tvivel och eventuell ånger. Hon njöt i fulla drag, vänd sig om, knackade på träporten.

Sf 216 PUB

När Mona klev in genom den förhållandevis lilla vackert skulpterade porten, möttes hon av små leende barn i vita dräkter. De tog hennes händer och förde henne längre in i den av marmorgolv belagda hallen och lämnade henne snart vid en djup alkov i väggen. Mitt emot alkoven på den andra väggen hängde en mörkröd målning, föreställande en madonna. Ögonen lämnade inte Mona, de synade henne.

Sf 217 PUB

Dessa ögon kände hon igen, de hade synat henne förut, i drömmar och dagdrömmar. Då hade hon bara sett själva ögonen och varit rädd för dem. Deras intensiva stirrande som hon uppfattat, hade skrämt och påkallat hennes uppmärksamhet. En uppmärksamhet hon inte ville gå in i då. Nu vid åsynen av dem igen hos den röda madonnan, hängande där på väggen, kändes de annorlunda. Ödmjukare, mer lockande.

Sf 218 PUB

Det var som om de bjöd in till det efterlängtade. Det Mona burit inom sig som en ouppfylld önskan. Något hon aldrig kunnat sätta ord på, men känt till och i rädsla alltid gått ut på. Det var otaliga gånger som hon hamnat i eller valt att fly genom drogerna och annat destruktivt beteende, från unga år och ända tills rätt så nyligen. Alla dessa val och missöden i livet passerade snabbt revy för henne.

Sf 219 PUB

I ett ögonblick av ständigt nu, mötte hon den röda madonnas varma förlåtande blick. Den lämnade henne inte, utan höll sig kvar och penetrerade henne djupare och djupare, tills inget motstånd längre fanns kvar. Hon förestod då att inget gick att dölja, ingenstans gick det att gömma sig och det var ju inte heller meningen med att leva. Alla såg alla hela tiden, på något plan var det så.

Sf 220 PUB


Medvetenheten om detta skiljde sig åt mellan människorna. Vissa sov, andra var halvvakna och ytterligare några kom och gick i sin medvetenhet, om att allt var i direkt ömsesidig kontakt med vartannat. Så hade det alltid varit i den innevarande rundan. Invecklingen ner och in i materien. Därefter utvecklingen tillbaka till ursprunget, med nya erfarenheter inpräntade i minneskärnorna.

Sf 221 PUB


Ögon mot ögon med den röda madonnan eller gudomliga modern, lät sig Mona förföras av alla visionerna, passerande mellan dem. Hon tog intrycken för vad de var, i ett försök att inte sätta igång tolkningsfunktionen i sitt sinne. Bara vara där, se, höra och med hela sig förnimma, det som spelades upp. Alla de förunderliga sjoken av kunskaper som fladdrade förbi i expressfart, sjönk in i henne.

Sf 222 PUB

Plötsligt stannade det till ögonblicket, rummet omkring formade sig igen och synliggjordes. Hon var inte längre ensam med bilden. De hade kommit in och ställt sig runt henne i en halvcirkel, bärandes gråa fotsida munkrockar. Huvorna hängde ned och dolde deras ansikten. De vita händerna knäppta framför dem, lyste i dunklet. Flammade facklor hade tänts upp längs med väggarna i hallen.

Sommar följetongen, ”Hon som såg allt!”, avsnitt 112-166.

Prosa Inga kommentarer »

Sf 111 PUB

Resan inom, liknade på intet sätt resandet i den vanliga världen, mer än att intryckens symboler till stor del var hämtade från den. Även andra, helt annorlunda företeelser förekom. Ovanliga och svåra att beskriva och ändå, inte för inte, viktiga att lära känna och bemästra. Det var som om, hann Mona med att kort reflektera över, ge sig ut på en upptäcktsfärd i en 4-5-6 dimensioner-värld.

Sf 112 PUB

Tiden och rummets enkla koordinater fungerade inte har. Sinnen som till vardags var brukbara, räckte inte till. ”Inside the Donut”, var en fras som nämnts i något SF magasin Mona läst vid tillfälle. Innebörden var inte tydlig för henne, med den låg inom räckhåll för medvetandets utsträckning. Allting var nytt och spännande, lockande nyfikenheten till skapande som inte fått uttryck förut.

Sf 113 PUB

Så pågick större delen av bussturen för henne, i ett inre resande och tillstånd vilket öppnade för intensivt rekapitulations arbete. Sanningen att säga, föreföll det sig som om krafter inte möjliga att härleda från denna delen av verkligheten, var verksamma. Dock inte utan hennes medgivande från andlig nivå. Läget krävde detta, tiden snabbades successivt upp. Reaktion i yttervärlden var att vänta.

Sf 114 PUB

Allt som skulle uppnås, nödgade användandet av särskilda åtgärder. En var att färdas i andra dimensioner, via flygandets teknik. Medvetet drömmande skapade förutsättningar för det. Mona njöt dock av upplevelsen i fulla drag, eller var det egentligen Mona som gjorde det? En annan del av henne, en större del, närmare bestämt en änglalik varelse, började bli tydlig och dess namn var…

Sf 115 PUB

Vimanaum, en solängel, i esoteriska skrifter också benämnd Augoides. Detta aggregat fungerade som kommunikatör mellan anden och kroppen, så länge kroppen inte kunde härbärgera anden fullt ut. I mera traditionellt religiösa kretsar benämndes den själen. Monas första möten med denna del av sig själv hade varit små otydliga reminiscenser under uppvaknandedrömmar, när hon var barn.

Sf 116 PUB

Denna solängel gästade varje inkarnerat väsen efter att individualiseringen inträtt. ängeln fungerade som stödfunktion och ingick en överenskommelse rörande syfte, mål och mening, innan en tillfällig symbios inleddes. Hur länge den symbiosen varade, avgjordes av väsendets utvecklingstakt från individualisering till fullt uttryck av nästa nivå. Den mänskliga principens.

Sf 117 PUB

Lätt förvånad vaknade Mona plötsligt till, när bussen stannade. Utanför tornade bergsmassiven upp sig. En liten öppen plats tog emot resenärerna, när de klev av bussen. Dorfenmauer verkade vara namnet på stället. Snart stod det klart för henne att resan nu skulle ta en annan vändning. Här behärskade hon inte språket. Men det spelade ingen större roll. Sådana mindre hinder gick att lösa.

Sf 118 PUB

Andra medel för kommunikation behövdes och Mona drog sig undan en bit från de andra. Hon behövde utrymme för en kort meditation. Framhämtande av lämplig gåva för ändamålet behövdes. Stillheten sänkte sig över henne, fokus flyttade till lugn fråga inåt, vad ger du mig tillgång till Vimanaum? Ännu en gåva tog sin naturliga plats i hennes sinne och lite senare talade hon bred platttyska.

Sf 119 PUB

Hon bokade ett enkelrum för två nätter och fick nyckel till rum 53. Förde sig rakryggat upp för trapporna till rummet, låste upp och kom in till ett fantastiskt vackert lite bonat tillhåll. Balkongen bjöd på en förträfflig vy över alplandskapet. Luften var frisk och fyllde hennes lungor till bristningsgränsen vid varje andetag. Det var som om luften sökte sig in av egen kraft och ökade på energinivån i Mona.

Sf 120 PUB

Tacksamt andades hon starkt och medvetet in denna luft. Synade utsikten från höger till vänster och tillbaka. Allt stämde på ett sätt som nu började bli vant för henne att uppleva. Synkronisiteterna var sedan länge vardagsmat och allting normalt enligt de egna parametrarna. Skillnaden nu mot förr var att hon litade på dem. Allting skötte sig precis som det skulle och var mycket gott.

Sf 121 PUB

Här låg vägen ut i den naturliga miljön. De grönskande dalarna mellan vittoppade fjäll, bjöd in till vandring och kontemplation. Mona lånade trunk och tillbehör, för ett par dagars tur ut i det vilda, men samtidigt lockande landskapet. Tidig morgon, innan någon annan vaknat, gav hon sig av upp bland bergen. De hade egennamn, det hade hon hört för länge sedan. Alla kallades vid egennamn av ortsbefolkningen.

Sf 122 PUB

Apu någonting, var en variant som stammade från Sydamerika. Makt låg inbakad i namnen dem själva. Sådant var en viktig faktor för människor som levde nära och direkt av naturen. De hyste stor respekt för allt levande, stenar, gräset, alla djuren och modern som sådan. Gaia var hennes namn och bergen på hennes yta representerade stabila minnen. Bärare av kunskap och makt var de.

Sf 123 PUB

Solen visade precis skulten över horisonten och dimmorna lättade så smått. Det var som gjort för långfärds vandring och hon sneglade med ett tacksamt leende på läpparna mot solskivan. Den segade sig upp på den turkosblå himlen. Små luddiga molntussar målade sig själva vita, i ett försök att fullborda den idylliska bilden av ett alplandskap i uppvaknande. Allt verkade morna sig ett tag till.

Sf 124 PUB

Senare skulle det visa sig att den, moder natur hade helt andra sidor att presentera. Mona gav sig hän in i detta för henne nya och än så länge helt oskyldiga möte med den gröna, sköna sidan av skapelsen. Något annat kunde hon redan ana, att där fanns en önskan att visa sig för den nyanlända. En subtilare närvaro av både mörker och ljus, i evig dans kring människans boningar och närområden.

Sf 125 PUB

Länge hade människan trott på och även delat samvaro med naturens mer transparenta väsen. En sorts vilande fredlig samvaro på näst intill lika villkor. Överenskommelser fanns då och bröts de hände ting som ingen kunde förklara. Därför pågick under dessa tider ceremonier och spel som kunde härledas till just dessa respektfulla traktat mellan småtingen och stortingen. Att gå till tinget var viktigt.

Sf 126 PUB

En händelse som från början inte alls var enbart en mänsklig angelägenhet. Under tider som förflutit ändrades dock förhållandena och minneshållarna, så som berg, träd och andra, förlorande kontakten med de stora. Alla självklara möten som uppstått, blev glömda och förpassade till sagornas och myternas värld. Konungar och drottningar, prinsar och prinsessor, samt de

Sf 127 PUB

fablernas omskrivna oknytt och dylikt, hamnade under det omedvetnas tröskel. Så synd tänkte många och dog lite mera i sin fantasi. Mona kände igen sig i detta och den lilla mini sagan hon just kommit i kontakt med, påminde henne om att hålla sig öppen, trosviss och nyfiket betraktande, när den här vandringen nu tog sin början. Den nakne Pan kunde anas lekande tafatt bland träden.

Sf 128 PUB

Andra naturväsen låg i bakhåll för känslorna lite här och var. Det var en riktig lisa för själen att ta denna färd in i det okända. Där inne någonstans fanns platsen hon sökte för tillfällig ro och stillhet. Kanske också möjlighet till svar på en del av de obesvarade frågor hon hade. Mona kände från sitt innersta djup och i kontakt med hela verkligheten, hur meningsfull denna naturvandring skulle bli.

Sf 129 PUB

”Knulp” den vandrande sökaren, en intressant figur, dök kort upp i ett frasserat minne, utan att förvåna Mona. Ännu ett av de många spratt det undermedvetna oförhappandes bjöd på. Sagorna författade genom tiderna, hade mycket att erbjuda den som villigt öppnade sig för sådana reminiscenser från minnes banken. De hade alla material från det som samlats i det undermedvetnas reservoar.

Sf 130 PUB

Denna fras från någon förmodad berättelse, hade att göra med dagens kommande händelser. Det var Mona säker på, så brukande och hade det visat sig vara, extremt mycket de sista dagarna. Mannen kallad ”Knulp”, en sökande men obekymrad vandrare, gick sin egen väg framåt och såg allt. Just denna extravaganta egenskap, föll det henne in, var precis det Hassan hade talat om.

Sf 131 PUB

Seendet av allt, inkorporerande även de dimensioner normalt ej uppfattbara för de mänskliga sinnena. En uppmärksamhets fråga helt enkelt. Var har du ditt fokus, hade Hassan frågat henne. Först förstod hon inte frågan, sedan började hon ana, för att till slut förstå och sedan se. Det handlade inte om det visuella sinnet, utan om ett seende bortom den illusoriska verkligheten.

Sf 132 PUB

Något man kunde börja använda genom att vara i ett förändrat sinnestillstånd. Över tid ökades förmågan att förlänga varandet i detta tillstånd. Helheten blev upplevbar och möjlig att tolka, en helt ny kognitiv förmåga. Hassans lugnande stämma, tydliga förklaringar hade hjälpt henne att landa i denna nya form för perception. Just detta seende ägde också figuren ”Knulp” i sin historia.

Sf 133 PUB

Han var en av flera fascinerade typer i böcker författade av Herman Hesse. Mona hade i unga år råkat få syn på ett av hans verk. Det beskrev en vargpersonlighet som genomgick väldigt dramatiska förändringar i sin personlighet. Sen föll sig ytterligare några av hans utmanande litterära skapelser, i hennes händer. Hon läste dessa och nyfikenheten på andras tolkningar av världen, ökade betydligt.

Sf 134 PUB

Den vandrande ”Knulp” var nog ändå den som hade tilltalat henne mest och som nu naturligt nog dök upp i minnet. Egenskapen att tillitsfullt vandra vidare, rakt igenom alla yttre omständigheter, med obrutet gott humör och som narren oskyldig uppsyn, inspirerade. Nu nalkades en mitt i verkligheten erfarenhet, som på flera sätt liknade den gode ”Knulpens”. Mona stegade ut i naturen, fri och glad.

Sf 135 PUB

Ett varmt välkomnade susande, hördes från de murriga lövprydda träden. Marken luktade fukt och kvinnodoft, sniglarna kröp åt sidan för henne och skogens ande suckade belåtet åt  hela saken. De var inte bortskämda med sådan besökare. Annat hade de varit för tider sedan. Mona kände det och sände en hjärtlig hälsning och samtidig önskan om förlov att besöka detta ljuva habitat.

Sf 136 PUB

Hon bemödade sig om att sända på alla frekvenser hon hade tillgång till. Kontakten var ögonblicklig och stor, eller vid kanske man skulle säga. Ett myller av tankar och känslor mötte henne, somliga lätt igenkännbara, andra nya och lite svårare att förstå, på grund av dialekten. Men budskapet var det samma från alla håll. Välkommen du stora, vi hälsar dig med vördnad och lycka, hit till oss alla.

Sf 137 PUB

Dragen till glädjens rand och smått förlägen, på grund av ovanan att vara så okejad av omgivningen, lät hon en tår eller två droppa ner på marken. Omedelbart gronade sig ett par blad där tårarna fallit, tvinnade sig uppåt till i höjd med hennes läppar och gav Mona en grön, frisk skogskyss. I denna natur kunde allt hända, om man bara valde att se det som det var. Sant för den som såg.

Sf 138 PUB

Efter det mottagandet ökade hon steglängden och vandrade neråt ett system av backar. De ondulerade sig fram och tillbaka i sitt lopp. Mikadorna slöt upp, bjöd på underbara melodiska slingor, spelande sina tunna gnidande ben. Längre in från skogens djup hördes ett dovt vackert något, trummade takten. Basar och basuner syntes inte till, men de saknades inte. Det var nog med denna serenad.

Sf 139 PUB

Sångspel och skinande små balett ensembler kantande Monas rumlande resa in i djupskogen. Det gröna skiftade från ärt till mossgrönt och ”John Bauers” målade skildringar kunde mycket väl beskrivit både stämningen och synintrycken. Alla möjliga och omöjliga väsen tog tillfället i akt att visa upp sig. Sniffa lite på den förbipasserande stora och hennes annorlunda doftande aroma.

Sf 140 PUB

Solen steg snabbt mot himmelsmitten och värmen ökade. Inne i skogens skuggade rum, lekte strålar tafatt med allt och alla. Värmen var fuktig och turligt nog drog det fram friska fläktar med jämna mellanrum. Andningen fanns där och skogens ande såg till att dess innevånare hade en trivsam livsmiljö att vara i. Det hade alltid varit så och Mona som tillfällig gäst värdesatte upplevelsen.

Sf 141 PUB

Men mörkret ökade ju längre in i den sagofyllda världen hon kom. Solens värmande och upplysande strålar skuggades av det allt tjockare lövverket hos de stora höga trädindivider som bebodde alpskogen. Vandringen till rytmen av okända trummande takter var en sublim och samtidigt utmanade sak för Mona. Osäkerhetsfaktorn och upplevelsen av att inte ha full kontroll utsatte Egot ordentligt.

Sf 142 PUB

Det, Egot behövdes ständigt utsättas och ifrågasättas, för att inte den viktiga självkännedoms processen skulle stagnera. Trummorna gjorde susen just nu och Mona log tillfredsställd med detta ett lite snett smil, fortsatte skälvande sin vandring in mot skogens djupaste mitt och samlingsplats. Det skulle hållas ting igen, ett ting som varit så efterlängtat och nu skulle bli av.

Sf 143 PUB

Saker och ting var två helt olika saker i den här delen av världen. Ta på grejerna vägde lätt när skogens ande och alla dess väsen lekte med varandra. Det förkom ingen strid på allvar, vare sig mellan de grupper av andligt differentierade väsen som bebodde denna plats, eller naturens lite långsammare vibrerande träd, gräs och stenar. Alla trivdes och såg med milda sinnen på varandra.

Sf 144 PUB

Det som benämndes ting var i sig en egen sfär för möten. Just det, en sfär och inte en cirkel. När något av vikt skulle dryftas, skedde det alltid i förnämlig anda. Samlingarna kunde vara förlagda till någon vacker glänta som ansågs passande för tillfället. Men det förkom också möten i någon av de andra parallella världarna de medvetet levde i. Dessa gånger behövdes ingen fyskisk plats.

Sf 145 PUB

Tingsfriden rådde alltid, sanningarna flödade fritt och ömsesidigt. Det frågan gällde uttrycktes i energimässig ordning och svaren om de kom, uppstod i det mellanliggande området. Sfärens mitt fungerade som samordnade faktor, där den gemensamma meningen formades. När en sådan blivit geometriskt fastställd, materialiserade sig denna gemensamma överenskommelse som en för alla gällande sanning.

Sf 146 PUB

Drivkraften för dessa möten var det stora VI-et. Andra vinklingar försvann naturligt bort i vindens renade andning. Mörkare områden i deltagarnas sinnen de inte lyckats hantera, offrades ner i moderjordens sköte. Hon, Gaia tog väl emot dessa och lät dem omvandlas i sitt tvådimensionella. Så brukades allas särskilda egenskaper och förutsättningar för bästa resultatet ökade, när kretsloppet omslöt alla.

Sf 147 PUB

Mona kunde erfara detta omslutande mycket påtagligt ju längre in mot skogens mittersta hon kom. De dunkande trummande rytmerna ökade i volym och drog i henne. Fötter och armar, ja hela kroppen rycktes in i extasen av att röra sig mot detta något och av makt fyllda centrum. Samtidigt lyssnade hon uppmärksamt inåt på sina egna signaler. Tydde dem efter bästa förmåga. Såg sig själv liksom inifrån och ut.

Sf 148 PUB

Mitten i henne själv och mittpunkten i denna magiska skog, resonerade med varandra. Tunnlar öppnades mellan dessa båda centrum och varat visade sig glimtvis. Med otroligt skärpta 6-7-8 sinnen närmade sig Mona i en sista ansträngningslös ansats, den sfäriska samlingsplatsen för huvudtinget. Tiden var inne nu för möte med stort M. Där framför henne öppnade sig en fantastisk synvilla, så kändes det i alla fall.

Sf 149 PUB

Träden välvde sig stora och levande i all sin mörka grönska över dem som samlats. Väsen visade sig som hörde hit, bockdjur, småttingar, enerikingar av olika slag, trattfolk och en uppsjö av mer eller mindre otroliga arter. Förutom de vanligtvis synliga djuren, kunde Mona också urskilja andra subtilare, dimlika och rent energetiska skapelser. Dessa sistnämnda uppträdde som i ljus darrande orber.

Sf 150 PUB

Färger representerande både deras känslolägen och ursprung spelade längs med regnbågens skala och bortom den. Infra och ultra dimensionerna var där. Alltinget vibrerade med ett summande ljud, som lät humhumhum. Ett stigande och sjunkande vibrato, på väg mot den ultimata energikaskaden. Hon stannade, tog in scenen. Väntade på något som skull ge signal, eller visa henne vad att göra nu.

Sf 151 PUB

Högt över dem alla virvlade sig den största vortex Mona någonsin skådat. Den sträckte sig så långt upp det gick att se. Formade en rörlig omvänd dubbelpyramid och försvann rakt ner i jorden, alldeles i mitten på tingsplatsen. Området runt omkring vibrerade av kärlek och styrka. De närvarande hummade, alla på sina egna mål, med i en yantrisk formel, den rätta välkomst hymnen. Alltets adept landade.

Sf 152 PUB

I denna skrud klädd, var alltets adept endast synlig för översinnligt medvetande. Monas träning och öppna hjärta gjorde att hon kunde se och uppskatta det hon såg. Lysande och omöjlig att placera in i någon kategori, stod detta överjordiska väsen där mitt ibland dem och förmedlade kunskap, sitt lugna rofyllda pulserande och en stilla känsla av deltagande. Mona tog emot, tog emot och log med ögonen.

Sf 153 PUB

Runt hennes personliga aura drog sig de andra närmare varandra. Samlingen sökte en gemensam gruppexistens och dess uttryck kunde inte förklaras eller beskrivas med jordiska termer. Den måsta bara upplevas, ett enighetsskap som alla bidrog till, genom att fritt dela med sig av sina egenskaper och erfarenheter. Det som uppnåtts under vistelsen på denna planet samlades i en enda stor konceptboll kring adepten.

Sf 154 PUB

Mona lämnade sin perifera position och stegade rakt in i mitten av denna nya medvetenhet. Mötte i en öppen och vidgad blick, Alltets adepts närvaro.  Endast ett ögonblick tidigare hade varit så naturligt och kärleksfullt. Den första övergången från begränsad verklighets uppfattning, till ett nytt tillstånd, den som Mona erfarit med Hassan den Solprydde. Men den gången var bara som en fin försmak i jämförelse.

Sf 155 PUB

Hassan´s anlete och andra från äldre tiders möten, vilka Mona inte tidigare haft medvetna minnen ifrån, dök upp och passerade revy under närvarotiden med sinnesroväsendet. En känsla av igenkännande och förlåtelse, spreds inom henne och sagan var all. Hon höll båda sina fysiska ögon och hela sitt egna sinne öppet och klarseende, som en betygelse för att invigningen verkligen skedde.

Sf 156 PUB

Hon såg allt, hon Mona, var nu en av dem som gjorde det de skulle utan annat ifrågasättande, än om det var ett sant tjänade av alltet. Adepten, skapade tillträde till kända och okända dimensioner. Sjöng sin glimrade sång, AUM och AUM igen. Tonandet var inte bara överjordiskt, utan högre, större och mer omfattande än så. Alla sjöng, tonade, hummade och hela platsen för detta ting såg det som skulle ses.

Sf 157 PUB

Någon yttrade plötsligt ett ord för henne att höra, ett visdomsord. Det var inte en röst, utan mer som en förnimmelse av förädlad förmedling. Viktiga saker att uppleva och göra till sitt. Kropparna, de subtilare än den fysiska, som Mona tidigare endast anat och antagligen i barnaåren känt av, gjorde sig påtagliga och så att säga påtagbara. Väldigt svåra att beskriva och känna av, mitt i vardagens normaliteter.

Sf 158 PUB

Hon kom ihåg från när hon var liten och skulle sova, hur kroppen ibland kändes annorlunda, liksom ofantligt stor som en jättes och hur en pytteliten rörelse med fingret blev som om Gulliver låg där i sängen och skrapande med det över en åker i lilleputtlandet. Första gångerna var detta skrämmande för henne. Så småningom vande och lärde hon sig att leva med det. Senare kom små antydande förklaringar.

Sf 159 PUB

Nu i detta ögonblick visste Mona vad det hela handlade om och tog emot i lugn förvissning om nödvändigheten av den nya kunskapen om och medvetandet kring, hur man använde sig av dessa lättare och snabbare vibrerande kroppar. Lektionerna gavs i en särskild ordning, där varje kropp från den fysiska via de andra, beskrevs och namngavs. Antalet berörda kroppar i detta läge kände Mona inte till.

Sf 160 PUB

Antingen hade hon redan denna kunskap inom sig och den blev tillgänglig för henne nu, då hon tryggt kunde härbärgera den, eller så lyftes den fram från detta Universums djupaste minnesbanker, av Adepten. Vilket det än var så skedde det i stillhet och med en klar intention, som samtidigt fick allt att falla på sin rätta plats. Den visaste av dem alla fanns där och gav sitt stöd, allt enligt helig instruktion.

Sf 161 PUB

Första namnet som kom till henne var ”Sensin”, en maskulin energin i den duala eterkroppen, den andra ”Deniene”, representerade feminin energin i samma kropp. De båda stöttade hälsan och energiflödena i eterkroppen, samt utvecklandet av balansen mellan de maskulina och feminina principerna. Denna balans har i vår värld stor betydelse för fortsatt meningsfull andlig utveckling.

Sf 162 PUB

Nästa bestämda namn var ”Interah”, vars ansvar låg över emotionalkroppen. En oerhört rörlig och av färger sammansatt blandskapelse. Svår att tyda och stadd i ständig förändring, stormade det ofta i detta agregat. De mesta av det kaos hon upplevt i de liv hon levt, hade sin orsak ur denna kropps ostyrlighet. Otaliga negativa, själviska interaktioner med andra väsens Egon, stammade från här.

Sf 163 PUB

Ännu ett namngivande av den kropp vi kallar mentalkroppen, formade sig. ”Dorfan” löd det, ljudligt uttalat i alla fall. Det var möjligt att i denna kropp studera tankar och idéer som geometriska figurer. Den hade också en stark koppling till den tidigare omnämnda emotionella. De verkade ömsesidigt påverkande varandra och skapade tillsammans ett stort hinder för det mänskliga uppvaknandet.

Sf 164 PUB

Solängeln som följt henne sedan urminnes tider, hade också ett namn. Det var ”Umanaum”, åldrigt, med härstamning från långt bortom tiden och rummet. Denna ängels uppgift var att stödja och fullfölja sin egen utveckling, samt ödmjukt övervaka adepten den var andligt kopplad till. Sin egen kraft fick den inte utan tillstånd förmedla eller via sin adept använda och gjorde heller aldrig så.

Sf 165 PUB

Sådan kosmiska principer rådde i detta universum och förmodligen i andra likaså, även om de antagligen var annorlunda utformade i dessa. Det hela gestaltade sig på många olika sätt, som om Detet behövde experimentera när det intog den tunga fysiska materien. Sist gav sig en inte egennamns satt andlig varelse till känna. Dess namn kunde bara översättas till mänskligt språk med orden, ”Närvarons Ängel”.

Sf 166 PUB

Inom ängelns stora kropp levde och förde sig alla de andra. Här inom försiggick allt känt skapande under det tidevarv Mona och många fler befann sig i. Rummet var oändligt och fyllt av multipla dimensioner, ingen av dem mätbar med fysiska instrument, eller ens det vanliga sinnet. Det var lönlöst att försöka och enda vägen till erfarenhet i denna sfär var genom den inre resan. Den som startade i tredje ögat.

Sommar följetongen, ”Hon som såg allt!” Avsnitt Sf 56-111.

Prosa Inga kommentarer »

Jobbat och fått ihop tillräckligt med stålar till allt. Missbruket tog han tag i på allvar efter att ödmjukt ha bett om hjälp. Han fick verkligen kämpa och böja på nacken, till slut förstod han och gav upp. Tacka Gud för det, ropade han till och kramade om henne bryskt men kärleksfullt. Så uppstod en stunds tystnad, de såg på varandra, log lite blygt. Men skrattade sen befriande och återupptog samtalet.

Nu lite lugnare och med mer eftertänksamhet. Mona frågande honom om han skulle vidare snart. Tommy nickade och kollade in sin armbandsklocka. Oups, dags att dra, du vill me va, frågande han. Jo, det skulle hon ju, som fågeln kvittrat. Så Mona svarade ja och passade på att tacka honom på samma gång. De reste sig och gick tillbaka till lastbilen.

Väl inne i förarhytten, kröp hon ihop i en foster inspirerad ställning och mös en stund. Hade han väntat på att hon skulle dyka upp, eller hade någon av själens alla multidimensionella aspekter tagit tillfället i akt och skickat den hon just nu allra bäst behövde. Det snurrade runt ett litet tag enligt gamla mönster, sedan släppte hon hela saken och koncentrerade sig på vägen framför dem. Den var väldigt rak!

Nu styrdes kosan in mot staden med kyrktornet och hem till Tommys familj. Han hade träffat en kärlek som ville ha honom. Bildat familj med barn och allt. Trivdes med det livet och det lät verkligen trovärdigt. I sitt inre hade Mona länge längtat efter samma sak, för så hade det aldrig riktigt hunnit bli för henne. Men det var inget som störde nu, annat var i görningen och hon accepterade detta med lätthet.

Under tiden de färdades in mot staden såg Mona landskapet förändras snabbt. Den vackra bygden, med sina stora lummiga eklundar och blommande ängar, förbyttes mot asfalts belagda industritomter. Bilparkeringar, parkeringshus, höghus och mängder av rusande människor. Irrande stelögda robotar, utförande vad de nu måste göra. Nästan som insekter utan egna individuella mål, bara utföranden.

Det påminde om barndomens onda mardrömmar, där det ljuvliga höll på att dö ut och ingen skönhet  längre fyllde människornas sinnen. Makabra syner som stört hennes frid under de tidiga åren och fått henne att söka sig bort från välden. Drogerna dyk upp och så fanns det inget annat val. De trista men sanna minnena fick ta plats, hon såg på dem med andra ögon nu och kunde förlika sig med meningen i detta.

Gamle Tompa bredvid henne hade tydliggjort en annan agenda, genom sitt öppna berättande. Livsberättelse kunde man också kalla det. Med tacksamhet i hjärtat slängde hon en blick åt hans håll och trots att hans var fäst på trafiken framför dem, nickade han lite och log. Javisst Mona sa han, så är det, vi kommer tills slut fram och sen gäller det bara att fortsätta med att fortsätta. En dag i taget.

De var plötsligt framme och han svängde in i ett bostadsområde med små enkla villor. De såg ut att vara från slutet av 60-talet. Miniträdgårdar omslöt dem och barn i alla åldrar lekte barnsliga oskyldiga lekar. Nu gällde det att ställa om fokus från den inre processen, till den sociala nyfikenhetens känsla. Dock utan att stänga av den, mera som att ha den pågående och samtidigt vara närvarande i mötena.

Tommy parkerade lastbilen och de klev ur. Ha drog henne till sig och sa, du kan vara trygg här, inga hemligheter eller sociala låtsas spel i vårt kollektiv. Det sist sagda hade inte Mona väntat sig. Hon hade föreställt sig Tommys familjeliv som ett vanligt Svensson-Svensson hem, inte ett kollektiv. Hon gav honom en jakande nick, så fortsatte de mot entrén. Mona kände förväntan och nyfikenhet med öppet hjärta.

Det vibrerade dock en svag känsla av oro mitt i all spännande nyfikenhet. Mona hade inte träffat sin egen familj sedan snart 25 år nu. Mamma och pappa seglade iväg då, ut i världen. Båten en spetsriggad kavaljer, hade senast siktats några sjömil utanför nordsidan av Madagaskar. Därefter inga nyheter. Nu pockade hela detta komplex på att få eruptera upp till ytan av hennes medvetande.

Oron var en förkänning, liksom ett förskalv innan själva vulkanutbrottet och Mona sände en snabb signal eller önskande intention till centrum, om att det inte var dags för denna introspektion och utlevelse just nu. Det fungerade och tacksam över att självkontrollen verkade fungera, öppnade hon sig igen för det sociala mötet med omvärlden. Familjen såg snäll ut. Trygga barnaögon tittade nyfiket tillbaka på henne.

Mamma Elisabeth, eller bettan som hon kallades, hälsade Mona välkommen in. Några fler av kollektivets medlemmar var hemma och även de kom fram och hälsade. Omfamningar utväxlades varmt och naturligt. Doften av mynta visade sig komma från tekannan som förberetts för henne och Tommy. En liten vacker te ceremoni väntade dem och så bjöds alltid nya gäster in att dela deras gemenskap.

När de suttit en stund i den runda kuddsoffan, läppjat på teet och smakat på surdegsbrödet, smöret och björnbärsylten, delades det ut några kort med filosofiska texter, till var och en av dem. Därefter kunde den som ville reflektera kring temat på kortet de fått. Många fina saker sades och någon kom till och med i kontakt med djupare känslor från det inre. Mona förundrades av den sköna och öppna stämningen.

Det känslosamma fick komma fram om de ville och alla lyssnade med vördnad och ytterst hög närvaro på det som hände. Mona hade aldrig tidigare varit med om denna form för möte eller den djupa känsla av närvaro mellan människor i grupp förut. Hon kände i och för sig igen sig i några av de andras delningar, som de kallade det, men själva sammanhanget var så nytt och överraskande tryggt, för henne.

En stund senare talade Mona och Tommy i förtrolighet med varandra. De smög sig inte undan, utan gavs naturligt en stunds avskildhet från de andra. Tommy berättade att han träffat Bettan första gången på ett möte för kemiskt beroende. Hon stack ut, med sin svarta lapp för vänster öga och den intensiva blicken från höger. Kallades för ”Odintjejen” av de andra på mötet, en koppling till den nordiska Gudasagan.

Det visade sig senare, när han lärt känna henne lite bättre att hon hade gåvor, mycket spännande gåvor. Bettan eller ”Odintjejen” pratande inte öppet om dessa, inte med vem som helst och när som helst i alla fall. De hade i princip funnit varandra direkt. Ögonblickligen skulle man kunna säga, sa han och skrattade till lite. Frasen; ögon, blick, ligg en, ligg två, ligg trevande nära… dök upp igen!

Mona gav honom en förstulen blick och tänkte på den gode vakten och deras ögonmöten. Tommy fortsatte berättelsen han hade påbörjat i dikeskanten tidigare på dagen. De, Bettan och han, hade efter några månader bestämt sig för att tillsammans gå tillfrisknandets väg , som det kallades i gemenskapen de valt att tillhöra. Det tog inte lång tid för dem att bli havande med första barnet och sedan hade det rullat på.

Livet de levde nu gick på inga sätt att jämföra med livet de kom ifrån. Saker och ting prioriterades annorlunda, samtidigt som vardagen till det yttre var som alla andras. Det var i det inre allt skedde och en ökad förmåga att finna dagliga förändrings utmaningar blev motorn i livet. Kollektivet växte fram som en självklar bieffekt.  Det hade kommit förfrågningar om fördjupad vänskap och gemensamt boende.

Vännerna hade liknade önskningar, att vara fria från kemiskt och annat beroende. Fria i bemärkelsen att de inte ville låta något annat än det naturligt friska livet, vara styrande. De hade alla varit i missbrukspersonlighetens slugt fångande kedjor under så lång tid av sina liv, att det inte längre fanns något annat alternativ än att ge upp och istället uppleva närvaron och tilliten till det som är större än…

När kvällen nästan förvandlats till natten och ögonen börjat svida lita grann, bröt Mona och Tommy upp för att sova. Han visade henne tillrätta i en lite sovalkov uppe nära vinden. Den låg alldeles under ett himmelsfönster, så hon kunde efter att ha bäddat ner sig, se stjärnorna lysa där uppe ovanför henne. En stund njöt Mona bara av ensamheten och suget och det ljudlösa viskandet från vita vännerna där ute.

Minnet från den fantastiska resan med Hassan kom tillbaka och undren som hänt där blev med en gång lika verkliga för henne som de hade känts för bara något dygn sedan. Jesusvattenvandrings undret som överglänste den bibliska berättelsen. Ickarosflygundret fast utan vingar. Hawkinskosmosundret i direkt upplevd version, där passagen genom en singularitet, vrängde henne ut och in, rakt genom sig själv.

Dubbel verklighetsuppfattning eller ännu mer än det, började nu bli vardagsmat för henne. Gränserna suddades successivt ut, utan att skapa någon oro eller rädsla för att tappa förankringen med det genuina. Det var snarare tvärtom, hon upplevde nu tydligare än någonsin hur mångfacetterad och komplex det vi kallade verkligheten egentligen var. Den uppfattningen var dock inte kompatibel med paradigmet för dagen.

Man kunde endast läsa om sådant i Sf och fantasyböcker, samt de vetenskapliga avhandlingar vilka försökt förklara kvantfysiken eller astrofysikers efterlängtade upptäckt av besviket för sypersymetrier. Dessa multidimensionella världar såg och förnam Mona nu bit för bit, i takt med att hennes medvetenhet vidgades. I samma takt förundrades hinn över magnituden i denna nådegåva, från det stora okända.

Den natten sov hon äntligen så sött. Den lilla inom hade inte gjort det sedan många år. Mona gled fram genom sömncyklerna likt albatrossen under långflykt. Svävande över havets brinnade bränningar, överseende det blå och vit där nere. Drömmarnas dynamik spelande upp det undermedvetnas teater, scenen var hennes egen. Hon var på samma gång regissör, skådespelare och publik.

Intensiva kaskader av bortglömda konceptbollar, trummade mot minnets skärm. Det brusade högt till och från och världen vände sig fram och åter, som ett kalejdoskop. Fasetter av samma liv visade sidor av hennes inre, tidigare helt onåbara. Denna form av drömmande var nytt och inte alls störande. Visserligen snurrade det runt rätt mycket, men förmodligen på grund av ovanan.

Det kändes som en annorlunda form av lektioner, lektioner om livet, dess uppbyggnad, virvlande lek med sinnet och inneboende självskapelse. Slutligen såg hon sina händer i en drömsekvens och insåg att hon sov och faktiskt drömde. Den insikten blev början på ett annat sätt att vara där, ett mer medvetet sätt, som att kunna styra det som hände och därmed söka sig till de områden hon behövde se.

Näst intill ovilligt märkte Mona att hon närmade sig tillståndet ytsömn. Hon tog sig samman och rörde lätt på höger hand, tog några djupa andetag och öppnade ögonen. Samma himmelsfönster dök upp ovanför henne. Fast nu syntes inte de vita vännerna längre. Morgonrodnaden varslade om en ny dag. Husets hörbara sysslor som skramlade från köket gjorde henne ännu mera vaken.

När Mona gjort morgontoalett, klätt sig och fixat till sitt hår, gick hon ner till de andra i köket. Frukosten var framdukad och hon försåg sig av de goda färska grönsakerna, det nybakade brödet och ett te som smakade afrikanskt på något vis. Hur hon nu kunde tycka det. Mona hade aldrig druckit något från Afrika förut. Men gott var det alltihop. Det var märkligt tyst runt bordet.

Så inledde de nästan alla sina måltider. I stillhet och detta gav en helt annan upplevelse av själva måltiden. Man såg, kände och smakade maten mycket mer än om fokus skingrades av tjatter och annat. Barnen i huset följde samma tradition utan att störa eller undra över det. Alla verkade obesvärat njuta av det de hade framför sig på bordet. Stunden och stillheten skänkte henne precis det hon behövde just nu.

När en stund gått tog någon upp ett samtal och sen släppte tystnaden gradvis. Ändå hängde den lugna stämningen kvar, präglande resten av frukosten dess samtal och samvaron. Så skönt och naturligt att starta dagen så här, tänkte Mona och lyssnade mest på det som dryftades i samtalen. Någon skänkte henne en mild blick då och då, som för att visa att hon var inkluderad i deras gemenskap.

När frukosten var över samlades alla i lilla stilla rummet, som det kallades, för en morgon meditation. De som ville och inte hade andra uppgifter deltog. Lugn harmonisk musik fyllde rummet och en halv timmes egentid gick inte till spillo.Tommy och Bettan bad senare om ett samtal med Mona kring den närmaste framtiden. De ville veta om hon tänkt stanna ett tag eller hade annat i sinnet.

Allting var så naturligt och direkt här, tänkte Mona. Enkelt på ett sätt som tilltalade henne. Här skulle hon verkligen kunna trivas, men det var något som drog i restarmen. Ett eller flera ouppklarade minnen behövde ses över och det krävde att hon rörde sig vidare. Hur och vart stod inte klart för henne just nu, men det skulle komma att visa sig senare. Tommy och Bettan nickade förstående.

Mona tackade för deras välkomnade gästfrihet, kramade om dem båda två och lovade att komma tillbaka och hälsa på igen. Hon frågade också om de kunde ge henne tips på resväg vidare ut ur staden. Tommy erbjöd sig att köra henne till bussterminalen i centrum. Han stack samtidigt till henne en liten men välfylld börs, som hon inte fick öppna än, sa han och log varmt mot henne.

Varför, visade sig senare när Mona öppnade den. Däri låg en hoprullad bunt med sedlar, tillräckligt många för en resa utomlands. Vilken vän, som helt förbehållslöst skänkte av sitt egna. Tack Tompa, sände hon via medvetandets hjärta och stack ner börsen i fickan. Vid terminalen tittade hon på turlistorna för bussarna och valde slutligen helt på måfå en mot söder, över bron och in i ingenmanslandet.

Men innan Mona gav sig av återstod en sak att göra. Här hade hon varit tidigare, fast under helt andra omständigheter. Bussterminalen var ett av de tillhåll hon som pundare använt till och från för att ta sina fixar. Toaletterna där fungerade väl som tillfälligt skydd och gav den korta stunds avskildhet hon behövt för att kunna ta det kroppen krävde. Mona valde ut den hon oftast haft som favorit.

Den var sig lik så när som på den höga, ur osynliga högtalare, starkt flödande kammar musiken. Även ljuset var annorlunda, isande blått, för att göra det svårare att hitta venerna man sköt tjacket genom. Denna märkliga åtgärd hade kommit till för några decennier sedan. De som beslutat om den hade uppenbarligen ingen aning om hur livet som missbrukare tedde sig. De hade trott sig vara kloka.

Men vare sig ljuset eller hög musik gjorde någon skillnad. Var det något en sprutmissbrukare var expert på, så var det att hitta lämpliga kärl att injicera i. Uppfinnings rikedomen upphörde aldrig att förvåna de socialare som kom i kontakt med dem. Armvecket, foten, mellan fingrarna eller i halsen, spelade ingen roll bara man fick använda det nödvändiga. Sådant var det livet.

En sanning som blev tydlig för Mona, var att hon hade drogat för att leva och levt för att droga. Här gjorde hon upp med detta gamla liv, med hjälp av kunskap hon återfått under mötet med Hassan. Hon accepterade det sjuka som styrt henne, förlät sig själv ordentligt och tog hem det friska. Sedan släppte hon allt annat fritt tillbaka till det stora vi inte kan veta något om, bara leva i.

Efter en stund av djupaste koncentration och konfirmerande handling, öppnade Mona dörren igen, gick snabbt över till biljettkassan och köpte den ödesöppna resa hon valt. Resan genom landet med den tjocka dialekten, bestämdare än så blev det inte. Hon brydde sig inte över varför eller varthän. Allting fick vara som det var, i flöde och nyfiken längtan efter nya upplevelser, med hela sig.

Det var som om en röst inom uppmanade henne att fortsätta söderut, fast utan bestämt geografiskt mål. Något annat, mer subtilt var styrande i henne nu, något som handlade om tillit till de osynliga vägledare vi alla omges av. De andra visa vännerna, närvarande men inte inom synhåll för ögat, utan endast kännbara med hela kroppen. De som är här ständigt vakande över oss i ödmjukhet.

Livsnärarna, namngav Mona dessa osynliga men ytterst närvarande vänner. Påtagliga, men inte påträngande i sitt värv. Hon hade egentligen känt av dem långt tidigare i livet. Hon mindes hur hon som liten flicka, hade upplevt saker som verkade vara annorlunda än det omgivningen pratade om. Mamma och Pappa hade ibland tittat på henne med undrande uppsyn, när hon frågade om vissa ting.

De såg uppenbarligen inte det hon såg, hörde inte de hon hörde. Frustrerad över det undvikande eller till och med negligerande bemötande hon fick, slöt sig en del av Monas väsen. Stängde liksom av det naturligaste hon kunde känna inom sig och försökte leva som de andra gjorde. En mycket smärtsam upplevelse, skapande den enorma sorg och saknad hon sedan dess burit med sig.

Mona hade aldrig fått tid att tala om detta med sina föräldrar. De försvann utanför Madagaskar under en långsegling för många år sedan. Hon var då bara 13 år och nåddes av nyheten en dag på väg hem till fosterhemmet. Stora rubriker på löpsedlarna som talade om det försvunna paret, stormen påstods ha orsakat förlisningen, det var allt. Inuti henne bröt då en annan stor storm ut.

En ny riktning i livet sattes. Hon sökte tröst och glömska från det obehagliga som rörde runt i det inre. Vare sig de sociala myndigheterna eller de fosterföräldrar som passerade revy i hennes liv under de åren, kunde bidra med det hon sökte. Friden fanns inte att finna någon annan stans än i droger och kompisarna som hade det ungefär likadant. Mona blev ett av de glömda barnen i vår värld.

Ett tutande från bussen, väckte upp henne från minnesstunden. Reflektionerna var viktiga och en del av den läkningsprocess Mona nu befann sig i. Resan söder ut hängde samman med dem och var den direkta konsekvensen av det beslut som tagits på den halvmånformade stranden. Hassan hade bidragit med sin kärlek och värme. Färden sedan dess var meningsfull och medvetet upplevd.

Mona klev på den stora dubbeldeckaren, tog upp sin väns börs och betalade för resan med välsignade Tompasedlar. Nu bär det av igen tänkte hon. Hittade en skön sittplats lite längre bak i bussen och stuvade in sitt lilla bagage under sätet. Utanför strilade ett klart sensommar regn, nästan som om någon grät sina stilla helgande tårar över dem. Mona tog fritt emot den gudagåvan.

Ögonen slöt sig och sömnen inträdde omgående. Trött som hon var efter allt som hänt sedan släppet från anstalten. Den närmaste lilla gruppen av osynliga vänner som just för tillfället hade ansvaret för vården och stödet av Monas varelse, gav henne en varm och djupt omslutande aurakram. Busschaffören startade elmotorn. Den spann som en katt och störde inte tillståndet hos den sovande.

Bussen var fullsatt av människor på väg över bron för att bunkra, allt det som gick att köpa billigare på andra sidan. Bron som ståtande med sina höga pyloner i par längs färden över sundet, hade efter många års diskussioner och protester ändå till slut byggts. Den hade inte funnits så länge. Omstridd som den varit innan byggnationen kom igång, sågs den nu som en självklarhet av folket i trakten.

Vad som sedan fördes fram och tillbaka via denna bro ordades det inte mycket om. Nästan gratis fylla i jämförelse med bolagspriserna hemma vid, lockade tydligen mer än ett sunt liv. Även girigheten och möjligheten till lätt förtjänta pengar, gjorde att fler än som borde, använde bron för mycket otillbörliga ändamål. Smuggling av annat olagligt skedde också på ett organiserat sätt.

En helt annan sak som inte nämndes i några allmänna media, var denna långa fasta landförbindelses betydelse för ökad kontakt mellan befolkningarna på bägge sidor om sundet. Kontinenten var nu enkelt nåbar, turister kom i större antal än någonsin förr. Landsändan utvecklades i rask takt och de tidigare så självsäkra 08-orna kände på förekommen anledning en viss oro.

Man insåg att centrum i nationen skulle glida iväg sydväst ut. De tankarna skapade många nöjda grin i vissa andra delar av landet lagom. Det hade varit så sedan 100-tals år nu, så fort den så kallade centralmakten utmanades, vakande känslor av revansch till liv igen i de bygder som införlivats med hjälp av krigiska och andra osympatiska handlingar. Så gick den igen, kampen om makten.

Vidare mot nya mål och erfarenheter.Sovandes vidrörde Mona sitt inre landskaps djupahavsliknade områden. Sömn och dröm föll ihop till ett annat tillstånd, gemensamt för alla resande i anden. Inventeringar av det omedvetna materialet, lagrat och oupphörligt påfyllt under eoner av tider, ingick i uppgiften. Av nödvändighet måste de tunga komplexen i dessa skrymslen återtas.

Skillnaden nu var att det fanns en etablerad kontakt med, jag är. Det gav möjlighet till förankring i något beständigt, under resan i den obeständiga delen av verkligheten. Den som vanligtvis uppfattandes som sann och riktig, trots sin illusoriska natur. Mona orienterade sig väl för att vara så nyvaknad, hon förlitande sig på de nyfunna gåvorna. Lät nävarokroppen scanna av aktuell dimension och flög.

Flygandets konst var en var de första egenskaperna hon lärt sig, med benäget stöd av Hassan och några specialister bland de nya inre vännerna. De som nu var del av hennes verklighetsuppfattning. Till en början kändes det som att segt simma uppåt i en rymd, eller luft, som inte var luft, hon lyckades till slut knäcka koden, genom att inse kopplingen mellan att våga och lita på att det höll.

Just detta, en märklig men underbar känsla av frid och samtidigt power över elementet luft. När man kastar sig rakt ut över ytan, eller vad som helst och känner hur det bär i relation till den fulla tilliten, att det skall bära. Kroppen lyfter, styrs av den mentala önskningarna. Stort att ha makten över gravitationen i sin ägo och färdas fritt med Mercuri vingar som stöd för sin Vimana.

Resan inom, liknade på intet sätt resandet i den vanliga världen, mer än att intryckens symboler till stor del var hämtade från den. Även andra, helt annorlunda företeelser förekom. Ovanliga och svåra att beskriva och ändå, inte för inte, viktiga att lära känna och bemästra. Det var som om, hann Mona med att kort reflektera över, ge sig ut på en upptäcktsfärd i en 4-5-6 dimensioner-värld.

Sommar följetongen. ”Hon som såg allt!” Avsnitt Sf 1-55.

Prosa Inga kommentarer »

Vallades omkring på rastgården som en mindre önskad hund. Här hade hon varit flera gånger förut, under liknande omständigheter. Synbarligen en inte alldeles oväntad icke gäst. En sån där orädd jävel som väktarna uttryckte sig. Manfolk allihopa förstås. Stora i käften och små i fattningsförmåga.

Lagom till mat stunden, som inte gick att jämföra med en vanlig sådan, kom han in till henne och visade upp sitt allra bredaste leende, den vakt som ändå stack ut lite grann från de andra. Det var blicken som hade avslöjat honom. Han såg henne och väjde inte när hon såg honom. Sannare möte, eller nått.

Hoppets låga flämtade till inom, när hon lämnade sitt trygga hörn. Det hon ockuperat som sitt näste under ickefriheten. Passerade honom med några snabba steg och i ett tai chi inspirerad movment, rörde hon vid honom. En kärleksfull bekräftade mini kata. Sen var allt förbi på ett ögonblick.

I tankarna dök några fraser upp som hon fått sig sagda för länge, länge sedan,

Ögon

blick

ligg en

ligg två

ligg trevande nära hennes hud

och vänta

min vän ta

ett ögonblick i sänder

och känn

hennes värme

mot dina händer.

Dansen ner till slaskbuffén gick som en föreställning inför publik. Samma varje dag men ändå annorlunda, beroende på vem av vakterna som ansvarade. Han, ögonvännens turer, var naturligtvis de hon mest längtade efter. De gav en försmak av framtida släppet, den hägrande dagen då friheten var tillbaka. Nu såg han henne igen och hon besvarade.

Några timmar senare när tiden för blackout närmande sig, skar hon lite försiktigt under fötterna. Det hade i och för sig minskat, behovet av att göra dem, hålla sig vaken skärningarna, men det hjälpte fortfarande mot ångesten. Dövade så där lagom, precis innan dvalan infann sig. Synd bara på lakanen som aldrig höll sig riktigt vita.

Natten varade länge, längre än vanligt. Så kändes det i alla fall när nästa dag stormade in. Dagen  då det skulle hända på allvar. Slutsamtal med gruppen och därefter öppning, släpp och tillbaka ut på spelplanen. Det var vad de trodde och hon ljög mycket övertygande under hela samtalsstunden. Sen vandrade hon sig ut därifrån. På marmorgolvet syntes några suddiga röda avtryck från de överlevnads anstuckna fötterna.

Detta och endast detta lämnade hon efter sig, som en i ögonen stickande påminnelse att se, för den som hade öppna ögon. Han om någon hade väl det, eller inte? Sådant var svårt att veta säkert när det gällde människor. Förhoppningsvis stämde hennes första intryck och då skulle kanske något bra kunna hända med institutionen, genom honom. En stilla önskan om nyttighet från en x-con till någon som verkat god.

Friheten blixtrade till och den hinnomslutna hjärnan, som mer eller mindre sovit under hela tiden, exploderade i en orgasmisk kramp. Tankarna sprutade runt i banor som inte levat på länge. Nya försökte göra sig plats därinne i röran. Ge upp kontrollen, ekade det någonstans från långt bakom kaoset. Nu är inga råd dyra hann hon tänka precis när bussen kom och så klev hon på.

Den resan var som en obeskrivbar tur med berg och dal banan hon aldrig åkt, men väntat på under ett helt liv. Det kändes som, nu djävlar blir det av. Aldrig mer köpslå. Aldrig mer lyssna på skitpratet dom kör. Nu är nu och kommer aldrig mer igen. Jag lever tillbaka mitt liv från och med detta ständiga nu. Basta! Bussen rusade vidare mot egentligen ingenting, passerande allting.

Cirka fyra timmar senare klev hon av. Helt på måfå, inte där hon borde. Allting var annorlunda och sommarkänslan infann sig omedelbart. En vacker solnedgång alldeles till vänster, några rosafärgade molntussar som påminde om mammas sockervadd. Varför inte bara stanna här ett tag, frågan hängde kvar, under det sakta avstannande kaoset. Lite lugnare nu och någonting började ta form, stanna kvar…

Stanna kvar här ett tag. Vila ut under den gyllen solen och silversköna månens rytmiska vandringar. Ljuset från månen som stöd för rekapituleringsprocessen och solens starkare för att fylla på energidepåerna. Sen då, ja det fick visa sig allt eftersom och med en djup suck, sjönk hon ner i det bruna torkade gräset invid stranden. En halvmånformad lång lysande strand. Den fångade in vågorna precis perfekt.

Islams tecken i annat ljus, men med samma perfektion som när det gäller rättvisa. Denna bild, detta tecken passade in just nu. Varsamt strök hon det blonda håret ur pannan, blötte sitt högra långfinger med saliv, doppade det i sanden och tryckte dit en smula mitt i pannan. Ännu en gång en symbolisk handling och denna gång med ceremoniell betydelse. Hon var månskärans prinsessa. Rättvisans stolta försvarare.

Låt inte världen veta än. Så småningom blir den varse. Då kommer allt att falla, falla in i gud och på plats. Under tiden bygger jag mig själv tillbaka till det jag är och kommer att förbli. En av alla dem som står i sig själva, vakna och beredda på allt. Så somnade hon lugnt och stilla, med utsträckta armar och ben i vädersträckens alla fyra riktningar. I sin pose förställande en som intagit sitt eget hjul.

Det livgivande medicinhjulet, porten att passera in till svarens kammare och där, fullkontakt med modern och fadern. På håll, hade den som ägt den stora örnens förmåga, kunnat urskilja en liten modig kvinna. Markerande sin plats, i full förvissning om att hon funnit det som ingen tidigare talat om. Det hon själv burit djupt förborgat inom sig i tider genom tider. Den viktigaste kunskapen som står att finna.

Är du vaken frågande någon. En dov basröst upprepade frågan och hon kisade med sömndruckna ögon åt det hållet. En lång skäggig olivfärgad man, iklädd vit kaftan stod alldeles intill och såg på henne med mörk stadig blick. Mona satte sig upp med ryck, ögonblickligen helt vaken och skärpt. Vem är du undrade hon? Synade honom från topp till tå och tillbaka upp igen för att möta hans mörka uppsyn.

Kändes han hotfull? Nej absolut inte. Men respektingivande och trygg i sin utstrålning. Mitt namn är Hassan, sa han, satte sig ner bredvid henne på lagom nära avstånd och började som ett tal i bandat format. Min tid är snart över. Jag kommer inte längre att behövas just här. Kanske tar det något årtionde till innan jag måste lämna och tills dess behöver du se allt. Vad pratande han om? Något inom henne kände igen, men…

Han fortsatte efter en kort paus och en frågande nick för att fånga hennes uppmärksamhet. Den sista tiden har det landat mycket kunskap här i området. Den behöver sorteras till rätt nivåer och platser för att komma till nytta. Du är en av dem som behövs för detta arbete. Hon reagerade instinktivt på uttalandet. Javisst så var det! Så fortsatte Hassan tala och strök sitt långa, svarta, traditionella skägg.

Det specifika liv som odlades fram på den här planeten för snart 3,7 miljoner år sedan, har nu förberetts tillräckligt för att kunna avancera till nya medvetenhetsnivåer. Hassan pausade helt kort och såg på henne, återigen med en inväntande gest. Mona nickade och han tog till orda på nytt. Det är din avsikt som avgör. Allt hänger på intentionen och förmågan att vara i den, till 100 procent.

Han reste sig, tog hennes hand och bjöd henne att följa med honom. De vandrade fram och åter i timmar, längs den halvmåne formade stranden. Det var först när solen kysste horisonten med sin rosaröda mun, som de lade märke till  den förändrade medvetenheten. De slog sig ner en stund i sanden för att vila. Mona tittade på Hassan den… eller vad han nu hette och log ett snett, men kärleksfullt leende mot honom.

Hon drog ett djupt andetag och suckade, befriad. Lättad och lugn såg hon gamla minnen dyka upp. Hon kom ihåg farfar, som alltid lyssnat intresserat på henne och försökt besvara alla möjliga och omöjliga frågor hon ställt. Han brukade också berätta några av den mest fantasifulla verklighets-historier hon hade hört. I varje fall fram tills idag. Det som hände henne just nu, slog nog alla kända jordiska rekord.

Hela den här dagen hade varit som en enda lång återfinnelse resa, tillbaka till minnena efter salig farfar och allt annat från förr och före det. Barndoms rymningarna på trehjulingen, flykten in i de egna inre världarna, jättekropps upplevelserna vid sovdags, de symboliska sanndrömmarna med kopparn på väggen och mer. Hassan rörde lätt vi hennes axel. Såg på henne med undrande blick och frågade, är du redo?

Hon hade svarat ja. Försiktigt flyttade de varsin fot ut i det blåsvarta havet. Månens lånade ljus glittrade trollskt framför dem. Vätan smekte deras fötter och ytan bar. De gick på vattnet, rakt ut över havet, mot den välvda knappt skönjbara horisonten. Ytan bar henne, lätt som en fjäder. Nu förstod hon! Han som gick där bredvid henne, var en av dem som gör det de kan, utan ifrågasättande om det var möjligt.

Förklaringsmodeller styr inte längre över deras liv. De bara gör det  som om det vore det naturligaste i världen. Mirakel är något som sker inom alla i sinom tid och nu hade det skett, eller börjat ske i henne. Men det kanske var närheten till Hassan som gjorde det möjligt, eller om hans löftesrika ord gav henne mod att vara? Han hade uppenbarligen hört henne och sa, Mona ha sann intention för ögonen, se allt!

Stjärnorna lös likt nålsticks-skarpa bloss och blinkade inbjudande mot de två vattenvandrarna. Ett viskade, prova nästa element. Så lyfte de sig från havet, i ett sakta stigande in i stjärnornas värld. Ingenting kunde hindra detta, inte tankarna som förvirrat rusade omkring på högvarv, inte känslorna av hisnade skräckblandad förvåning, inte en enda logisk princip eller scientistisk omöjlighetsförklaring.

Det blev kallare. Tystnaden var överväldigande. Men störst av allt just nu, upplevelsen av att se GAIA IRL. Tänk viken kontrast, när man vet om vad som sker där nere och hur lite folk tar hänsyn till sin omgivning och boplats. Mona spanade mot den blågröna pärlan nedanför dem. Fängelset gick inte att urskilja och frågan var väl egentligen om inte hela stället kunde uppfattas som en enda stor fängelseort.

Hassan tog hennes hand och visade vägen. De skulle vidare ute till för henne ännu okända områden. Mona visste inte på vilket sätt hon skulle ta in det stora tomma, endast av stjärnorna upplysta rummet. Allting förvandlades runt henne, inombords sågade sig sanningen sakta men säkert fram. Den här resan hade inte planerats, ändå var den på något sätt förutsagd, som om ögonblicks kontakten hade velat varsla henne.

Dagligen hade hon längtat efter försoningen och friheten från bojorna där nere. Nu verkade den ta mycket mer av hennes medvetenhet i anspråk. Om det fanns någon återvändo var hon tvungen att säga ifrån nu. Men orden kom inte. Munnen var förseglad och stum. Mystiskt älskad, slöt sig hennes tänkta oro inom sig självt. Den kokong som bildats runt dem båda, skyddade mot farliga intrång.

Nu var de i närheten av slutpunkten för tiden och rummets existens. Ett vägskäl och kortare viloplats för ny rekapitulation och själs återhämtning. Hassan förmedlade henne detta med ord utan ord. Tystare kommunikation hade hon inte varit med om tidigare. Mer än möjligen under inflytande av otillåtna medel någon gång, eller om sanningen skall fram, rätt så ofta faktiskt. Men det här var något annat.

Den flik av verkligheten som hon hitintills känt av, gav vika och plötsligt stod de helt stilla, i vila. Tiden/rummet omvandlades till enbart rymd. Han intill henne, sa som på utommål, stanna nu här ett tag och se tillbaka. Leta i ditt sinne efter de stunder i dina liv då du spred ut din själ. Hämta hem det som är ditt och lämna det andra kvar där det skall vara. På så sätt blir du hel igen. Hon gjorde så.

Snart hemhämtad nog, att precis som gudinnan Hel gjort, färdats vidare genom världar hon inte ännu sett, bad Mona om en sista förklaring. Nu innan de lämnade de begränsades område. Hassan svarade henne villigt. Du behövde göra detta för att än en gång kunna se allt. Vi glömmer bort oss varje gång vi kommer till världen. Den materiella tunga alltså. Det vet du och känner igen, eller hur. Hon nickade lätt.

Så gav sig Mona helt och fullt till det hon egentligen var. En av alla gnistorna i skapelsens monitor, som alldeles oaktat varför, ständigt skapade sig själv i oförglömlig takt. Det som inte var annat en än tanke vilken uppstått för länge, länge sedan och likaså mitt i nuet. Det ständiga nu som levde. Varför hon valde att göra detta och inte återigen som förr vika undan från aningen, sa sig självt.

Det blev tydligt och uppenbart för henne att tiden var inne för transformations och återtagande processen hon genomgick. Allting var fint och påminde om den vakans sömn som jordens alla människor är i, precis innan de bryter igenom till drömmarnas land. Färger som ändå inte var färger, utan snarare vibrationstillstånd, med ljud och annat inblandat. Toner som aldrig hörts på det här sättet förut.

Ohmaya ovarnesa, aum, aum, aum. Allting snurrade runt ett centrum som inte gick att definiera, bara känna och röra sig kring. Det svindlade att sugas in i ett svart hål, där händelsehorisonten, sjöng, skapade bilder och vred sig kring sig själv. Andra existenser färdades i motsatt riktning, utåt från det exalterade runda superkompakta. Sen falla rakt in i singulariteten, som vilken början som helst.

Hon var inte längre synlig inom detta universum, utan i ett annat. Varmare intryck och sedan någon svag igenkännelse hon ännu inte kunde tolka. Allting var så annorlunda men skönt. Lemmar och kropp fanns fast inte som vanligt. Det segade sig framåt i en vågig rörelse. Energisk och mjuk utan syfte mer än att vara just energisk och utbytes sökande. Ostängd inför det otroliga men djupare sanna.

Kransarna pendlade fram och tillbaka runt henne och Hassan också, hon upptäckte honom efter en stunds ensam upplevelse av frid och trygghet. Han hade nog funnits där hela tiden som en övervakare, trots allt. De gick igen mönstren, även i andra dimensioner. Fast den här gången fanns inget som förryckte, snarare en gemensam närvaro. Han bekräftade hennes tankar, eller om de nu kunde kallas det tankar längre.

De såg sig själva tillsammans överallt och glädjen över att möta tvillingsjälen på det här sättet var överväldigade. Tårar av fotoner rann ner för energikinderna, trycket av övergivenhet inne i bröstet som nu andades prana fritt, gav vika. Hon öppnade sig för honom och de sjönk in och igenom varandras upplevelser av sig själva. Undret kom och gick rytmiskt, fram och tillbaka. Kosmisk orgasm, jaha och…

Detta gick överhuvudtaget inte att prata om på samma bräde. Suveränare njutning och fullständigare ömsesidigt möte hade hon aldrig känt förr, inte heller han, för de kände detta simultant. När två möts och blir ett, verkligen ett och i kontakt med det som är. Då upphör alla tvivel, alla separation och inget annat existerar än stark lycka. Där var de tillsammans så länge de önskade och de önskade länge.

Sanden blåste in över hennes kropp. Hon vakande till med en känsla av att vara sandpapparad långt in på bara skinnet. Ögonen kliade, mun och svalg kändes som fnöske och det knastrade från kornen mellan tänderna när hon stängde sin öppna mun. Stranden var helt tom, vågorna från havet susade oceaniskt och allt som hänt, hade inte hänt här, eller? Det hade drömt sig någonting, en hel fantastisk inre resa.

En värld av annorlunda verkligheter hade uppenbarat sig för Mona. Hassan den solprydde, hade väglett henne under större delen av resan och samman smältningen gick inte att radera ut. Hon tvivlade inte  längre på att både Hassan, mötet med honom och allt som sagts, hänt och präglats i hennes minne på något sätt var verkligt. Men det fanns inga referenser i den vanliga världen att hänga upp det hela på.

Hon intalade sig att det var OK. Beslutet att påbörja något nytt stod kvar. Även tanken att låta det gamla livet sjunka in i intigheten, för att där inta sin rättmätiga plats i minnenas valv. Väl bevarat för framtida ordnat bruk. Mona rufsade till håret, de stod på ända. Borstade av sanden som klibbat sig fast överallt. Packade ihop det lilla hon haft med sig från fängelset och påbörjade resan på allvar.

Allt som upplevts under vakendrömmen hon erfarit, bevarades omsorgsfullt närmast hjärtat och i det goda sinnet. Väl skyddat från Egots splittrande, ränksmidande försök att återta makten över hennes varelse. Det var med lätta, nästan studsande steg hon återupptog sin vandring ut i världen. Den värld som nu var hennes spelplan på egna villkor och som ingen annan någonsin igen, skulle få henne bortkollrad från.

Vägen var helt tom, skymningen smög in från havet. En liten märklig bredvingad fågel kretsade över hennes huvud på hög höjd, kvittrande i manande tonkaskader, gå hit, gå hit, gå hit. Mona följde och insåg att valet åt vilket håll redan var gjort. Vandra i natten och lyssna på alla dess naturliga ljud var ingen som bar henne emot. Hon började gå med öronen på skaft och alla nyvaknade sinnen vidöppna.

Lugnet och frånvaron av civilisationens maskinella, mot trumhinnorna bistra oljud, blev en perfekt start på färden från verklighet till verklighet. Siluetterna från de numera övergivna jordbruksredskapen skapade en vy, som om vore den hämtad från en utställning av Dali. Vägen syntes snart inte mer och Mona fick följa dikesgrenen i en meditativ lunk. Snart förde sig hennes fötter framåt av sig själva.

Hon kom plötsligt ihåg en artikel hon läst i ett livsstils magasin. Den handlade om en Buddistisk munk i Frankrike som lärde ut gående meditation, Trith San eller nått hette han. Så fortsatte hon sin vandring i stilla kontemplativ stämning hela natten igenom. Morgonen därpå syntes närmaste stad mot horisonten. Ett högt kyrktorn markerade sig mot himlen och frågan dök upp inom henne. Gå in eller gå runt.

Skulle hon möta folk redan nu eller invänta något tecken. Svaret kom direkt! En tutande snabbt inbromsande lastbil stannade bakom henne. Ur klev en riktig rallartyp. En man med grovt tillyxade håriga armar, skitig svart soldat keps hårt nertryckt över pannan. Man kunde knappt urskilja de djupt liggande ögonen. Han stegade bestämt fram till Mona, kastade en kort hälsningsfras rakt in i ansiktet på henne.

Vill du åka med ropfrågade han och vände nästan direkt på klacken och grabbade tag i dörren på passagerarsidan. Vräkte upp den och väntande. Nu hade han dragit ner solglasögonen så att det inte alls gick att se ögonen. Allt hade utspelat sig under en minut och Mona försökte låta bli att kippa efter andan. Bena darrade till lite grann, annars klarade hon av att behålla lugnet. Avvaktande stod hon ändå helt stilla.

Inom sig lät hon skötets eld snabbt skjuta upp genom ryggradens alla tre kanaler, hela vägen ända upp till hjässan och ut, sen tillbaka ner till jordens mitt. Detta för att vara i full kontakt med båda riktningarna. Kvinnokraften centrerad i hennes livmoder, med ovarierna som energi givare, höll balansen och ingen kunde rubba henne, inte ens en så skrämmande macho typ, som mannen framför henne.

Lastbils chauffören som trängt sig in i hennes förmodade revir, bligade tillbaka åt hennes håll. En kort sekunds limbo tillstånd, som verkade vara en evighet följde och de båda människorna, en stor muskulös lite orolig kontaktsökande man och en liten i sin sanna kvinnliga kraft, djupt förankrad kvinna, mätte varandra med kroppsspråk och alla sinnen som fanns att tillgå. Mona undrade hur länge det skulle vara.

Till slut vek spänningen undan, när hans tuffa mästrande smil övergick i ett vacker klingande skratt. Det verkade komma ända från tårna och fortplantade sig upp genom kroppen på honom, för att slutligen brista ut i ett glädje tjut, riktat till himlens alla gudinnor och andra väsen. Hej Mona, känner du inte igen mig, okej det är 25 år och kanske 40 kilo sen, men ändå. Han slet av sig både solglasögon och keps.

Nej men Tompa det är ju du, utropade Mona och sprang fram till den stora lilla killen hon en gång lekt och bråkat med som barn. Ett hopp upp i hans famn och bena runt kroppen på honom, precis som förr. Bengreppet gick inte att göra, han var för stor och tjock för det. Deras kraftiga kram varade en stund och sedan slängde de sig ner i gräsgrenen för att utbyta minnen och gemensamma ögonblick från då.

Hans svada nästan dränkte henne, minnena formligen sprutade fram genom vindlingarna i hjärnkontoret. Men en sak var annorlunda, hon uppslukades inte av minnesströmmen. Observationspunkten levde,  från vilken hon kunde hålla vakenheten och därmed se allt. De berättade i okontrollerade utbrott om sina respektive resor i livet från då till nu. Mycket hade hänt och ömsom skrattande, ömsom grät de.

De fann varandra igen och tog upp den tråd som klippts av för så länge sedan. Fast nu var den tjockare och spunnen med flera färger, innehållsrikare, fylld av deras varierande upplevelser. Tommy som han egentligen hette, jobbade vidare på pappans mack några år. Efter ett tag hade han funnit ett gäng, som han trodde, vänner. MC killar som levde utanför liksom. Cyklarna och den tuffa stilen ingav trygghet.

Närmare än så kom han inte kriminaliteten, men det var nära att han trillade dit ordentligt. Ungdomssynder blev ett sätt att benämna dessa år fyllda av fylla, experiment med droger och oansvarigt bruk av pengar och deras värde. Alla som skadats direkt eller indirekt under den tiden, var nu föremål för hans intresse. I lagom takt och utan att kränka deras integritet, sökte han förlåtelse, när kontakt var möjlig.

Det hade tagit Tommy några år att komma loss ur missbruket och skuldsättningen. Men lyckligtvis hade gänget ännu inte hunnit bli ”prospekt”, så han slapp undan med en udda ceremoni och en del tusenlappar som plåster på såren, för deras förment kränkta manlighets ideal. Biken hade han kvar hemma i garaget och några tatueringar likaså. De som var värst hade han tagit bort under åren som gott.