Politik

Det inre flygandets konst, ett i vår västerländska tradition icke så omtalat begrepp. Nu handlar detta ej om flygmaskiner eller fåglarnas aerodynamik. Snarare är det ett österländskt och urbefolknings influerat tänkande, kring hur människan kan lära sig att flyga, obegränsat mellan dimensionerna. Ett inre flygande som inte så sällan gestaltar sig i våra drömmar.

Drömmandes konst däremot finns omnämnt i Toltek tradition, liksom mycket annat rörande den inre världens geobiografi, monsterarium, olika funktioner, mm. Inom drömtolknings skolor omnämns upplevelser av att flyga, som att man har ett behov av eller önskan att fly från något. Så kan det ju naturligtvis också vara.

Men en helt annan syn på detta, som bland annat Toltek traditionen lär oss om, är flyg konsten som en metod för medvetet resande i sin inre värld. Totem djur som anses vara speciella bundsförvanter till oss människor, fungerar då som kroppar att tillfälligt behäfta (flytta in i) med sitt medvetande, för att därmed kunna uppleva världen, både den inre och den yttre, via deras möjliga sinnen. Men en utveckling av detta är att faktiskt lära sig flyga som, låt oss säga människosjäl.

Mina första drömupplevelser av att flyga, var verkligen triggade av ett önskan att fly. Jag befann mig på en skolgård med alla mina skolkamrater, helt naken och fylld av skamkänslor. Ville bort från dem som såg mig naken och började ta simtag. Arbetsamt och väldigt långsamt lyckades jag liksom simma upp i luften, bort från dem. Denna typ av drömmar återkom med viss regelbundenhet och utvecklades med tiden till något helt annat. Så småningom var det inte längre nödvändigt att fly från vare sig nakenhet eller andra utmanade saker. Skammen försvann som känsla och nyfikenheten över att kunna bemästra detta nya element tog över.

Jag blev efterhand bättre och bättre på att flyga i inre värld/världar och bytte metod från simtag till en sorts mental styrnings variant. Min tanke fick mig att röra, inte kropp, utan mitt kroppslösa medvetande så som jag önskade. En intressant upptäckt för mig under dessa flygningar i drömtillstånd, var kopplingen mellan min tillit till att det skulle fungera och hur effektivt jag kunde styra själva flygningen.

Ungefär så här kändes det första gången jag upplevde denna koppling. Jag kastade mig rakt framåt ut över marken och lät min tillit till att jag skulle lyckas flyga få verka. Tappade jag i tro, lyckades jag inte lyfta eller hålla mig flygande över marken särskilt länge. Mycket märklig och fantastisk upplevelse som senare ledde till att jag började ge lektioner under vissa drömmar, till kreti och pleti om denna egenskap vi har inneboende i oss som människor. Denna insikt kanske kan betraktas som att man förstår att gravitationen är över-vinnbar, i relation till hur bra man kan hålla intentionen att, i det här fallet flyga.

I dag, när jag faktiskt kan välja att drömma mer medvetet om flygandets konst och annat, samt utöva den på ganska akrobatiskt sätt, är det en mycket trevlig och frigörande sysselsättning. Den ger, har jag också förstått, en effekt på och i det fysiska livet, liksom alla de inre processer gör som pågår i vårt undermedvetna. Konsten att flyga är dock en medveten process som man styr över själv, i samma mån som man vågar lita på den.

När det i olika sammanhang, via metoder vi praktiserar eller helt naturligt, kommer upp material till ytan från det undermedvetna i oss, kan detta bli dagsmedvetet om vi vill och klarar av att härbärgera det. Denna integrations process är en av lösningarna på alla de problem vi som människor genomlider i vårt allt för fysiskt orienterade liv. Den ökade självkännedom som det leder till, att medvetet arbeta med och söka kontakt med den större delen av sig själv, löser upp blockeringar, frigör energi och ger oss som personer en mycket roligare och mer meningsfull tillvaro här i den stora illusion vi lever i.

Man blir efter hand en mycket medvetnare medskapare, under tiden man orienterar sig medvetet i illusionen, både den inre och den yttre. Flygandets konst är bara en bland många, många andra spin-off effekter som självkännedoms arbete leder till. Jag är både tacksam och glad över att ha funnit just denna och njuter av den så ofta jag kan och jag skall inte sticka under stol med, att den också blivit ett redskap för mig i det förändringsarbete jag är inblandad i. Flygandets konst är för oss planetfixare en otroligt väl fungerande metod.

I Sanning, Ljus och enkelhet.

ahritah

Ödesmättad och vildsint tydlig

står han där

långt ute i ödemarken

viftande med långa armar

och ropande till oss alla.

Människor se

och vänd om

hör och byt stil

förbli inte fångade

i ondskefulla drömmen.

En man med ostyrigt hår

och långvuxet skägg

nående ända ner till marken

har sökt sin tillflykt hit

vid väldens ökenände.

Driven till randen av vansinne

tvivlar han inte längre

sagt och gjort hör ihop

levande ande kräver attribut

talar han om.

Rädd, nej då, inte alls

istället bestämd

och övertygad om

att det han sett och ser

skall spridas vidare.

Låt det som gömts i fataburen

hos var och en

den mest betydande skatten

komma till kännedom

och användas väl.

Viktigare än hans eget liv

är omtalandet och budskapet

till och med större

än att få huvudet sitt

på fat bortburet.

Ropen i öknen ger kraft nog

till folk att repa mod

för mötet med en ännu större

som oss lika

och den döpte han.

Sf 279 PUB

Alldeles i närheten, bakom ett stort vindpinat träd tittade en bekant Pan fram. Han skrockade ett tyst och välment naturfolks skratt, klippte lite med sina spetsade öron och sände sin allra djupaste välsignelse till den lilla-stora människovännen. Mona skulle komma att behöva den och alla andra samordnade stödkrafter från de vetande. Framför henne låg, utan att hon ännu klart kunde förstå, ett helt nytt liv.

Sf 280 PUB

Med tillförsikt och nöjda steg klev Mona på, ut i verkligheten. Den något nyare med strålande lyster, nu upplevda verkligheten. De var så många, de där verkheligheterna, hade hon sett och hört de sista veckorna. Sådant hon tidigare förkastats som nys eller påhittande historier, hade verifieras genom de metoder hon fått kunskap om under klostervistelsen. Allt var inte riktigt som det visade upp sig.

Sf 281

Spelets regler var föränderliga och anpassades efter adeptens medvetenhets tillstånd. Det visste Mona nu, då hon fått upplevelse baserade kunskaper kring detta. Erfara och göra till sitt var säkrare, än att bara förlita sig på vad andra påstod. Även om olika referenser naturligtvis hade sin betydelse som jämförelse material. Möten mellan upplevare av verkligheten som bevistades, ingick också i kursen.

Sf 282

I alla existerande universa, ständigt pulserande in och ut genom tomheten, i en fantastisk dansande andning, skedde utvecklande resor. De resande, ur helheten differentierade mindre kärnor, vilka kunde behäftas av medvetandet. In i den illusoriska materien, vaknat självmedvetande och tillbaka till källan, fyllda av nyvunnen kunskap. Denna eviga andning, grundade ett uppfyllande av något mål, vilket det nu var?

Sf 283 PUB

Stigen ledande bort från Housberg klostret och ner från ”Huset i berget” som det kallades i folkmun, var inte lätt att se. Den påminde mer om ett djur stråk, än om en väg ner från detta på samma gång okända men viktiga ställe, där kunskap om andliga principer bevarades och odlades. Monas lämnade just en av de få platser på jorden där kontakten med de osynliga vännerna upprätthölls. Hon kände en viss saknad.

Sf 284

Devarikets representanter hade sina saker att genomföra. Specifika helgande uppgifter av vattendrag, växtligheten, den heliga vindens natur och många, många fler områden på moder jords kroppshydda. Men skillnaden mellan dem och de med synliga kroppar, var att devornas lekfulla nyfikna intresse för materien, gjorde dem oförutsägbara i sin handlingar. Deras fria experimenterande kunde ibland rusa iväg.

Sf 285 PUB

De menade inget ont, när saker och ting, i våra ögon gick fel eller ställde till det. Bristande kunskap och erfarenhet av att hantera den tunga materien var den enkla förklaringen. Över tid, längre fram i utvecklingen skulle även de inkarnera i fysisk materia och därmed erbjudas liknade möjligheter, som nu andra naturriken genomgick. Genom hela denna oändliga kedja av utveckling spelade skapelsen ut sig.

Sf 286 PUB

Mitt i denna fantastiska och mystiska skapelse fortsatte Mona sin vandring ner för sluttningar, målade i naturens underbara färger. Den stora paletten bröt solens ljus på precis det sätt hon ville. Alla ljuva ljud runt henne fyllde ut upplevelsen av att vara omsluten, helt innefattat i den trovärdigaste av världar. Mona njöt och förlängde stegen lite, då gravitationen gav utrymme för det, det gick fortare.

Sf 287 PUB

Det var märkbart för henne att sinnet och dess underfunktioner hade hade tydliggjorts under tiden i ”The Housberg monestry”. Allting kändes lättare nu, lättare att se och förstå sammanhang och relationen mellan den inre och den yttre världen. Mona släppte tankarna, såg sig om och njöt av synintrycken, fötternas möte med marken gav naturlig grundning, ryggen sträckte sig upp mot himmelsmitten.

Sf 288 PUB

Avståndet till sjön där ner minskade sakta men säkert, hon kände dragningen från dess andliga innevånare Undinerna och de andra som valt att avvakta med sin skapande av fysiska kroppar, till förmån för det vårdande arbetet med vattendrag, sjöar och hav. Synliga hade de mest liknat det vi kalla salamandrar och som sådana kom de så småningom nog att inkarnera. Uppgiften de valt var viktig.

Sf 289 PUB

Liknade åtaganden hörde till vanligheten när fysiskt nedstigande vankandes. Många väsen övervägde dessa möjligheter, vilket gav tillfälle till tjänade och lärdom. Sedermera visade det sig ofta vara av godo ur anpassnings hänsyn, för kommande skapelse av kroppar. Detta som en bieffekt bortanför det självklara givande av energi till helheten och dess utveckling som sådant tjänade hade sin egentliga orsak ur.

Sf 290

Träden blev kraftfullare, skogen tilltog i täthet. Alla dessa väsen, både visuellt synliga och de subtilare varianterna rörde sig fritt runt omkring Mona. Några till och med närmade sig henne för ett kortare möte, eller kanske avsked och lycka-till gest. En fuktig nos som försiktigt snuddade vid hennes skinn, ett högt skri från någon avlägsen flygande släkting. Sagoväsen eller inte så visade de sin närvaro.

Sf 291 PUB

Nu var hon nere i höjd med havet ingen, andades som vanligt, minskade takten och vandrade mer som om hon flanerade. Trots dragningen från vattnet som hon närmade sig, samt en någonstans inifrån härstammade iver, tog Mona det hela med lugn. Såg sig själv gåendes i ett stilla iakttagande av omgivningarna och sitt inre skeende. De hörde ihop, det visste hon sedan en tid nu och gav alltså akt på detta.

Sf 292 PUB

Sjön dök plötsligt upp där framför henne, den svartblänkte och var förmodligen djup. Himlen för tillfället grå och molnig, speglade sig i den mörka ytan och bildade icke föreställande, grafiska mönster. I den lätta brisen växte och krympte vågor, de ingick och villade fram detta optiska spel. Mona såg och hörde allt väldigt bra. Fina nära känslor strömmade fram och tillbaka, där inom. Livet lekte med henne.

Sf 293

I samspelet mellan inre stråk och bilder från sjöskådespelet, resonerades helt uppenbart. Det var där, just där som mycken ny kunskap kunde hämtas och även nya sätt att processa information i flera dimensioner. Ensidighet, eller tvåsidighet, eller till och med tresidighet som bas för förklaringsmodeller, räckte inte till om man ville vidare i sin medvetenhetsutveckling. Många fler parametrar behövdes då.

Sf 294 PUB

Kombinationen av helheten, dess enhetstillstånd och det uppsplittrade gyttret inom den, mellan alla olika nivåer och former av medvetanden, var den stora och spännande utmaningen. Nu såg hon sjön helt nära, ytan var fortfarande oroligt rörlig. Småkryp, blad och grenar från träden runt omkring guppade runt på ytan. En samling gäss, vita och brungrå, simmade omkring för sig själva i ringformationer.

Sf 295 PUB

Mona stannade till, överblickade vyn över sjön, tog ett par medvetna andetag och såg ingenting mer än sin egen själs oroliga och roliga lägen gestalta sig genom vattenspelet framför henne. En sjö med eget liv och gott om energi för att fungera som reflektor för vilket villigt medvetande som helst. Mona hade öppnat sitt åt detta och njöt nu av scenen. Den gav mersmak inför det som skulle komma att ske.

Sf 296 PUB

Hon sökte med blicken längs med stranden och den skapade rundeln. Denna sjö var rätt så stor och antagligen djup som hon redan konstaterat. Kanske var den också förbunden med andra vattensamlingar långt borta. Sådan underjordiska förbindelser fanns det lite runt om på den här planeten. Jordens skorpa var tjockare än man kunde tro och innehöll mycket av människan ännu outforskade områden.

Sf 297

Hon såg att här, där hon stod, inte var idealiskt för denna passage. Därför rörde sig Mona vidare längs sjökanten, bortåt mot andra sidan. Det gick att skymta ett högt träd där, vilken sort gick inte att urskilja så här långt ifrån. Men riktigt högt var det. Hon kände att denna trädsjäl också önskade hennes närvaro och därmed var saken klar. Med bestämda men mjuka steg förde Mona sin lekamen mot platsen.

Sf 298 PUB

Hon kände av, både med den inre radarn och sina sinnen, omgivningarna i detta vattens grannskap. Här i denna trakt rådde ett annorlunda stämningsläge än annorledes. Det var som om ett tydligare uttryck för livskraft flödade runt omkring henne. Besjälad skulle man kunna säga att sjön med omgivningar, kändes och var. Andetagen och vacker utstrålade den magiskt liv. Därför rörde hon sig nu varsamt och sakta.

Sf 299 PUB

Genom fötterna och upp via benen, spred sig en pirrande, trådande känsla av kraftkontakt. Gräset, rötterna och de mikroväsen som bebodde marken där Mona smög fram, återbördade hennes respektfullt utförda rörelser, med något hon upplevde som böljande värmevågor. Jordmånen för sammankoppling var bra här, allting tydde på detta. De tidigare symbioser Mona hade mött förstärkte förhållandet.

Sf 300 PUB

En fot efter den andra i indiangång. Tårna först och sedan resten av foten, som i ett omvänt stegande. Så smög hon fram längs med den höger kanten av djupvattnet. Någon gång i ett annat liv, hade hon lärt in detta sätt att röra sig på. Då var naturen det enda vardagsrummet och anden huserade överallt, för alla. Klanliv med samvaro på hög nivå. Hon mindes mer, kände någon saknad, lämnade dock detta snart.

Sf 301 PUB

Det knastrade ändå när Mona rörde framåt i sakta mak. Små nedfallna grenar brast titt som tätt. Hon var lite ovan vid gångstilen, det var ju ett tag sedan. Detta betydde nu ingenting, då det inte var ett villebråd hon smögs fram emot denna gång, utan platsen för sig egen planerade övergång. Vinden rasslade till i de omgivande lövverket, fågelkvittret tystnade för en stund, när hon tänkte den tanken.

Sf 302

Tankar och känslor hade direkt påverkan i en större radie än vanligt, när intryck utifrån inte influerade hennes fokus för mycket och störde centreringen. Hon höll den med lätthet och fortsatte beslutsamt. Närmade sig sakta de stora trädet. Det tornade upp sig över henne, var högt, verkligen skyhögt och väldigt vackert. Det måste vara mycket, mycket gammalt tänkte Mona. Ålderträdet i den här delen av dalen.

Sf 303 PUB

Barken var veckad i djupa ådror, stammen bred och inte möjlig att omfamna ensam. Grenverket började några meter upp på den tjocka stammen. De största bladen, fästa vid tunga böjda grenarna närmast marken, såg ut som stora gröna jätte handflator. Trädet doftade också starkt av myrra. Hon klev in under dess skydd, beredde sig en plats att sjunka ner på, lutade sin rygg mot stammen och slappnade av.

Sf 304

Här skulle hon förbli en tid, i just vila och stillhet. Invänta och gå igenom det som återstod att rekapitulera, innan den totala kapitulationen och i denna världen den sista handlingen. Mona såg sig om, bedömde den närmaste omgivningen och dess utstrålning. Den smakade frid och närmade sig det nödvändiga stämningsläge hon behövde ha. Nu gick det sakta upp för henne, snart skulle hon göra det.

Sf 305

Mona andades med lätta andetag, förde sitt huvud fram och tillbaka från vänster till höger, aktivt avsökande det yttre och det inre. Hon slöt sin ögon och öppnade det enda inre, genom aktivering av regnbågsbron mitt inne i huvudet. Ett kort ögonblick passerade syner, de några återstående i ego färgade lager, som hängde kvar i henne varelse. Allt som kom fram fick göra så, utan inblandning av personligheten.

Sf 306

Rening, förlåtelse process, integrering och helgande aktiviteterna skötte sig själva. Med benäget stöd av den store anden. Hon hade lämnat över sig helt och hållet nu, önskade ingen återvändo längre. Hjärtat slog lugnt och stilla sina slag, fylldes med trefärgad kärlek. Lågorna, också tre till antalet, växte till sig. De flammade uppåt via hals chackra, uppfyllande huvudcentren. Allt synkroniserade sig naturligt.

Sf 307

Det var så rätt och Mona noterade det i djup tacksamhet. Hon såg igen sitt senaste liv, samt en del andra. De som haft något med denna stund att göra. Låsningarna som hindrat, visade upp sina symboliska anleten. Ytterligare en repetition för minnekärnornas skull. Precis som den kände Buddha, mötte hon ”Mara” den inre demonen, fullt ut och frestades inte. Stilla, mycket stilla föll hon in i GUD, vad det nu var.

Sf 308

Funderingarna Mona haft kring begreppet GUD, en lite tid nu, hade visat sig helt meningslösa. Det gick inte att omfatta detta och vad det stod för. Det hjälpte inte hur mycket hon än hade försökt tänka ut, läsa sig till bra förslag via referenser, eller lyssnade till andras försök till förklaringar. Svaren fanns inte där. GUD i sig var lätt road av detta, om nu något så oförklarligt kunde vara lätt roat. Detta trodde nog ändå Mona.

Sf 309

Hon mös mitt i sitt djupa kontemplativa tillstånd. Läpparna formade sig till ett liggande halvmåne liknade småleende. Mona förstod nu, det gick upp för henne i samma stund som mungiporna drog sig uppåt. Hur att falla in i detta outgrundliga något var en sak och inte så svårt till slut. Men att ta modet till sig och istället välja aktiva handlingen, dykningen rakt in i samma intighet, det var något helt annat.

Sf 310

Mona hade en längr tid anat att hon var mangladm knådad och mogen nog för detta beslut. Makten över sig själv, personligheten, kommunikatören, samt ödets väninnor, låg alldeles inom räckhåll. Allt hon behövde göra var att ta beslutet, lita på dess riktighet, följa denna tillit i spåren och helt utan förväntningar på vad som komma skulle. Vilken port hade hon faktiskt inte övervägt tidigare, det hade andra skött om.

Sf 311

Färden hade lett henne till rätt plats vid rätt tidpunkt. Det var allt förberett. Berörda anförvanter var invigda i det hela. Återstod endast kallibreringen av kropparna och akten, den sista tredje dimensions akten. En liten vackert mönstrad salamander kröp upp på hennes högra fot, stannade till och såg henne rakt in i ögat med en förtrollade blick. Den meddelande henne att allt var klart, nu kunde hon komma.

Sf 312 PUB

Alltså blev det djupvatten porten som skulle användas. Mona lät det tredje, all seende ögat vara öppet, slutade blunda med sitt vanliga ögonpar, reste sig upp ur yoga ställningen och klev ett par steg ner mot vattnet. En aktiv inandning och en passiv utandning, sen fortsatte hon rakt ut i sjön. Långsamt, och med sökande steg fann hon den lilla upphöjda heliga grynnan. Placerade sina båda fötter på den.

Sf 313

Hon balanserade fysiska kroppen och de andra, tog ansats och dök i. Det blev kallt, mörkt, till slut helt svart när hon simmade neråt, in i alltet och ingenting. Omsluten, trygg i sig rörelse mot det ulitimata okända, såg hon för sitt inre öga mängder av liv passera revy. Minnen hon inte ens tidigare känn till visade upp sig och uttlade sitt stöd för hennes beslut. Mona var nu verkligen, ”hon som såg allt”.

Sf Prolog

Dagarna innan portarna förseglades, tillbringade besättningen i djupa dimensions sammankopplade meditationer. Elementen gicks igenom i tur och ordning. Jord för jordens portar, vatten för alla vattenportarna, eld för de transformativa rörliga och luften för de nästan osynliga. Slutligen lät de etern lägga sina sigill över dem alla, för att sinom tid låta sig upptäckas och öppnas igen av de rena och seende.

Sälja sin själ, eller behålla friheten att välja hur man vill leva sitt liv. Marknadsföra sitt förtag med reklam, eller låta den inneboende attraktionskraften i din idé göra susen. Det är frågan, inte den stora eviga frågan, men ändå något som berör mig. Liten på jorden men stor i orden, funkar bättre för mig och då menar jag att använda stora vackra eftertänksamma ord. De behöver inte vara högljudda eller skrikiga alls, utan istället så sprängfulla med klarhet och mening, att de ger önskad effekt på medvetenheten.

Gradvis börjar jag förstå vad jag gett mig in i för ett verksamhetsskifte och innebörden av det. Riktigt utmanande att överväga hur man bäst sprider företagets namn och logga så saftigt som möjligt. Ändå bibehåller sin klarsyn, samt intentionen med det förtagande man valt att driva, levande och väldigt nära sin inneboende vision.

Allting går verkligen att sälja med ”Mördande” reklam, idag genom så kallad ”Targeted” reklam, som är på väg att ta över som den starkast växande trenden i marknadsförings världen. Det spelar ingen roll egentligen om det är vapen, mediciner, bantningsmedel, tandkräm, eller gröt. Säljas skall det, snabbt och mycket, utan eftertanke kring hållbarhet, etik och andra oviktiga parametrar. Konsumera mera, konsumera dig in i dödens rike, så blir vi rika på din och andras bekostnad. Men det kommer ni inte att märka av för en det är försent och hjärtinfarkten, psykosen, eller klusterbomben slår till. Vilka ”vi”  som är menande här, det är upp till var och en som läser detta, att själva bedöma.

Cynismen i denna företags kultur är så genomgripande och det är nog väldigt lätt att trilla dit om man inte funderar länge och väl på, vem man är och vad man vill med sitt förtagande, innan och i samband med starten. För min del är det, som jag redan skrivit, en ordentlig utmaning och jag tänker prova på, driva förtaget, samt hela tiden vända mig om för att hålla kontakten med mig själv och mina värderingar. Sen får vi se hur det går med det hela. Ja just det , det hela, för allting hänger ju ihop och om jag håller mig på banan, nära min vision, kanske jag till och med kommer att göra skillnad i den världen och det vill jag mer gärna.

”Med Ljusa Ideer” ahritah.

”Den store vite fadern i Washington har sänt oss bud att han vill köpa vår stams område. Den store vite hövdingen har också sänt oss ord om vänskap, och försäkrat oss om att han vill oss väl. Det hedrar honom, för vi vet att han knappast har något behov av vår vänskap. Men vi skall överväga hans erbjudande. För vi är medvetna om att om vi inte accepterar hans erbjudande, så kommer den vita mannen med vapen och tar vårt land.

Hur kan ni köpa eller sälja himlen och jordens värme? Tanken är så främmande för oss. Vi äger inte luftens friskhet eller det glittrande vattnet, så hur kan ni köpa det? Varje del av jorden är helig för mitt folk. Varje gnistrande tallbarr, varje sandstrand, varje dimmoln i de mörka skogarna, varje surrande insekt är helig i mitt folks minne och erfarenhet. Vindpusten som ilar bland träden bär med sig mitt folks minne och erfarenhet. Vindpusten som ilar bland träden bär med sig minnet av den röde mannen.

Den vite mannens döda glömmer snart landet där de föddes när de går på vandring till stjärnorna. Våra döda glömmer aldrig den vackra jorden, för hon är den röde mannens moder. Vi är en del av jorden och jorden är en del av oss. De doftande blommorna är våra systrar, hjortarna, hästarna och den mäktiga örnen är våra bröder. De klippiga bergstopparna, de prunkande ängarna, kroppsvärmen från en ponny och människan – alla tillhör vi samma familj.

Så när den store vite hövdingen i Washington sänder oss bud att han vill köpa vårt land, begär han mycket av oss. Den store vite hövdingen meddelar att han kommer reservera tillräckligt med land åt oss så att vi kan leva bekvämt. Han kommer att bli vår fader och vi hans barn. Så vi kommer att överväga ert bud att köpa vårt land. Men det kommer inte att bli lätt. För detta land är heligt för oss.

Det glittrande vattnet som strömmar i floderna är inte bara vatten, utan även blodet av våra förfäder. Om vi säljer vårt land, måste ni komma ihåg att vattnet är det heliga blodet av våra förfäder. Om vi säljer vårt land, måste ni komma ihåg att det är heligt, och ni måste lära era barn att det är heligt och att varje spöklik reflektion i sjöns klara vatten berättar om händelser ur mitt folks liv. Vattnets sorl är rösten av min förfader.

Floderna är våra bröder, och de släcker vår törst. Floderna bär våra kanoter och ger föda åt våra barn. Om vi säljer vårt land, måste ni komma ihåg att lära era barn att floderna är våra bröder, och även era, och ni måste hädanefter vänligt respektera floderna, som ni skulle respektera en broder.

Vi vet att den vite mannen inte förstår vårt beteende. För honom har varje enskild del av landet samma betydelse som någon annan del, för han är en främling för jorden, som kommer om natten och tar vad helst han behöver. Jorden är inte hans broder utan hans fiende, och när han har erövrat den går han bara vidare. Han lämnar sina förfäders gravar bakom sig utan att bry sig. Han kidnappar jorden från sina barn utan att bry sig. Hans faders grav och hans barns förstfödslorätt är bortglömda. Han behandlar sin moder, sin broder och jorden lika – som saker man kan köpa, plundra och sälja, som får eller pärlor. Hans aptit kommer att förtära jorden och lämna kvar endast en öken.

Jag förstår det inte. Vårt beteende är annorlunda än ert. Åsynen av era städer smärtar i den röde mannens ögon. Men kanske beror det på att den röde mannen är en vilde och inget förstår. Det finns ingen tyst och stilla vrå i den vite mannens städer. Ingenstans man kan höra löven slå ut om våren, eller prasslet av vingarna på någon insekt. Men kanske är jag blott en vilde som inget förstår. Det ständiga oljudet verkar bara vara en förolämpning för öronen. Och vad är det för ett liv om man inte kan höra det ensliga ljudet av en nattskärra eller grodornas kväkande diskussion kring en damm om natten. Jag är en röd man, och jag förstår det inte. Indianen föredrar det stilla ljudet av vinden som sveper över dammens öga, och doften av vinden, renad av ett regn eller fylld med doften av tall.

Luften är värdefull för den röde mannen, för allt delar samma andedräkt – djuren, träden, människan – alla delar vi samma andedräkt. Den vite mannen verkar inte bry sig om den luft han andas. Likt en döende är han okänslig för stanken. Men om vi säljer vårt land måste ni komma ihåg att luften är värdefull för oss, att luften delar sin själ med alla som lever av den. Den vind som gav våra förfäder deras första andetag tog även emot deras sista suck. Och om vi säljer vårt land måste ni hålla det avskilt och heligt, som en plats dit även den vite mannen kan gå för att känna en vind som bär med sig blommornas sötma.

Så, vi kommer att överväga ert bud att köpa vårt land. Om vi beslutar oss för att acceptera budet vill jag ställa ett villkor – att den vite mannen måste behandla vilddjuren som sina bröder. Jag är en vilde, och jag förstår inget annat sätt. Jag har sett tusentals ruttnande bufflar på prärien, lämnade där att dö av den vite mannen som skjutit dem från ett förbirusande tåg. Jag är en vilde, och jag kan inte förstå hur en rykande järnhäst kan vara viktigare än bufflarna, som vi endast dödar för att överleva.

Vad är människan utan vilddjuren? Om alla djur vore borta skulle människan dö av en stor ensamhet i själen. För vadhelst som drabbar djuren, drabbar snart även människan. Allt är sammanlänkat.

Ni måste lära era barn att marken under deras fötter är stoftet av våra förfäder. Tala om för dem att jorden är rik på liv av vår sort, så att de respekterar landet. Lär era barn vad vi har lärt våra barn – att jorden är vår moder. Vadhelst som händer med jorden, händer även jordens söner. Om människan spottar på marken, spottar hon på sig själv.
Detta vet vi – jorden tillhör inte människan, det är människan som tillhör jorden.
Detta vet vi.
Allt är sammanlänkat, likt blodsbanden som enar en familj.
Allt är sammanlänkat.

Vadhelst som drabbar jorden, drabbar jordens söner. Människan vävde inte livets väv, hon är blott en tråd i den. Vadhelst hon gör mot väven, gör hon mot sig själv.

Inte ens den vite mannen, vars Gud följer honom och talar med honom som en vän till en vän, kan komma undan det gemensamma ödet. Vi kanske är bröder, trots allt. Vi får se.

En sak vet vi, som den vite mannen kanske upptäcker en dag – vår Gud är samma Gud. Ni kanske tror att ni äger Honom, så som ni önskar att äga vårt land, men det kan ni inte. Han är människornas Gud, och Hans medkänsla är lika för både den röde och den vite mannen. Jorden är värdefull för Honom, och att skada jorden är att visa förakt för dess skapare.

Även de vita kommer att försvinna, kanske snabbare än alla de andra folken. Men i er förgängelse kommer ni att skina starkt, tända av styrkan från den Gud som tog er hit till detta land och av någon anledning gav er herraväldet över landet och över den röde mannen. Detta öde är obegripligt för oss, för vi kan inte förstå slakten av bufflarna, tämjandet av de vilda hästarna, utnyttjandet av skogarna så att även den mest avlägsna delen av skogen fylls av människans lukt, och utplånandet av de lummiga kullarna för att dra fram talande ledningar.

Var är skogsdungen?
Borta.
Var är örnen?
Borta.
Detta är slutet på det levande livet, och början på ren överlevnad.”

Sf 223

De inre rösterna var inte längre ensamma. Andra milt viskande, men klart hörbara fanns där nu också. De samtalade med henne och hennes olika delpersonligheter. Beredde liksom plats för läroperioden Mona skulle erfara. Solitära stunder i de invigningskammare, iordningställda för att förstärka henne som kärl. All kommunikation skulle komma att ske inom henne, i det tysta och närande.

Sf 224

De i halvcirkeln stående gav ifrån sig ett enda unisont och högt tonat AUM. Sedan trädde en av dem fram inför henne, lyfte huvan, förde den bakåt och presenterade sig. Mitt namn i den här världen är RUMEL, hörde Mona inom sig. Den absoluta närvarons förmåga är en av de gåvor, jag har att nära, förvalta och erbjuda, till den som så önskar.

Sf 225

Jag står lugn opåverkad inför allt. Därför har jag utsetts tillsammans med andra här i detta Ashram, att stödja din bekräftelse process. Dessutom förmedla gåvan du nu kan bära och nyttja med full kapacitet. Din ytterlighets sökande attityd, gör dig lämpad att väcka upp denna inre gåva hos dig själv. Tar du emot den? Undrade han, nästan lite högtravande med blicken fast och mild.

Sf 226

Men man kunde samtidigt ana en lite humoristisk glimt i ögonen när han tysttalade. Denne man var inte att leka med, om man inte var beredd att verkligen leka på allvar. Det vita långa skägget, pannbandet i guld, de djupt liggande melerade ögonen, det långa håret uppsatt i en fläta hängandes ner längs ryggen. Dessa attribut, nyanserades dock av den lekfullt knutna röda flugan, längst ut i skägg svallet.

Sf 227

När han var klar, vände han sig om och trädde tillbaka in i halvcirkeln. De visade henne med en gemensam gest, som nästan såg inövad ut, att följa med dem in i klostrets inre regioner. Mona gillade upplägget, lite teatraliskt, ceremoniellt men ändå den lätta energien som omslöt hela förloppet. Det vilade en anda av lekfullt allvar över denna stund. Tankar kring fortsättningen kom upp i henne.

Sf 228

Dock ingen ide att springa iväg längs dessa nu, tänkte hon, bättre att följa med och uppleva det som sker här och nu, istället för att försvinna in i de egna föreställningarnas värld. Den av stora slipade stenblock välvda korridoren förde djupare in i klosterkomplexet. Då och då passerade de sidogångar, vilka vek av ut åt sidorna in i det för Mona okända. Vad som kunde finnas där, skulle visa sig.

Sf 229

Antydningar av dofter slingrade sig in i hennes näsa. De avslöjade ändå att något pågick där inne någonstans i änden på dessa mörka gångar. Men som sagt nu gällde det att hänga med på vägen inåt, neråt i denna, som det verkade mycket större jordade byggnad, än vad utanpåverket gav intryck av. Gruppen av munkar och nunnor eller vad de nu var för något, fortsatte längre in. Facklorna fladdrade förbi.

Sf 230

Takten var ganska rask och Mona fick till en början öka steglängden, för att senare till och med småspringa lite för att hinna med. De rörde sig i en bestämd takt också, stegen gav ifrån sig ett ekande ljud, som fortplantade sig genom korridoren. Det lät inte som ett marscherande, mera som tusenfotings organiska rörelse över slätten. Väggarna verkade njuta av ljudet och slöt sig närmare dem, ju längre in de kom.

Sf 231

Hela upplevelsen påminde mer om ett inträngande i en levande varelses inre, som om de färdades ner genom luftstrupen hos en bergsjätte, vilken njöt av de små kittlande pirrningarna inifrån. Man kunde ju hoppas på att han inte skulle börja hosta, tänkte Mona och skrattade för sig själv. Sedan återgick hon till att koncentrera sig på det snabba lunkandet hon höll på med. Djupare och djupare neråt.

SF 232

Luften tätnade och snart skulle hon behöva vila sig lite. Andan höll på att ta slut. Kort efter dessa tankar sprang Mona plötsligt in i ryggen på den som var framför henne. De hade stannat till och någon kom fram, tog ett lätt tag i hennes arm. Denne eller denna, vilket det var kunde inte Mona avgöra, förde henne åt sidan och viskade några ord i örat på henne. Meningen verkade vara att nu inleda arbetet.

Sf 233

En dörr öppnades i gången på vänstersidan och hon visades in i ett litet utrymme. Några stearinljus i en sjuarmad stake, på ett vacker träbord i ena hörnet, tändes upp. Hjälparen överlämnande ett knyte med, som Mona senare förstod, sängkläder och en lång kaftan med huva på. I tyget fanns också inlindat artiklar för hygien skötsel. Där efter lämnades Mona ensam kvar och dörren stängdes till.

Sf 234

Det hade gått så fort så hon hade inte ens hunnit reagera eller ställa några frågor. Mona gjorde sig så hemmastadd som det gick att göra. Lade sig ner på den hårda sängen och slöt ögonen. En stunds vila och meditation kändes helt rätt just nu. Hon somnade ögonblickligen, drömde antagligen och allt förföll så naturligt. Flera timmar senare väcktes hon av ljudet från en pinglande klocka.

Sf 235

Hur länge den gråa gestalten hade stått där inne i rummet och betraktat henne, framgick inte. Mona satte sig upp på sängkanten och tittade på henne. Det var en lite äldre kvinna med vackra men strama ansiktsdrag som stod där framför henne. Klädedräkten var helt grå på utsidan, en munkkåpedräkt skulle man kunna säga. I händerna höll hon ett par klockor som hade klingat Mona till vakenhet.

Sf 236

Kvinnan talade med djup röst och frågade om Mona sovit gott. Berättade sedan vad som skulle ske under den här dagen och visade rummets olika funktioner. På en väggen hängde en stor spegel. Denna skulle Mona använda varje dag minst tre gånger och alltid med ett speciellt sinnestillstånd. Det var en spegel för synliggörande, upptäckande och genomgång av de aurafält människan bär med sig.

Sf 237

När kvinnan, som förresten presterat sig som Mina, förklarat hur spegeln skulle användas och en del andra saker som Mona skulle ägna de första dagarna åt, pinglade hon med klockorna igen. Någon kom in med en dukad fruktfrukostbricka, en karaff med vatten och så lämnade de henne igen. Hon åt av frukten, drack ett par glas vatten och betraktade under tiden spegeln med stor nyfikenhet.

Sf 238

Den såg inte ovanlig ut alls. Sträckte sig från golv till tak, så att man kunde se hela sin skapelse om man ställde sig framför den. Mona upptäckte också en markering i golvet, en åttauddig stjärna mitt i rummet. De längsta spetsarna pekade mot spegeln, dörren, sängen och ett utmejslat altare på den ena väggen. Innan Mona på allvar gav sig hän åt spegelövningarna, läste hon de skrifter Mina lämnat till henne.

Sf 239

Orden rann in i henne, tog plats och sålde sina idéer lätt. Hon accepterade det skrivna rakt av. Allting som presenterades kändes klokt och riktigt, ingen överdrivet konstaterade stil i detta budskap. Mångåriga samlade erfarenheter, som efter tider av muntliga berättelser, efterhand nedtecknats till de heliga dokument hon nu tog del av. Mona läste och tog i beaktande, övervägde hur hon skulle göra.

Sf 240

Vilande en stund med slutna ögon och lät det lästa sjunka in. Känslan hade ju alltid funnits där. Det fanns mer än fysiska kroppen, att ta hänsyn till. Materiella, ta på bara delen av verkligheten tog så stor uppmärksamhet, att den resterande så mycket subtilare till sin form, inte vanligen märktes av. Nu var det dags för ett medvetet arbete med detta. Mona reste sig upp och gick fram till stjärnan i golvet.

Sf 241

Hon rätade in sina kroppar så gott hon kunde, ställde sig med båda fötterna på var sin sida om den åttuddiga stjärnrelieffen i golvets mitt. Vänd mot spegeln på väggen där, slöt Mona ögonen och tog ett antal djupa avslappnade andetag. Allt detta enligt de instruktioner hon läst i skrifterna. Sedan öppnade hon ögonen igen, kisade mot spegelbilden framför henne och väntade.

Sf 242

Enligt det skrivna skulle de olika kroppar vi har, successivt framträda i den ordning som var menad för adepten framför spegeln. Alla i sina respektive uttryck när det gällde lyster, färger och geometriska mönster. Först såg Mona ett smalt vitt skinande fält bli synligt. Det omgav hela kroppen och liksom skapade en ljuskopia som motsvarade den fysiska totalt. En varm känsla genomfor henne.

Sf 243

Denna lysande kropp var lätt vibrerande, bestående av mängder med ljusfibrer. De visade sig också koncentreras till mindre och större virvlande områden. Alltifrån små enkla korsande trådar om några stycken, till större och större samlingar och därmed lysande centra i denna kropp. Den kunde kallas eterkroppen och hade bland annat att göra med upprätthållandet av hälsan, via självläkningsprincipen.

Sf 244

Sju stora tydliga områden syntes vibrera och glimra extra mycket. De återbildades kontinuerligt dessa större virvlande hjul, med början från alldeles under skrevet, upp via naveln, vid solarplexus, i hjärttakten, på halsen, mellan ögonen vid näsroten och högst uppe på hjässan. När Mona i en ingivelse vände sig om, såg hon de fem mittersta virvlarna mynna ut också på kroppens baksida.

Sf 245

Några andra lite mindre kunde också skönjas, bland annat lite vid sidan om och ovanför området där mjälten satt. Över huvudet strålade en stjärna av ljus, inte en åttuddig, utan med oräkneliga uddar. Denna stjärna pulserade oavbrutet och verkade ha förbindelse uppåt. Mona fick igen och igen återuppta en lugn och stadig andning. Hon överväldigades inte av det hon såg. Men andningen var viktig.

Sf 246

För första gången såg Mona mycket mer av den eteriska kropp som var mallen för skapandet av den fysiskt materiella. Den var vacker på sitt sätt, glödande trådar, 100000 tusentals, genomsyrade henne. Pulserande av liv och energi, utom där blockeringarna fanns. Hon kunde nu förstå vissa av sina sjukdomstillstånd och åkommor som uppstått och ibland kom till baka. De berodde på just dessa blockeringar.

Sf 247

När nu det förändrade sinnes tillståndet Mona höll, gjorde att tiden och rummets annars normala begränsningar kunde överskridas, blev det möjligt för henne att färdas både bakåt och till viss del framåt i tiden. Om hon valde så, kunde Mona se när och varför olika blockeringar, synliga i denna eterkropp hade uppstått. I de berörda områdena, visade sig bestämda förlopp filmiskt uppspelade i ultrarapid.

Sf 248

Trådarna var nyckeln, där satt alla minnen, från de allra minsta mikroskopiska, till i en stigande skala, oerhört komplexa kluster, där öden stammande från förr ändades och nya cykler startades upp för nya lärande processer. Lektioner efter lektioner för alla inblandade väsen. Det gick knappt att omfatta dessa oändliga historier, trots hennes vidgade sinnes tillstånd. En viss översikt fick hon ändå.

Sf 249

När Mona efter en stund, vilken i realtid motsvarade ungefär 5 timmar, avslutade den första sessionen, kände hon sig ändå inte trött. Kroppen och dess lemmar hade kraft kvar att göra en kortare vandring i tunnlarna utanför rummet. Senare när hon ätit en välsmakande soppa och vilat ett tag på sängen, återupptog hon en andra mer fördjupande stund vid spegeln och därefter ännu en tredje, konsoliderande.

Sf 250

Dagarna efter, närmare bestämt ytterligare 7 stycken, följde samma mönster. Mona gick upp tidigt, åt en enkel frukost oftast bestående av smakliga färska frukter. Därtill lite nötter för proteinets skull och te, bryggt på det absolut mest kärleksfulla sätt hon kunde tänks sig. Var och en av dessa dagar gjorde hon spegel möten i tre omgångar, inledning, fördjupning och konsolidering.

Sf 251

Kropparna gestaltade sig enligt olika mönster och med ett formspråk anpassat efter deras egna vibrationsnivåer och hennes karmiska menagerier. Mona hade bett om en bok att anteckna i efter första dagen. Hon behövde stöd för det nya och all kunskap som kom till henne, sortering kändes viktig. Det innebar inte komma ihåg, utan mer som att låta den lägga sig till rätta i hennes medvetandemoln.

Sf 252

Det ingick även i spegelövningarna, förutom känningar kring de olika subtila kropparna, en inlärning av förmågan att härbärgera kunskap utombiologiskt, där kontakten mellan hjärna och eteriska nivåer tränades upp. Byggandet av den inre regnbågsbron, på sanskrit även benämnd ”antahkarana”, ansågs vara en nödvändighet för att denna funktion skulle kunna bli varaktig och med tiden beständig.

Sf 253

Medvetandemolnet som metafor, för det fält av insamlad och bevarad kunskap, vilket kunde uppfattas omge våra väsen som ett moln, utstrålande från de subtilare kropparnas gemensamma minneskärnor, fungerade väl för Mona. Hon kunde föreställa sig hur, de med ny kunskap fyllda konceptbollar, vilka kom henne till dels under speglingarna, placerade ut sin kunskap dit där den hörde hemma i molnet.

Sf 254

Anteckningarna i den lilla boken Mona börjat skriva i, flödade ner. Hon skrev nästan som om det varit automatisk skrift. Väldigt mycket kunde utlämnas, men en hel del krävde sin plats och hon insåg ganska snart att den inte skulle räcka till, anteckningsboken. Skrivandet som kreativ förmåga hade legat dold hos henne. Nu vaknade den upp, krävde att få utrymme och Mona skrattade med hela kroppen av lycka.

Sf 255

Sådant här återfinnande av sedan länge vilande egenskaper, som effekter av ett inre medvetet resande, hade hon inte räknat med. Tacksamt tog Mona emot allt, såg det med ögat och vände sig i riktning mot hjärtat, i vördnadsfull bön och åkallan. Hon gjorde numera så med regelbundenhet. Behandlade inkommande nyheter och upplevelser från dessa plan enligt de lämpliga rutiner som fanns.

Sf 256

Den andra dagen följde hon samma rutin som tidigare. Ställde sig framför spegeln, lät tillståndet inträda. Andades lugnt och rytmiskt, höll sin fysiska kropp positionerad som beskrivet i skriften med instruktioner, lät uppmärksamheten flytta sig uppåt och in i Ajna chackra. Väntade, utan förväntningar på ingenting, vilket var det svåraste och tvingades i början till flera återförande, mantra tonande, OM.

Sf 257

Färger obeskrivligt vackra och förledande, visade sig. De fyllde ut hela bilden, rörde sig fram och tillbaka, växlade över hela regnbågens färgskala, till murrigare mörka och ibland till och med helt svartahål-liknade områden. Uppdykande i denna emotionella aura, minst sagt en målande upplevelse med förförelse som tema. Spelet i spegeln förändrade sig så snabbt att det inte gick att hänga med.

Sf 258

Detta trots att hon upplevde den tydliga kontakten mellan känslostyrda tankar och föreställningen hon bevittnade. Det gick upp för henne hur förförisk denna upplevelsesfär var, den astrala värld där vi som jordiska väsen för det mesta är fokuserade. Vi hade tydligen befunnit oss medvetenhetsmässigt där så länge att nästan ingen, med betoning på ingen, insåg detta sakernas tillstånd.

Sf 259

Det var som om hela mänskligheten, på just detta plan, under innevarande inkarnations runda, vältrade sig och badade i en näst intill ogenomtränglig soppa av oändliga mycket personliga historier, sammanblandade i en enorm mixer. Där alla hela tiden i sin högst egoistiska och mycket personliga viktighet, ansåg sig veta sanningen och inte orkade eller ens av egen kraft, kunde lyfta sig upp till en översyn.

Sf 260

Mona vred sig lite åt vardera hållet, i ett fåfängt försök att se om det fanns någon klarhet någonstans i denna värld stadd i ständig förändring. Men ack så meningslöst förstod hon, gav upp detta försök och ägnade resten av tiden åt accepterande och syngligörande av sina egna tillkortakommanden, brister och defekter. Alla dessa så väl synliga i hennes emotionella kropp. Skrämmande var det att se, men nyttigt.

Sf 261

Den sög energi, den här kroppen och hon tvingades till kraftfulla andningstekniker för att   kunna bibehålla medvetenhets nivån på tillräckligt hög observations nivå. Ändå fanns här viktiga saker att lära. Den hade varit dominant så länge och fortfar att vara det om man inte kände till dess existens. Lärandet bestod bland annat av att se den för vad den var, omsluta och rena den med de andra subtilare kropparna.

Sf 262

Låta den så att säga finna sin rättmätiga plats inom det inkarnerade väsendets konstitution, för att där fungera som redskap för anden och andens budbärare, själen. Ungefär dessa ord hörde Mona från någon obestämd plats i rummet, drog dem till sig och lät dem inpräntas. Senare när dagens övningar var till ända och hon inmundigat det spartanska kvällsmålet, gjorde de sig påminda igen.

Sf 263

Ord kunde betyda så mycket, göra skillnad, men också rent av missbrukas. De användes ofta som skydd mot alltför påtaglig kontakt med känslorna. Detta syntes med lätthet i den emotionella delen av auran, om man hade synförmågan i ordning. I alla ljud fanns en inneboende möjlig makt över materien och i kontakt med andra väsen. Just därför var självkontrollen över kroppens alla egenskaper så viktig.

Sf 264

Aum man tänkte sig att nyttja denna inneboende ordmagi, ingick ett självklart ansvar för de efter-effekter som kunde uppstå. All kunskaps användning, oavsett område, ledde till ett karmaskapande och händelse igångsättande i den illusoriska värld, man råkade bevista. Just därför använde mästare, sina förmågor med noggrann urskiljning och överskred aldrig kosmiska principer som rådde där de verkade.

Sf 265

Mästarna, några hon aldrig hört talas om förut. Mona begrundade ordet, nu omnämnt under den senaste spegel sessionen. Det hade inte direkt kommit inifrån, utan från någon eller något som hon inte riktig kände igen. Rösten var ändå bekant, igenkännbar på samma sätt som när man möter en främling och ändå känner igen den. En dejavy röst som talade om högre syften och annat spännande.

Sf 266

Hon lät dessa funderingar röra sig fritt ett tag, tills de klingade av och en önskan att vila gjorde sig påmind. Sömndruckna ögon slöt sig och Mona sjönk in i Dormanternas värld. Länge skulle hon sova och djupt, nästan helt utan drömmar. Arbetet med den magiska spegeln tog ut sin rätt och under alla sessioner hon genomgick, var alla portar till det undermedvetna vidöppna. Kontakten stark och kontinuerlig.

Sf 267

Några dagar hade förlöpt och Monas upptäckande resa med spegelhjälp, genom subtilare kroppar och deras tillhörande upplevelsevärldar, var snart tillända. Hon såg nu mer av verkligheten och de medvetandetillstånd, hon tidigare inte erfarit medvetet. Det tillförde naturligtvis större kunskap om helheten, men skapade också mer material att härbärgera. Tillgång skapade efterfrågan att handla och handla klokt.

Sf 268

Idéen om mästare och invigningar talade om detta. När genomfört tjänade och självkännedoms arbete nått en viss nivå, där ny kunskap kunde bäras och användas tryggt, invigdes adepten som en bekräftelse på detta. En helt ny värld hade öppnats upp för henne. En värld så komplex och samtidigt vid närmare betraktande, märkligt enkel. Nu rådde andra premisser och Mona sög på den nya karamellen.

Sf 269

Lät den smälta långsamt, undersökte de nya andliga smakerna med stort intresse. Insåg hur nödvändig hennes genomgång av auran varit. Gladdes åt anteckningarna hon gjort i samband med spegelövningarna. Mona såg fram emot det som komma skulle, vad det nu var. Hon hade tillbringat så lång tid i retreat nu och längtade efter sociala möten med de som  vistades i denna klosterbyggnad.

Sf 270

Mona hade tillbringat snart två månader i det högt och så vackert belägna Klostret. Visserligen mest inne i sin retreat cell, men någon promenad ute i det fria hade hon också gjort. Klimatet var verkligen annorlunda här upp på denna höga altitud. Den tunna luften med sin lägre syrehalt, gjorde den svår andad i jämförelse med på nära havsnivå. Ändå kändes den förfinad och synnerligen uppfriskande.

Sf 271

Detta berodde antagligen på mättnaden av främst eteriskt baserade energier, verksamma området. Överallt i detta universum och alla andra universa fanns ett överflöde av alla sorters, naturligtvis olika till sina ursprung och sammansättning. Dock absolut nödvändiga för att skapelse överhuvud taget skulle kunna ske. De satte sin prägel på allt som kom till, vid varje enigmatisk första kosmiska utandning.

Sf 272

Just här och just nu, kunde Mona känna av en aning av denna energimässiga prägling. På denna plats fanns extremt goda möjligheter, att stämma sitt instrument och genom det bekanta sig med denna skapelses unika karaktär. Hon njöt av insikten, andades in både den tunna friska luften och den prana som genomsyrade den. Trots den lokal planetära anknytingen, som starkt färgade upplevelsen, gjorde hennes…

Sf 273

nu bättre utvecklade kontakt med sina subtilare kroppar, samt den aura de skapade, att hon även kände in energier från illusoriskt avlägsnare håll. Några igenkännbara andra mycket märkligare och svåra att överhuvud taget tolka. Denna nya förmåga att uppleva en större del av den mulitdimensionella verkligheten, gjorde henne ibland yr, men var också spännande att avsöka och integrera.

Sf 274

Dagarna i retreat var till ända och hon tillbringade resten av tiden i klostret i samvaro med dess innevånare. Många människor  hade vistats där länge, andra hade bara varit där en kortare tid på besök, liksom hon själv. I vilka syften pratades det aldrig om, det var var och ens egen sak. Alla barn som lekte och levde runt omkring undrade hon över, släppte dock tanken, konstaterande att det nog rörde sig om naturens gång.

Sf 275

Hon hann också med att undersöka klostret lite närmare. Gångarna med tillhörande utrymmen, bildade ett stort nätverk under jord som knappast gick att överblicka. Mona fick inte möjlighet att se allt, men hon förstod vidden av detta byggnadskomplex. Vissa arkitektoniska tecken, antydde för henne att det var riktigt gammalt. Dess historia fanns också, enligt Rumel och Mina, bevarad i skyddade skrifter.

Sf 276

Rumel och Mina, var de sista två Mona samtalade med innan hon gav sig av igen. De förde ett kort men förtroligt samtal tillsamman, efter att först ha genomfört en helig teceremoni. Var och en för sig själv, delade som adepter med sig om sina respektive resor och uppdrag. Mona berättade om det som hänt henne sen hon blev frigiven ur fängelset. Slutligen tog de farväl och allting kändes gott.

Sf 277

Så kom det sig att hon tjejen, som på något sätt helt oförklarligt vaknat upp, fortsatte denna tur mot evigheten. Glatt och med sinnet i lagom balans, stegade Mona ut från ”Huset i berget”, såg sig omkring och tog sikte på sjön där långt borta i fjärran. Vinkade ett vänligt farväl, åt några små grönaktigt skimrande barnaögon som tittade på henne i bakgrunden. Stigen framför henne, låg där inbjudande.

Sf 278

Den slingrade sig i serpentiner, ända från toppen ner till tådalen. En lång väg, syntes det vara. Mona bar den nu välfyllda trunken på ryggen, några frukter i fickorna, gott humör runt läpparna, många fina kloka ord från först och främst Rumel och Mina med sig på färden. Vistelsen där hade varit bra för henne. Varthän och varför, såg hon någonstans djup inne i sig och så vandrade hon iväg.

Orden vän och vänskap eller vad vi nu kallar det, undrar jag över idag? I dessa tider när bruket av sociala media växer exponentiellt, samt möten IRL inte sker lika ofta och lugnt som förr. Då behöver vi överväga dessa ords betydelse och innebörd för oss.

”Lilla vän”, eller, ”men vännen min” som exempel på uttryck ibland använda i nedtryckande syfte. Jag är vän med, den och den kändisen på Facebook, eller har så och så många vänner, leder till att orden vän och vänskap börjar få en något vidare betydelse. Nu när vi redan är mitt inne i nätverks samhället ständiga kontaktande, gillande med tummen upp, gå med i denna gruppen, skriv på det här uppropet, skapa/delta i den här digitala världen, osv. Då blir det riktigt viktigt att på allvar ha dessa funderingar kring hur jag odlar mina vänskaps relationer.

En vän är någon som ser mig, lyssnar på mig och finns till när livets berg och dalbana verkligen ger sig till känna. Jag som vän, är detsamma tillbaka villkorsfritt och försöker verkligen odla vänskapen efter bästa förmåga. Vad detta odlande består av kan skilja sig åt och det viktiga är inte att man gör vissa saker med viss regelbundenhet. Det är snarare att man faktiskt seriöst intresserar sig för sin presumtive eller redan etablerade vän och håller sin nyfikenhet för personen levande. Detta kan vara att höra av sig på födelsedagen eller med respekt säga att man finns till för någon när man förstår att det just nu är jobbigt i livet. Riktiga vänner är vänner för livet, annars är det något annat man har ingått i, en bekantskap eller utnyttjande/nyttjande relation.

Relationer kan vara väldigt olika och otroligt givande, men också dysfunktionella. Då jag är en tillfrisknande person, som i mitt aktiva beroende upplevde och var i sådana dysfunktionella relationer, har jag förstahands erfarenhet av detta. Idag har jag många vänner som alla tillför saker i mitt liv och som jag ger tillbaka kärlek och omsorg till. Det är förstås ett givande och tagande, som på ett naturligt sätt balanserar sig om man vinnlägger sig om att ha en bra och ömsesidig vänskaps relation. Man kan också, enligt min mening ha en fin vänskap i en djupare och intim relation, som gift, sambo, särbo, eller hur den nu ser ut. Det finns dock en vänskap som är viktigare än alla andra tillsamman och det är vänskapen med dig själv. Har man den säkrad och ständigt pånyttfödd, går det inte att misslyckas med att ha de andra vänskapsrelationerna.

Vänner är som små frön, om du sköter om dem, ger dem näring och vattnar lagom mycket, växer de till stora vackra, blommande växter av olika sorter, somliga närande dig, andra utmanande dig för ditt eget växandes skull och några speciella blir dina allra bästa och nära kompisar i rabatten.

Vi har idag en historisk möjlighet att vända trenden med ökande livsstils sjukdomar. Kostnaderna för hälso- och sjukvården i landet, regioner och kommunerna fortsätter att öka. Andelen kostnader som kan relateras till dessa livsstils sjukdomar, är i vår västerländska kultur betydande. Detta skapar  i sin tur svåra ställningstaganden för politiker och profession när det gäller prioriteringar inom hälso- och sjukvården.

Mycket av den specialistsjukvård/primärvård vi har, är vi av nödvändighet tvingade att genomföra. Den är så att säga av etiska skäl inte förhandlingsbar och skall absolut upprätthållas. Det finns dock andra områden vi kan påverka, till exempel folkhälsa och hälsofrämjande insatser.

Några riskfaktorer som brukar nämnas i detta sammanhang och vilka kan betraktas som livsstils relaterade är, rökning, bruk, riskbruk och missbruk av alkohol, överkonsumtion av fet mat och socker, för låg motionsnivå. Även stressen i dess olika former bör nämnas, vilket skapar sömnproblem och psykisk ohälsa. Trots den i media pågående marknadsföringen av hälsopreparat, metoder för bantning osv, befinner sig stora delar av befolkningen av socio-ekonomiska skäl i en utsatthet. Detta behöver adresseras!

Har  vi politiskt mod att faktiskt se, hur det står till med ohälsan i vårt land, i regioner och kommuner, skall vi självklart agera. Den är ju inte på topp enligt senaste statistik rapporter. Särskilt utsatt är gruppen unga vuxna (15-25 år), som sticker ut i FHI´s (Folkhälsoinstitutet´s) senast publicerade statistik. Se: www.fhi.se

Med denna kunskap om läget, bör vi naturligtvis göra något kraftfullt och riktat, mot de egentliga orsakerna till våra problem och inte bara fortsätta som vanligt och i huvudsak hantera symtomen.Ett förslag att anpassa och optimera, läs höja, nivåerna på satsningar till folkhälso och hälsofrämjande i vårt område, är då inte särskilt kontroversiellt.

Till saken hör också att foklhälsokommitténs kansli i VGregionen nyligen presenterat sin rapport om ”Kostnader för ojämlikheten i hälsa i Västra Götaland”. Den ger starkt stöd för ovan beskrivna resonemang. Se: www.vgregion.se

Länk till rapporten:

http://www.vgregion.se/upload/Folkh%c3%a4lsa/j%c3%a4mlik%20h%c3%a4lsa/SlutrapportOj%c3%a4mlikhetskostnadeVGR.pdf

Citerat ur rapportens slutsatser:

” Enligt vår beräkning ger ojämlikhet i hälsa i Västra Götland under ett år upphov till omkring 1600 dödsfall ”i förtid”, drygt 2700 förlorade levnadsår, ett produktionsborfall morsvarande 2.2 miljarder kronor samt en förlust i hälsa motsvarande 13.9 miljarder.”

Denna rapport, som skall ses som ett sätt att beräkna dessa kostader, kommer alltså fram till, att vi i vår region på 1 år har ett ”produktionsbortfall och förlorad nytta” på runt 16 miljarder kronor. Det är oerhört mycket pengar, vilket med optimerade satsningar på folkhälsa och hälsofrämjande, till en del kan hämtas hem och därmed frigöra resurser för de behov av sjukvård och annat som finns i vår region.

Ett förslag från Miljöpartiet de Gröna i Västra Götaland att göra just detta, kan ses som inledningen på en omfördelnings process, där vi prioriterar upp folkhälsa och hälsofrämjande frågorna, samt resurser till dem. Vi vill satsa mer uppströms så att säga! Detta för att på sikt kunna komma upp till en optimal nivå, där kostnads effektivitet också uppnås. På så sätt angriper vi problemen relaterade till vårt sätt att leva vid roten och skapar bättre förutsättningar för befolkningen att bli friskare, sundare, produktivare, med möjlighet att tillföra ännu mera nytta i regionen. Detta kommer i sin tur också att avlasta den ovan nämnda specialistsjukvården och primärvården. Sist men inte minst och faktiskt det viktigaste, får människorna i vår region tillgång till det förebyggande stöd, de är så väl värda!

Rejäla satsningar på folkhälsa är verkligen en framgångsfaktor på många sätt!

Miljöpartiet de Gröna i Västra Götalands regionen

Johan Söderpalm

Led i Hälso- och sjukvårdsnämnd 4, samt kandidat för MP Bohuslän till Regionfullmäktige i omvalet den 15/5-11.

In this world

I see with blinded eyes

my fellow beeings

suffer and perish

its so hard to exepriense

those crosstalk’s between people

that creates war on life

my heart is in rebllion

and should not be

my head is going beserk

and should not do

my soul

is the only reliable friend

and I seek my inner stillness there

please soul

bring me back

one more time

to my normal track

of peace and love

Ett hugg, en skärning

en skakande hand

som utför en skakande handling

så snabbt rubbas mina cirklar

och dina

den utsatte.

Vilken mening

ser inte sitt ljus

i detta skeende

utan istället

ett enda stort

mörkt och smärtsamt

oförståerligt intet.

Vila

alla mina rädslor

sök näring i hoppet

vet om

att ingen gör ingen illa

utan orsak

även om den aldrig

kan bli fattbar.

Låter min innersta

kontemplation

bära sin allra starkaste

hälsning om hälsa

och läkning

till alla dem som behöver

du och du och du…